SD-bråket om svenskhet handlar egentligen inte om vem som kan bli svensk. Den verkliga frågan gäller den historiska befolkningens framtid, och den borde alla partier svara på, skriver Paul Holmgren.

Richard Jomshof och Mattias Karlsson har öppnat en principiell debatt om Sveriges framtid. Jimmie Åkesson svarar med att diskutera vem som kan bli svensk. Men bakom ordväxlingen finns en större fråga om kultur, historia och befolkningens kontinuitet. Den angår samtliga svenska partier. I en <a href="https://www.expressen.se/debatt/debatt-sd-ledaren-uttalar-sig-i-braket-om-svenskhet/">debattartikel i Expressen</a> den 30 oktober ger sig Jimmie Åkesson in i Sverigedemokraternas interna diskussion om svenskhet. Han resonerar kring nationell tillhörighet, medborgarskap och möjligheten för människor med utländsk härkomst att bli svenska genom assimilation. Det är en relevant diskussion, men Richard Jomshofs ursprungliga uttalande väcker en annan och betydligt mer långsiktig fråga. Han skriver att det finns ett värde i att det historiska svenska folket fortsätter att utgöra majoriteten i Sverige även i framtiden.

Jimmie Åkesson har gått in i SD:s interna debatt om svenskhet. Foto: Privat/Politikerveckan Almedalen, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

SD:s strid om svenskhet väcker en fråga som alla partier borde besvara

Holmgren: Åkesson svarar på fel fråga om svenskheten

Ukraina får bara 12 Patriotrobotar i månaden. Bakom ransoneringen döljer sig mer än Trumps påtryckningar: tömda lager och en försvarsindustri som inte klarar massproduktion, skriver Lars Berg.

De siffror som nyligen kommunicerats från Kiev – 12 Patriotrobotar i månaden – innebär en kritisk brist i förhållande till de omfattande ryska flyg- och robotangreppen. Vid en första anblick kan denna ransonering framstå som ett rent politiskt påtryckningsmedel från Donald Trumps administration för att tvinga parterna till förhandlingsbordet. Övergången från kostnadsfria biståndspaket till kommersiella kontrakt och blockeringen av vidareexport från tredjeländer talar sitt tydliga språk. Men bakom Vita husets manövrar döljer sig ett djupare problem: de fysiska och teknologiska begränsningarna i den västliga försvarsindustrin. Den västliga idén om ett ”fredstida försvar” har krockat frontalt med verkligheten i en utdragen, högintensiv industriell konflikt och blottat sårbarheter i massproduktionen. 1. Det teknologiska hindret: Hantverksproduktion i ett industrikrig

Tömda lager och en industri som inte klarar massproduktion bromsar leveranserna

Essä: Robotkrisens anatomi: Därför får Ukraina bara 12 Patriotrobotar i månaden

Talet om biologi och etnicitet inom delar av SD stöter bort väljare. Men vänsterliberalernas eftergivna drömpolitik har varit lika felaktig och fått närmast katastrofala följder, skriver Torsten Sandström.

Man kan förstå att Jimmie Åkesson är trött på sitt partis femtekolonnare. Om du kollar Alternativ för Sveriges (AfS) närstående organ Fria Tider och dess läskiga spalter på nätet så förstår du vad jag menar. Där är den eviga frågan ”ras”. Det finns fortfarande politiker även inom SD som mer eller mindre fördolt talar om biologi, gener och etnicitet som grunden för politisk sammanhållning inom en nation. De för mig mest kända är Björn Söder och Richard Jomshof (men flera finns tyvärr). Deras åsikter är för mig en barriär för röstande på SD, även om jag ibland uttrycker sympati för SD:s ställningstagande i några frågor – främst kritiken av Reinfeldts och Löfvens naiva attityd till en fri invandring. Alltså en passivitet som fått närmast katastrofala följder för Sverige. En annan sak är att majoriteten nyanlända är skötsamma och att åtskilliga lämnar viktiga bidrag till vår nation. Jag har själv kunnat konstatera detta vid livsuppehållande vårdinsatser! Rasfrågans biologiska grund är ytterst svag och sannolikt obefintlig. Att människor jorden runt ser olika ut har sin genetiska förklaring. Men biologin visar inte att språket och politiska värderingar är delar av människans DNA. Socialt inlärda mönster – som språk, religion och kulturella val – förknippas tyvärr ofta med hudfärgen. Men det är givetvis fråga om vad du och jag har lärt oss sedan barnsben i Sverige – eller vad invandraren har med sig vid flytten hit. Det är inget konstigt med det. En svensk agerar efter några år i Argentina som en sydamerikan. Sak samma gäller för omvänd flytt. Men, som sagt, därmed anser jag inte att svenska politiker handlagt frågan om invandring okej. Passivitet, naivitet och rentav dumhet har ofta präglat politiken. Följden har blivit: öppna dörrar, bidragspolitik, utanförskap och omfattande problem (inte minst via det blodiga klanvåldet). Till detta kommer en falsk ideologi som leder vilse. Förnuftiga politiker borde ha agerat annorlunda. En kravfull politik hade gett klart bättre resultat. Men krav är tyvärr tabu för vänsterliberaler. Man föredrar drömmar. Det är klart som korvspad.

