Muslimska brödraskapet presenterade sig som en partner i bygget av ett demokratiskt Egypten. I stället blev staten ett byte, och när rörelsen föll återvände militären till makten, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Hur kunde en grupp med ett ideologiskt projekt som sträcker sig bortom nationalstatens gränser övertyga alla dessa människor om att den bara var en naturlig partner i byggandet av en demokratisk stat? Och hur lyckades den leende fasad som gruppen valde dölja den verkliga karaktären hos dess politiska projekt? Det verkade inte som om det egyptiska militärrådet var ovetande om Muslimska brödraskapets politiska vision. Snarare verkade det betrakta gruppen som ett verktyg som kunde användas för att återskapa samma system som det egyptiska folket just hade störtat. Muslimska brödraskapet ... betraktar lojalitet mot organisationen som det viktigaste kriteriet och ser staten som ett politiskt byte vars institutioner bör underställas dess kontroll.

Muslimska brödraskapet lovade demokrati men såg staten som ett byte, menar Mohamed Saad Khiralla. Här bär anhängare en bild på Mohamed Morsi, brödraskapets president i Egypten 2012–2013. Foto: Privat/Wikimedia Commons

Egyptens erfarenhet visar hur en revolution kan sluta i ny diktatur

Saad Khiralla: Jag såg Muslimska brödraskapet ta makten i Egypten (1/4)

Medan Kina sätter forskare på sina dyraste reklamplatser och styr barnen mot vetenskap, drunknar västerländska ungdomar i billigt dopamin. Om vi inte vaknar nu kan det vara för sent om en generation, skriver Olle Björklund.

I. Vetenskapen tar över gaturummet Den nattliga storstaden i det kollektiva medvetandet är en välbekant syn: ett Babylon av glas och betong, dränkt i neonljus som säljer en livsstil paketerad runt popidoler, idrottsstjärnor och influencers. Deras främsta bidrag till mänskligheten är förmågan att generera klick. Men på de centrala torgen i kinesiska megastäder som Hangzhou, Zhengzhou eller städer i Shandongprovinsen har den bilden börjat rämna. På gigantiska digitala 3D-fasader där lyxmärken och retuscherade popstjärnor förr dominerade, möts förbipasserande nu av monumentala porträtt av äldre människor i strikta kostymer eller enkla labbrockar. Detta är inte en tillfällig kampanj. Det är en medveten statlig strategi för att skifta folks ideal — så kallad ”Idol Shifting”. Privata medieföretag och fastighetsägare uppmanas att upplåta sina dyraste reklamplatser för att hylla det mänskliga intellektet.

Neonljus över Xiamen i sydöstra Kina. Foto:  Zhengnan Liu/Unsplash

Medan kinesiska barn styrs mot vetenskap drunknar unga i väst i billigt dopamin

Gästkrönika: Kina hyllar forskare – väst hyllar influencers

Mellanårsvalet blev ett historiskt nederlag för Trump. Stigande levnadskostnader, kriget mot Iran och en ledarstil som stöter bort väljare förklarar raset, men America First kan mycket väl överleva Trump själv, skriver Paul Holmgren.

Mellanårsvalet den 3 november 2026 blev ett historiskt nederlag för Donald Trump och republikanerna. Demokraterna erövrade majoriteten i både representanthuset och senaten, tog minst sju republikanska senatsmandat och vann över två dussin platser i representanthuset. Ännu mer anmärkningsvärt var genombrotten i delstater som under årtionden betraktats som republikanska fästen. Hur kunde den politiska rörelse som för knappt två år sedan återförde Trump till Vita huset förlora så mycket mark på så kort tid? Valresultatets geografiska omfattning säger mycket. I Kansas vann demokraten Adam Hamilton ett senatsmandat för första gången sedan 1932. I Texas besegrade James Talarico republikanen Ken Paxton och bröt en 38-årig republikansk dominans. I South Carolina vann Annie Andrews, vilket innebar delstatens första demokratiska senatsseger sedan 1998. Demokraterna tog dessutom republikanska mandat i Iowa, Ohio och North Carolina. Även guvernörsvalen i bland annat Texas, Iowa och Ohio gick demokraternas väg. Det handlar om en politisk förskjutning långt utanför demokraternas traditionella väljarområden. Republikanernas röstandel försämrades jämfört med presidentvalet 2024 i nästan samtliga undersökta counties, med en genomsnittlig tillbakagång på omkring åtta procentenheter. Det är en omfattning som pekar mot ett nationellt missnöje snarare än lokala valmisslyckanden.

