Det europeiska projektet föddes ur ruinerna efter två världskrig. Det byggde på en enkel men storslagen idé: att nationer som handlar med varandra inte krigar med varandra. Frihet, fred och samarbete var inte bara ord, utan löften. I dag är dessa löften tomma skal. Den europeiska unionen har förvandlats från ett samarbete till ett system – från ett medel till ett mål.

Det som en gång skulle skydda nationerna har börjat ersätta dem. Byråkratin i Bryssel har vuxit till ett väsen med egen vilja, en struktur som inte längre behöver medborgarnas samtycke. Beslut fattas inte längre utifrån vad som fungerar, utan utifrån vad som låter moraliskt rätt. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Den har blivit en ny sorts tro: vetenskapligt språk, religiös övertygelse. Den som ifrågasätter dogmen betraktas inte som oenig, utan som kättare. 
 EU:s styrka var länge dess rationalitet – men dess svaghet har blivit just rationaliseringen. Varje misslyckande förklaras med att det behövs mer integration, inte mindre. Fler regler, fler myndigheter, fler förordningar. Den som tvivlar på riktningen stämplas som nationalist, populist eller bakåtsträvare. Så fungerar ideologier när de tappat kontakten med verkligheten: de ersätter argument med anklagelser. 
 Resultatet ser vi i det demokratiska underskott som inte längre går att dölja. EU:s medborgare känner sig inte delaktiga, utan överkörda. Politiker talar om europeisk solidaritet, men menar centralisering. De talar om klimatansvar, men menar lydnad. De talar om en gemensam framtid, men menar en gemensam tystnad. 
 Expansionen österut är nästa steg i detta sönderfall. Turkiet, Ukraina, Moldavien – namn som nämns utan att någon förklarar hur dessa länder ska integreras i ett redan splittrat system. Vad som förr var en union av likasinnade blir nu ett imperium av olikhet, bundet samman av regler men utan gemensam själ. 
 Detta är inte längre ett fredsprojekt. Det är ett maktprojekt. Och som alla maktprojekt har det börjat förlora sin mening. När beslut inte längre grundas i folkviljan, utan i moralisk övertygelse och teknokratisk arrogans, då förvandlas ideal till instrument. Man talar om klimatmål men döljer ekonomisk kollaps. Man talar om värdegrund men undergräver yttrandefriheten. Man talar om enhet men producerar splittring. 
 Det farliga med EU i dag är inte dess ineffektivitet, utan dess övertygelse om sin egen godhet. Historien visar att de som tror sig stå på rätt sida ofta blir blinda för konsekvenserna av sin makt. I den meningen påminner EU alltmer om den kyrka den en gång ville frigöra sig från – en institution som predikar moral men förlorat sin tro. 
 Och Sverige följer lydigt efter. Regeringar av olika färg har anpassat sig till ett system där lojalitet mot Bryssel premieras framför ansvar mot väljarna. Vi har reducerats till en lydstat som hellre implementerar än ifrågasätter. I jakten på att vara bäst i klassen har vi glömt varför klassen finns. 
 Det är inte bara Europas gränser som hotas i dag, utan dess idé. Den idé som en gång förenade frihet, sanning och ansvar har ersatts av en byråkratisk tro utan själ. När makten ersätter meningen finns bara lydnaden kvar. Och i lydnadens Europa är det alltid någon annan som bestämmer vad som är gott.

EU:s huvudkvarter i Bryssel Foto: Virginia Mayo/AP/TT

Holmgren: EU:s ideologiska sönderfall

Aktionen mot frivillig återvandring hotar att skada Socialdemokraterna rejält. Förmodligen är det inte en centralt regisserad kampanj, utan den har uppstått lokalt utan närmare eftertanke på vilka konsekvenser det kan få.

Under de senaste dagarna har en rad kommuner tackat nej till ett möte med regeringens nationella samordnare för återvandring. Det började med Jokkmokk, och nu har över 30 kommuner – samtliga med vänsterstyre – tillkännagett att de också vägrar samtal med samordnaren. För Socialdemokraterna är detta en rejäl blunder, som kan kosta partiet i både kommun- och riksdagsval.

Jokkmokk, där kampanjen började Foto: Paul Wennerholm/TT

Förmodligen inte en centralt regisserad kampanj

Gustavsson: Nej till återvandring kan skada S valresultat

Det är som om tidsmaskinen kastat oss tillbaka tio år i tiden när vi ser protesterna mot regeringens satsning på frivillig återvandring, skriver gästkrönikören Marcus af Jochnick.

Har det blivit 2015 igen?