Foto: Axadem, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Både rasbiologi och drömpolitik har fört Sverige vilse

Sandström: Det finns galna politiker inom alla partier

Bråket om svenskhet mellan Mattias Karlsson och Richard Jomshof riskerar att skada både SD och hela Tidöblocket. Partiledningen gör klokt i att hålla fast vid den öppna svenskheten, skriver Christoffer Jonsson.

I Sverigedemokraterna finns det två tydliga falanger: en sida vill bredda partiet, medan den andra håller en mer ”hardcore-linje” i frågan om svenskhet och migrationspolitik. Efter ett förödande valresultat – där partiet för första gången i ett riksdagsval tappade stöd och mandat – har det pågått interna diskussioner som nu närmar sig ett inbördeskrig mellan dessa falanger, särskilt mellan topparna Mattias Karlsson och Richard Jomshof. I en <a href="https://www.svd.se/a/AbKLAr/richard-jomshof-och-mattias-karlsson-i-brak-om-svenskhet">diskussion om svenskhet</a> anklagar Karlsson Jomshof för en ”omoralisk och vedervärdig hållning”. I tidigare inlägg har Jomshof <a href="https://tt.omni.se/internt-sd-brak-kan-skada-relation-till-m/a/R5V5j5">uttryckt</a> att man måste erkänna de biologiska bandens betydelse för samhörigheten i ett land. En sådan hållning innebär att överge partiets idé om öppen svenskhet och gå över till en mer etnonationalistisk linje. ”Min bestämda uppfattning är att etnonationalismen är en omoralisk, simplistisk och onödigt splittrande ideologisk strömning”, kommenterade Mattias Karlsson.

Richard Jomshof och Mattias Karlsson står på var sin sida i SD:s strid om svenskheten. Foto: Landstingshuset, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / LindbergCamilla, CC0, via Wikimedia Commons

Åkesson gör rätt i striden om svenskheten

Jonsson: Etnonationalismen skrämmer bort SD:s väljare

Genom att klistra extremistetiketten på islamkritiker som inte följer hans linje försöker Nima Gholam Ali Pour snäva in åsiktskorridoren. Rätten att kritisera religion tillhör alla medborgare, skriver Bitte Assarmo.

Detta är en replik på: <a href="https://bulletin.nu/debatt-vem-ska-kritisera-islam-demokrater-eller-extremister" target="_blank" rel="noopener">Debatt: Vem ska kritisera islam – demokrater eller extremister? </a> Sverigedemokraten Nima Gholam Ali Pour har i en text i Bulletin tagit på sig rollen som en sorts statlig trafikledare för det fria ordet och försöker sortera in kritiken mot islam i snygga, statligt godkända mappar. Budskapet är tydligt: vi måste absolut ha en debatt, men frågan är enligt honom om den kommer att föras av ”människor som arbetar för ett demokratiska samhälle, eller om den diskussionen kommer att föras av extremister”. Annars, förstår ni, blir det fel. Genom att svepande hävda att det råder en avsaknad av ”en balanserad och saklig kritik mot islamiska institutioner som sprider extremism”, antyder han att de senaste decenniernas folkliga kritik i princip har drivits av felaktiga krafter.

Bitte Assarmo svarar Nima Gholam Ali Pour. Foto: Privat/Google maps.