Donald Trump har haft svårt att förklara politikens kortsiktiga kostnader för väljarna, menar Paul Holmgren. Foto: Privat/Wikimedia Commons

Trump har inte förklarat varför hans politik kostar innan den lönar sig

Holmgren: Trump – upp som en sol, ner som en pannkaka

Åkessons erbjudande att tolerera en Kristersson-regering och gå i opposition beror delvis på den inflammerade debatten om svenskhet, skriver Ofer Maimon.

Åkessons omsvängning om kravet på ministerposter innebär vissa risker. Med detta drag kan förstås SD förlora en liten del av väljarna inom ”tuffhögern” till ökenvandrarna i AfS. Men det är nog väldigt få. Den ”tuffhöger” som kan svälja detta partis frånstötliga vurmande för Putin och mullornas Iran har nog redan kastat bort sin röst på Kasselstrand. Vanliga SD-väljare kan självfallet bli besvikna, men förstår nog ändå att detta är det vuxna draget och en öppning till en väsentligt bättre regering än något Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar kan tänkas snickra ihop under gråt och tandagnisslan.

Vanliga SD-väljare kan självfallet bli besvikna. Foto: Nano Torres / AI-bild

Åkessons omsvängning beror delvis på etnonationalisternas upprörda debatterande

Maimon: Åkessons omsvängning och etnonationalismen

Ett extraval ser allt mer sannolikt ut, men ingen pratar om risken för våld. Utan chans att vinna har vänsteranhängarna inget skäl att hålla sig i skinnet, skriver John Gustavsson.

Extraval är ordet på allas läppar numera. Det som efter valdagen mest framstod som en önskedröm från besvikna Tidöväljare, framstår nu som ett allt mer realistiskt scenario. Något som inte diskuterats är risken för att våld och kravaller kan komma att karakterisera en extravalskampanj. Varför skulle det bli så? Låt oss börja med att ett extraval skulle ha ett givet utfall: Tidöseger. Marginalerna mellan partierna kanske skiljer sig från valet i september (får SD revansch?) men totalt kommer Tidö att med god marginal besegra ett vänsteralternativ som visat sig oförmöget att forma en regering. Detta innebär att vänsteranhängare som höll sig i skinnet under den förra valkampanjen för att inte äventyra vad de nästan in i det sista såg som en given vänsterseger, inte har något incitament att vara lika disciplinerade. Nooshi Dadgostar kommer inte att kunna hålla tillbaka Palestina-aktivisterna – i den mån hon någonsin kunde det – genom att mellan raderna säga åt dem ”ligg lågt tills vi vunnit valet”.

John Gustavsson. I bakgrunden valstugor i Visby under valrörelsen i september. Foto: Privat/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0.

Ingen pratar om risken för våld – därför bör vallokaler och valstugor säkras

Gustavsson: Extraval kan leda till kravaller från vänstern

Utan den etniska kärnan finns ingen svensk kultur kvar att anpassa sig till. Att likställa etnonationalister med islamister är ett debattknep som stinker av desperation, skriver Bitte Assarmo.