Immigranter på Hyllie station i Malmö 2015 Foto: Johan Nilsson/TT

Har tidsmaskinen fört oss åter till 2015?

Gästkrönika: 2015 är här igen

Att så många kommuner vägrar att samarbeta med regeringen om återvandring tyder på att integrationen går som på räls där.

<div>
 30 kommuner i Sverige har visat sig helt sakna problem med bidragsberoende och integration bland svårintegrerade invandrare. Från <a href="https://www.sverigesradio.se/artikel/debatt-flera-kommuner-sager-nej-till-regeringens-atervandringslinje?fbclid=iwy2xjawnvisflehrua2flbqixmabicmlketfqb2vbcndhs2nus1qzdhvjar5rhdgx6bpj-0w2zn6ueszivxp7hpsllscfhwzdkkwbzm5zyhahmawxrarexw_aem_uwgrsetwgkgh_0trehtvwq">P1 Morgon</a>:
</div>

En restaurang i Rosengård, Malmö, brann i fredags Foto: Johan Nilsson/TT

Skicka de svårintegrerade till Växjö, Malmö och andra orter som tar emot med öppna armar.

Sparf: Verkligt goda nyheter om den lyckade integrationen

Till skillnad från vänsterns antisemitism, som handlar om handlar om moralism, handlar islams antisemitism om vilket folk det är som är utvalt – och därmed Israels rätta invånare.

Muslimernas antisemitism är inte som vänsterns, grundad i ett moraliskt korståg, utan snarare i frågan om utvaldhet. I Bibelns text står det att Abraham fördrev Hagar och Ismael på uppmaning av sin fru Sara (1 Mos. 21:9-20) och riktigheten i detta val bekräftas av Gud som uppmanar Abraham att hörsamma sin fru. Gud utlovar å andra sidan att Ismael kommer göras till ett stort och mäktigt folk, men att ”mer vildåsna än människa skall han vara, han skall slåss mot alla och alla mot honom” (1 Mos. 16:12, översättning Svenska Bibelsällskapet). Istället blir det den yngre Isak, som är länken till det judiska folket, som får ärva patriarken Abrahams monoteistiska mission.

Klippmosken i Jerusalem anses vara platsen där Abraham tänkte offra sin son – Isak enligt Bibeln, Ismael enligt Koranen – en helig plats enligt islam, men inte mer helig än att de bedjande vänder sig från mosken mot Mekka vid bön Foto: Mahmoud Illean/AP/TT

Essä: Kärnan i islams antisemitism

EU-kommissionens förslag om att utvidga Erasmus-programmet bör förkastas. Nu är det upp till bevis för inte minst Sveriges M- och KD-parlamentariker att säga nej till expansionen, skriver John Gustavsson.

Europa har i flera år kämpat med att kontrollera gränserna och minska inflödet av migranter, inte minst från Mellanöstern och Nordafrika (MENA). Därför bör det komma som en chock att EU-kommissionen nyligen publicerade planer på att expandera utbytesstudentprogrammet Erasmus till 10 MENA-länder. Både Sveriges regering och europaparlamentariker bör avkrävas svar: accepterar ni Erasmusstudenter från MENA?

Till höger: EU-kommissonens ordförande Ursula von der Leyen. Foto: Privat/Virginia Mayo/AP/TT

Upp till bevis inte minst för Moderaternas och Kristdemokraternas representanter

Gustavsson: Nej till Erasmus för MENA-studenter

New Yorks borgmästarkandidat Zohran Mamdani har gjort något som borde vara otänkbart i ett land som drabbats av 11 september: han har vänt upp och ned på offrens och förövarnas roller. När han i sitt kampanjtal vädjar till “Muslimerna i New York” och berättar om sin moster som inte vågade bära hijab efter 9/11, förskjuts fokus från de tusentals döda – till de som delade förövarnas tro. Det är inte bara en moralisk inversion. Det är en symbol för en västerländsk självutplåning.

