Sjukhuset som sprängdes i Gaza blev snabbt stora nyheter. Men när Israel allt mer uppenbart inte sprängt det börjar nyheten att blekna. Terrorister som dödar sina landsmän är krångligt att hantera, särskilt för de som mer är emot Israel än för Palestina.

Ett sjukhus i Gaza är sprängt av en missil. De döda räknas i hundratal och dödssiffrorna klättrar mot den pogrom som Hamas genomförde. Snabbt ser man hur det vädras morgonluft. Många av dem som har gjort Palestina till ”sitt lag” har en chans att få ge sig på Israel. Med lite reservation förstås, men varför missa en god chans?

Sjukhuset som träffades av en raket. Foto: AP/TT

Hjort: När Israel inte är skyldiga blir offren i Gaza ointressanta

Socialdemokraternas Jamal El-Haj är enligt partiet en svuren fiende till Hamas. Ändå har El-Haj inte ens lyckats övertyga sin egen hustru om att Hamas är en terrorgrupp som måste bekämpas.

Socialdemokraternas riksdagsledamot Jamal El-Haj, som enligt partiordföranden Magdalena Andersson vigt sitt politiska liv åt att bekämpa terrorgruppen Hamas, stretar på i motvind. Trots decennier av påstått brinnande motstånd mot Hamas har El-Haj inte ens lyckats övertyga sin egen hustru, Solange El-Haj, som tvärtom delar Hamaspropaganda på Facebook.

Journalisterna hukar för Magdalena Andersson (S). Foto: Johan Nilsson/TT

Public service håller socialdemokratin bakom ryggen.

Skogkär: För Sveriges Radio är Anderssons lögner en lustig anekdot

Dagens kriminella gäng, de som skjuter och spränger är en hybrid av olika världar, som ett främmande grenutskott ur ursprungliga stammar av skilda slag.

Gänget är som en invasiv art, något nytt i en gammal miljö som sprider sig. På kort sikt konkurrerar det ut allt i sin väg. Men i sitt dna är döden kodad, inte endast så som allt levande är dömt till ändlighet.

Faysa Idle Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Faysa Idle har skrivit en fantastisk bok.

Brinkemo: Ett ord för blod

Trots påståenden om motsatsen har Hamas ett brett stöd bland palestinierna och en fredlig lösning med en terrorgrupp som vill förinta motparten är tyvärr omöjlig, skriver Omar Makram.

Att observera de senaste våldsdåden från Hamas påminner om att vara en åskådare i en teater där medeltida fasor framträder på scenen – med rapporter om över tusen oskyldigt dödade, sexuella övergrepp på kvinnor, brutalt mördade barn och brända spädbarn. Omfattningen av dessa handlingar är svår att ta in, och jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas för israelerna som dras in på denna skräckinjagande scen.

Från kibbutz Re’im efter Hamas attack Foto: Israeliska Utrikesdepartementet

Ingen lösning i sikte, men vissa konflikter självdör

Makram: Tvåstatslösningen är bara drömmar

Attacken i Bryssel är en attack på alla svenskar, skriver August von Seth.

Ett par helt vanliga svenskar hade satt sig i en taxi på väg mot fotbollsarenan i Bryssel där det svenska landslaget skulle spela mot det belgiska. Stigande ur bilen såg de en motorcykels bländande strålkastarljus tränga igenom den mörknande kvällsluften. En man hade följt efter dem. Han bromsade till hastigt. Utan att tveka plockade mannen fram ett automatvapen och riktade det mot dem. En våg av skott ven genom gatan där mannens noggrant utvalda offer sprang för livet, deras blågula fotbollströjor fladdrande likt en blomma i en orkan, desperata att söka skydd. Svenskarna lyckades ta sig in i en byggnad, men den mordlystne förövaren förföljde dem med vapnet i högsta hugg – och flykten visade sig vara förgäves.

Flaggor på halv stång utanför riksdagshuset under tisdagen. Foto: Henrik Montgomery/TT

De svenskfientliga kan återvända till sina hemländer – något svenskarna inte kan.

von Seth: Svenskarna är inte säkra i det egna hemmet

Terrorn som drabbar världen ges ofta en skuld hos offren. Det anses inte vara terroristens val att ondskefullt mörda utan det är i stället någon som har provocerat. Oavsett om motivet är antisemitism, hat mot frihet, demokrati eller något annat är det inte vår skuld att vi är fria att göra saker. Tvärtom borde vi slå skulden ifrån oss och vara stolta över friheten.