Det råder en intellektuell kortslutning i den svenska debatten så fort ordet nationalism kommer på tal. Vi förväntas tro att svenskhet är något man bär med sig bara man har lärt sig reglerna i den svenska lagboken och att den som värdesätter sitt svenska ursprung är att likställa med islamister och klankulturer. Men etnonationalismen är inte en extrem avart – den är det naturliga fundamentet och en förutsättning för att en kulturnationalism överhuvudtaget ska kunna existera. Att försöka bygga en kulturell nationalism utan att omfamna det etniska och historiska ursprunget är som att äta kakan och ha den kvar: en logisk och biologisk omöjlighet. Den kultur vi i dag tar för given – våra traditioner, våra oskrivna sociala kontrakt, vår unika tillit och vårt sätt att se på världen – har inte uppstått i ett vakuum utan har mejslats fram under årtusenden av ett specifikt folk, på en specifik plats, genom gemensamma umbäranden, segrar och historiska erfarenheter. Det gäller i Sverige såväl som i andra länder. När man påpekar det drabbas borgerliga och liberala debattörer, och även vissa högerdebattörer, av akut moralpanik. ”Etnonationalister” likställs med radikala islamister och anklagas för att se ner på andra folks ursprung.

Svenskar borde få värna sitt ursprung på samma sätt som andra grupper, menar Bitte Assarmo. Foto: Privat/Efrem Efre/Pexels.

Ett stabilt Sverige kan inte byggas på abstrakta värdegrunder och tomma fraser

Assarmo: Varför får alla i Sverige älska sina rötter – utom svenskarna?

När minister Carl-Oskar Bohlin (M) publicerade sin egen version av en SVT-intervju kallade DN:s Ann Hedenmo det trumpism. Ett lågvattensmärke som visar hur journalister blivit politiska predikanter, skriver Torsten Sandström.

I dagens DN utmärker sig som vanligt Ann Hedenmo som en politiserande journalist. Ständigt försöker hon förmedla sina egna åsikter. Under en bild av den moderata ministern Carl-Oskar Bohlin skriks följande rubrik ut: ”Trumps förakt för journalister syns bland kopiorna i Sverige” Många minns kanske orsaken. Bohlin blev för mer än en månad sedan intervjuad av en SVT-journalist vilkens namn jag helst vill glömma. Frågorna var som vanligt skruvade och politiskt vinklade (åt vänster). Bohlin såg med oro framför sig ett färdigklippt resultat sändas på SVT någon vecka före valdagen. Klokt nog – med tanke på hur majoriteten journalister brukar agera – publicerade han därför sin egen version av intervjun på nätet. Ridå! Luften gick ur SVT. Och Bohlin fick naturliga sympatier från publiken.

Torsten Sandström kritiserar DN-journalisten Ann Hedenmo för hennes text om ministern Carl-Oskar Bohlin (M). Foto: Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons / Privat

Självutnämnt oberoende journalister har blivit predikanter, och SR och SVT bör saneras eller läggas ned

Sandström: Hedenmos förakt för sanningen

När Elisabeth Thand Ringqvist nu har röstats ned står regeringsfrågan inför ett avgörande. Centerpartiet har större möjligheter att genomföra borgerlig politik med Tidöpartierna än med vänstern, och nya signaler från SD kan förändra läget, skriver Paul Holmgren.

Som väntat har riksdagen röstat ned Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister. Hennes försök att samla en mittenregering har därmed nått vägs ände, och nu går uppdraget att finna en fungerande regeringslösning vidare till Ulf Kristersson. Han har en vecka på sig att undersöka förutsättningarna för ett nytt regeringsunderlag. Det är under dessa dagar som Sveriges politiska framtid kan komma att avgöras. Omröstningen blev framför allt ett kvitto på de motsättningar som präglar svensk politik. Centerpartiets tänkta regeringsalternativ, med Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna, saknade tillräcklig politisk förankring. Samtidigt kvarstår den större frågan om hur en regering ska kunna bildas som förenar parlamentarisk stabilitet med förmågan att genomföra en sammanhängande politik. Centerpartiet har här en avgörande roll. Partiet beskriver sig självt som borgerligt, med en politisk tradition som värnar företagande, decentralisering, marknadsekonomi och individuellt ansvar. I dessa frågor finns en tydlig politisk närhet till Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Ett samarbete med Tidöpartierna skulle därför kunna ge Centerpartiet betydligt större möjligheter att förverkliga sitt eget politiska program än ett regeringsunderlag där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får ett avgörande inflytande.