Rätten att kritisera religion tillhör alla – inte bara de med rätt godkännande

Replik: Assarmo: – Nima Gholam Ali Pour vill agera åsiktspolis för islamdebatten

Mohamed Abdukardir Ali kryssade sig in i riksdagen trots skulder och en bristfällig kandidatprövning. Nu måste Nooshi Dadgostar förklara vilka krav Vänsterpartiet egentligen ställer på sina folkvalda, skriver Paul Holmgren.

Det finns 349 platser i Sveriges riksdag. De som får förtroendet att inta dem deltar i beslut om våra skatter, vårt försvar, sjukvården, pensionerna, skolan, kriminalpolitiken, biståndspolitiken och de lagar som formar Sverige. Ett större folkvalt förtroende är svårt att föreställa sig. Därför väcker historien om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali en fråga som är betydligt större än honom själv: vilka krav har svenska folket rätt att ställa på partierna när de väljer människor som kan hamna i Sveriges högsta beslutande församling? Ali stod på nionde plats på Vänsterpartiets riksdagslista i Dalarna. Med 648 personröster passerade han personvalsspärren och tog partiets mandat. Hur dessa personröster mobiliserades har därefter blivit föremål för frågor och en utredning om misstänkt valfusk. Ali har själv uppgett att han inte är delgiven misstanke om brott. Därför ska ingen skuld slås fast. Men händelsen visar vilken betydelse partiernas kandidatprövning får: när ett namn väl står på valsedeln kan personröster föra kandidaten förbi partiets egen rangordning och hela vägen in i Sveriges riksdag.

Partiledaren Nooshi Dadgostar bär det yttersta ansvaret för vem Vänsterpartiet släpper in i riksdagen, menar Paul Holmgren. Foto: Privat / Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Partiet måste kunna försvara varför han ansågs kvalificerad för riksdagen

Holmgren: Vänsterpartiets problem är större än Mohamed Ali

Samtidigt som Israel genomfört ett val där regeringsbildningen ser ut att bli en mardröm och med en uppenbar risk för nyval, så tornar åskmolnen återigen upp sig i USA:s militära kraftmätning med Iran, skriver Ofer Maimon.

Ett Patriot-system har flyttats från Texas till Israel inför de anfall som väntas komma att inledas – från Irans eller USA:s sida – efter det amerikanska mellanårsvalet 3 november. 
 Samtidigt har det nyligen timade valet i Israel gett en vågmästarroll åt de arabiska partierna och inget av de två stora blocken kan få egen majoritet utan dem. Egen majoritet krävs visserligen inte för att tillsätta en regering, men däremot – till skillnad från i Sverige – så måste budgeten röstas igenom med absolut majoritet. I Knessets fall med minst 61 röster av 120. Under tiden tar USA:a president Donald Trump åt sig äran för Netanyahus goda valresultat och anser sig enligt anonyma amerikanska källor vilja bli belönad med en israelisk regering utan de konstant problemskapande partierna på högerkanten – Otzma Yehudit och RZP – med deras verbalt eldfängda ledare Itamar Ben Gvir och Bezalel Smotrich i spetsen. Detta skulle dock kräva en samlingsregering i ”mitten” med Likud och flertalet övriga oppositionspartier, något som centristiska Jerusalem Posts nyhetschef Shir Perets också kräver i en kommentar till valresultatet.

De arabiska partierna har blivit tungan på vågen inför regeringsbildningen. Foto: Nano Torres / AI-animation

De arabiska partierna har blivit tungan på vågen efter valet i Israel, samtidigt som Irankriget väntas blossa upp igen . 

Maimon: Israel förbereder sig för krig efter ett val med oklar utgång

Den som inte klarar grundläggande gymnasiekurser ska inte stifta lagar för tio miljoner människor. Riksdagen behöver en nedre anständighetsgräns. Det skriver Samuel Fornäs i Bulletin.