Två svenskar är mördade i en terrorattack. De bägge är äldre män som bara ville se fotboll. Men en terrorist tyckte att de representerade något som de måste dö för. Så han sköt dem – på nära håll.

Det är inte provokationer som leder till mord, skulden är terroristens och vi varken kan eller ska kompromissa med deras vilja till våld. Foto: Martin Meissner/TT

Att skylla terrorn på oss är lika dumt som att beskylla lättklädda kvinnor för att det sker våldtäkter. 

Hjort: Vi är terrorns offer, inte dess orsak 

Självgoda svenskar har betraktat invandrare som puttenuttiga färgklickar, men det är på tiden att de ses som vuxna människor med ansvar. Och i det ansvaret kan man avkräva dem att inte vara antisemiter, skriver Erik Lidström.

Lördagen den 7 oktober invaderade Hamas Israel och mördade omkring 1300 personer, inklusive spädbarn, barn, kvinnor, gamla och handikappade. De sårade ytterligare nära 4000 personer. Hamas och Palestinska islamiska jihad hävdar i skrivandets stund att de håller ytterligare 130 israeler som gisslan i Gazaremsan.

Hyllningsdemonstration i Helsingborg efter Hamas pogrom. Skärmdump från Svensk-Palestinska Centret i Helsingborgs facebook

Återkalla uppehållstillstånd för antisemiter

Lidström: Att bemöta antisemitism

Det går inte att föreställa sig. Pogromer i vår tid på israelisk mark. När Hamas härskara på morgonen den 7 oktober forcerade gränsstängslet var deras enda politiska mål det samma som medlet: att våldta och slakta judar.

Många av oss har tagit del av det besinningslösa våldet och variationsrikedomen vad gäller att plåga och ha ihjäl, grymheter som bland andra förmedlades av Storbritanniens säkerhetsminister i en intervju hos Sky News. Och jag drabbades inte bara av hans ord, utan av den knappt märkbara ryckningen som drog över hans anlete efter meningen – ...till och med barn och gamla har våldtagits till döds. Hur han sedan sekundsnabbt samlade sig för att förtydliga.

Shani Louks döda och skändade kropp bespottas av Hamasanhängare. Skärmdump från Youtuber

Detaljerna från Hamas pogrom förfärar.

Altstadt: Hamas pojkgäng våldtog på festivalen

Länge har det talats om ”aldrig igen”. Folk har förfärats och skrämts av en brunblå politik och demokratin har varit hotad. Men många av de som har varit mest rädda är märkligt tysta när ”igen” sker och 1 300 judar mördas i en pogrom. I stället för att stå upp för de mördade flyttas diskussionen till en kollektiv skuld för alla israeler.

De två senaste decennierna i svensk politik har varit en återkommande varning för trettiotalet. Praktiskt taget allt har kunnat målas i en brun ton när det har passat. Regeringen är blå-brun och att statsministern sviker Förintelseöverlevare är några av de återkommande skriken. Folk som inte vet tillräckligt för att under en minut samtala om valfritt ämne om judendomen eller judisk kultur uppträder som självutnämnda talesmän för judar inte bara i Sverige utan överallt.

En ung flicka har tagits till fånga av Hamas och förs ut ur Israel. Hennes öde är okänt. Till vänster Annika Strandhäll (S). Foto: Hatem Ali/TT/SVT

Brunmålarna skräms av inrikespolitik men inte av pogromer. 

Hjort: När ”aldrig igen” blev ”igen” blev de mållösa

Varför är stödet för ”Palestina” så starkt hos vänstern? Varför har vänstern en så ensidig syn på konflikten mellan Israel och arabvärlden? Som ett minimum är attityden misstänksam, oftare rent fientlig gentemot Israel och samtidigt närmast romantiskt intresserad av den muslimska världen.

I denna krönika görs ett försök att sätta samman ett flertal komponenter som jag hävdar sammantaget förklarar varför palestinierna ger upphov till vad som liknar ett intellektuellt knarkrus hos socialdemokrater, vänsterpartister, akademiker inom socialvetenskaperna och journalister.

Från lördagens demonstration för Palestina på Sergels torg i Stockholm Foto: Henry Montgomery/TT

Palestina har blivit ett knark för vänstern