Centerpartiet borde välja Tidöpartierna, menar Paul Holmgren. Foto: Privat/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

C borde inse att partiets borgerliga politik genomförs bäst i samarbete med Tidöpartierna

Holmgren: Kaos eller handlingskraft – nu avgörs Sveriges politiska framtid

EU:s nya förpackningsförordning tvingar även små exportföretag att registrera sig i upp till 27 länder. Det är ännu ett tecken på att unionen har tappat sansen och att EU-kursen måste läggas om, skriver Torsten Sandström.

Ta betäckning! Huka er gubber och gummer, nu laddar EU om! EU har nämligen nyligen satt ännu en mastodontförordning i kraft. Nu om förpackningsavfall rörande papper, plast osv. Den förkortas PPWR och betyder Packaging and Packaging Waste Regulation. Bakgrunden är kraftigt svällande massor av avfall, som i dagens Europa uppgår till 180 kg per människa och år. Problemet är alltså påtagligt. Men som vanligt slår EU:s byråkrater till med storsläggan. En 300 sidor lång förordning med som vanligt extremt krånglig utformning av paragraferna. Hundratals svårtolkade regler måste nu alla företag – såväl stora jättar som små tillverkare och exportörer – lära sig tillämpa. Innan export kan ske måste nämligen registrering ske hos var och en av de tänkbart aktuella mottagarländernas nationella myndigheter, sammanlagt 27 stycken! En helvetisk pappershantering uppstår med andra ord på rader av främmande språk. Den kommer att kräva juridisk expertis över alla nationella gränser. Inga undantag finns för småföretag med få anställda. Följden blir förstås en extremt krånglig och dyrbar procedur för registrering. Många företagsledare runt om i unionen klagar högt. Ursprungligen var meningen att PPWR skulle träda i kraft först 2035. Men länder som Österrike och Spanien insisterade på att registrering i varje mottagarland måste ske genast. Nu är PPWR formellt på plats, utan att de juridiska kunskaperna och myndigheternas beredskap är fixad. Alltså ännu ett exempel på hur byråkratin och politikerna inom EU förlorat sansen. Det är självklart att produktionskostnaderna kommer att öka rejält och göra europeiska varor ännu dyrare.

Torsten Sandström menar att EU:s nya förpackningsregler blåser upp ett avfallsproblem till en byråkratisk katastrof. Foto: Pexels/Privat

EU-parlamentet bör läggas ned och Bryssel ägna sig åt handel och fred

Sandström: EU:s förpackningshelvete borde markera vägs ände

Är svenskhet något som bestäms av generna eller är det en fråga om kultur? Striden står het om vem som egentligen är svensk. Lennart Göranson väljer att i stället diskutera vem som egentligen är stockholmare.

Jag är född i Stockholm. Alltså är jag stockholmare. Så enkelt är det. Men mina föräldrar är inte födda i Stockholm. De flyttade in från andra delar av landet två år innan jag föddes. Så då är jag kanske inte riktig stockholmare i alla fall? Åtminstone inte urstockholmare, där gränsen påstås handla om tre generationer. Jag bor i Stockholm, är mantalsskriven i Stockholms kommun. Det ger mig vissa legala rättigheter och skyldigheter. Särskilt det senare, som att betala kommunalskatt till Stockholms stad. Det skiljer mig från dem som är mantalsskrivna i andra kommuner, som Solna och Nacka. Solnabor och Nackabor är inte stockholmare, enligt mitt förmenande. I motsats till mig.

Född i Stockholm, men föräldrarna kom från annat håll – räcker det?