Om man söker ett helt vanligt kontorsjobb med CV:t fullt av underkända gymnasiebetyg hamnar ansökan i papperskorgen. Försöker samma person i stället kryssa sig in till Sveriges högsta beslutande organ väntar tydligen en stol redo. Sveriges riksdag är förmodligen den enda arbetsplatsen i landet där man kan kuggas i grundläggande samhällskunskap och samtidigt fatta beslut om samhället hela dagarna. Det är en kravlöshet som saknar motsvarighet på hela arbetsmarknaden. Riksdagshuset kommer inte att tömmas på ledamöter bara för att man kräver godkänt i svenska och historia. Det handlar helt enkelt om att sätta en nedre anständighetsgräns – så att man åtminstone slipper skicka oväntade kryssraketer till konstitutionsutskottet.

Genrebild. Foto: Arild Vågen  Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Fornäs: Riksdagen är fel plats om man kuggat halva gymnasiet

Tidöpartierna bör lägga fram en gemensam budget. Den kan få Centerpartiet att trycka gult och bespara Sverige ett år av rödgröna skattehöjningar, skriver John Gustavsson.

Över sex veckor har gått sedan valet, och vi har fortfarande ingen regering. Situationen är inte helt olik den efter valen 2014 och 2018. I båda fallen så vann högerpartiernas budgetmotion, trots att Socialdemokraterna till slut fick statsministerposten. Tidö bör nu lägga en gemensam budget så att åtminstone den första biten kan få samma utfall även denna gång. Spontant kan det tyckas att Tidöpartierna bör använda friheten som kommer med att vara i opposition till att profilera sina egna partier mer tydligt, något man gör inte minst med just en egen budgetmotion. Om Magdalena Andersson hade varit statsminister idag, så hade det argumentet vägt tungt. Nu är hon lyckligtvis inte det. En gemensam Tidöbudget, designad för att kunna få Centerpartiet att åtminstone trycka gult (vilket gör att budgeten vinner, som skedde 2018), skulle bespara Sverige ett helt år av rödgröna skattehöjningar och annat ekonomiskt självskadebeteende. Det vore oansvarigt att i det läget betrakta budgetmotionen endast som ett skyltfönster för det egna partiets idéer och särart.

Bildmontage. Krönikören John Gustavsson samt, från vänster: Ebba Busch, Ulf Kristersson, SImona Mohamsson och Jimmie Åkesson. Foto: Privat/Faksimil X.

Sista chansen på minst fyra år att få igenom en budget och bromsa vänstersvängen

Gustavsson: Självklart ska Tidö lägga gemensam budget

V-ledamoten Mohamed Ali blev svensk medborgare efter ett tidigare avslag, medan en väletablerad EU-medborgare med svensk familj fortfarande väntar. Okomplicerade ansökningar borde prövas snabbt, skriver Torsten Sandström.

Den inkryssade V-mannen från Somalia står i mediernas centrum. Med all rätt. Hur kan ett svenskt parti till riksdagen rekrytera en färsk svensk medborgare med ett förflutet i Sverige som knappast tyder på någon skötsamhet? Jag vill nu vända på frågeställningen. Vad sysslar Migrationsverket med? Man borde visa återhållsamhet med ansökningar om medborgarskap i fall där bristande vandel visats? Låt mig därför berätta om hur Migrationsverket segar med behandlingen av ett fall som jag uppfattar som solklart: medborgarskap borde ha beviljats med vändande post. Men inget händer. Min vänfamilj bor sedan 2019 i Sverige. Hon är svenska och han sydvästeuropé – alltså EU-medborgare – som vuxit upp med sina föräldrar i Tyskland. Hon har efter universitetsstudier börjat jobba i Tyskland för ett stort multinationellt svenskt företag. Hon träffade mannen på jobbet 1991 och gifte sig 1994. Hennes karriär gick vidare till en av företagets arbetsplatser i Sverige 2019. Mannen följde med och fick också – liksom förut – jobb hos bolaget på den nya orten i fråga. Med följde också deras två barn med svenska pass. Barnen är nu omkring 30 år. Alla fyra medlemmarna i familjen jobbar och försörjer sig galant. Vad jag vet syns ingen kriminalitet eller skumraskaffärer. Alltså en skötsam svensk familj. Enda problemet är att mannen efter sex år i Sverige saknar svenskt medborgarskap.

Torsten Sandström jämför sin väns väntan på medborgarskap med hur riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) beviljades medborgarskap. Montage. Foto: Sveriges riksdag/Privat

Varför fick V-ledamoten Ali medborgarskap när skötsamma sökande står i kö?