Zohran Mamdani är inte vem som helst. Han är son till den ugandiske professorn Mahmood Mamdani, som hävdat att Adolf Hitler inspirerades av USA:s behandling av ursprungsbefolkningen och att självmordsbombare bör ses som “soldater”. En familj som flydde diktatur och fann frihet i Väst – men som nu använder samma frihet för att angripa dess grund. 
 När Mamdani ställer sig framför väljare i New York och säger: “Jag vill tala till min mosters minne, hon som inte vågade ta tunnelbanan efter 11 september eftersom hon inte kände sig trygg i sin hijab” – är det en känslomässig manipulation. Hans moster är det verkliga offret, antyds det. Inte brandmännen som dog. Inte kontorsarbetarna som hoppade från 100:e våningen. Det är ett politiskt trick som vänder skuld till offerstatus och gör västvärlden skyldig till att känna oro inför islamismens symboler – mitt i ruinerna av World Trade Center. 
 Efter 9/11 gjorde George W. Bush detsamma, när han förklarade att “Islam är fred” medan röken ännu steg från Ground Zero. Det var en ideologisk kapitulation som blev startskottet för den liberala självbedrägeriets era. I stället för att reflektera över den religiösa och kulturella drivkraft som låg bakom attentaten ökade USA sin muslimska invandring fyrfaldigt. I dag har New York en befolkning där 20 procent inte talar engelska och 38 procent är födda utanför landet. Det är inte längre en smältdegel – det är en demografisk omvandling som förändrar stadens själ. 
 Mamdani är dess produkt: en ny sorts västerländsk politiker som föraktar den civilisation som format honom. Han talar om “universell barnomsorg”, “gratis kollektivtrafik” och “hyresstopp” som om ekonomiska lagar kan upphävas med en gest. Men det är inte ekonomin som är kärnan i hans budskap. Det är ideologin. En vision där staten ska ge, folket tiga och historien raderas. 
 Samma New York som en gång reste sig ur askan efter 9/11 – nu applåderar en kandidat som vägrar säga det mest grundläggande ordet i mänsklig anständighet: tack. Tack till landet som tog emot hans familj. Tack till systemet som möjliggjorde hans frihet. Tack till de miljoner amerikaner som inte brände moskéer, utan öppnade dörrar. Men det tackordet kommer aldrig. För i Mamdanis värld är tacksamhet en svaghet. Offerrollen är maktens språk. 
 Den västerländska civilisationen står nu inför sitt mest subtila hot. Inte bomber, utan berättelser. Inte invasioner, utan ideologier som urholkar de värden som en gång gjorde Väst starkt: självrespekt, sanning, och förmågan att skilja rätt från fel. 
 När Zohran Mamdani nu står på tröskeln till att styra staden som symboliserar frihetens hjärta, är det inte längre bara New York som står på spel. Det är vår förmåga att se skillnad mellan den som räddar – och den som river.

Zohran Mamdani vid ett valmöte i Bronx moské i fredags Foto: Ted Shaffrey/AP/TT

Holmgren: Zohran Mamdani och den omvända moralen i New York

Att staten snart kommer försöka få barnen i skolverksamhet så fort de trillat in på BB har varit stående raljans i förskolekritiska kretsar. Nu är det ett seriöst menat förslag från ett regeringsparti, skriver Mira Klang.

Moderaterna har föreslagit att bebisar ska kunna lämnas iväg på daghem, eller förskola som det absolut ska kallas för att föräldrar ska tro att det är nödvändigt, för att mammor ska kunna arbeta eller studera.

”Det är inte värdigt Sverige att uppmuntra att små bebisar ska överges”

Klang: Moderaternas bebisdagis påminner om DDR

Eli Sharabi, som hölls gisslan i 491 dagar i Gaza, har skrivit boken Hostage, där han sammanfattar sina erfarenheter, känslorna som uppstod och vad som fick honom att överleva de 15 månaderna som gisslan. Christoffer Jonsson har läst boken, som skildrar hur en arbetare från en kibbutz hamnar i helvetet på jorden.

Den tidiga morgonen under den judiska högtiden Simchat Torah befann sig Eli hemma med sin familj – frun Lianne och parets två döttrar, Noya och Yahel. De fick först reda på att Israel stod under massiv attack från Gazaremsan när rapporter började komma in om infiltrationer vid flera kibbutzer, bland annat den kibbutz där han själv bodde – Be’eri.

Eli Sharabi med sin bok Hostage. Foto: Ariel Schalit/AP/TT

Christoffer Jonsson har läst Eli Sharabis bok ”Hostage”

Jonsson: Helvetet på jorden – gisslan hos Hamas om sina upplevelser

Att man inte införde ett moratorium på nya medborgarskap fram till att de nya reglerna var på plats kan komma att kosta Tidöpartierna i valet. Men det finns också faktorer som talar för en ny högervinst, skriver John Gustavsson.

I regeringsförhandlingarna efter valet 2022 ville Sverigedemokraterna stoppa utdelningen av nya medborgarskap tills nya, striktare regler var på plats. Så blev det i slutändan inte. Hur kostsamt kan detta visa sig bli i nästa val?

Så kan det påverka valutgången • Unga kan bli räddningen