Söndagens korankravaller i Rosengård i Malmö gjorde polisområdeschefen Petra Stenkula ledsen. Det hade varit mer på sin plats att hon blev förbannad.

Polisen i Malmö har gjort ett första gripande efter söndagskvällens och -nattens korankravaller i Rosengård. En 17-årig pojke sitter anhållen, misstänkt för våldsamt upplopp.

”Nej till koranbränning. Missbruka ej yttrandefriheten” löd budskapet på den banderoll upploppsmakarna hade med sig. Foto: Johan Nilsson/TT

Skogkär: Polisområdeschef Petra Stenkulas bittra tårar

Tvivlet kan med fog sägas ligga nära filosofins kärna, men när akademiledamoten och filosofen Åsa Wikforss i DN tar Lena Andersson i upptuktelse för klimatkätteri lyser tvivlet med sin frånvaro, skriver Torsten Sandström.

DN har i sitt krönikerstall tvenne professorer i filosofi: Åsa Wikforss, Stockholm, och Sven-Erik Liedman, Göteborg. Båda har valt sida i den politiska kampen. Den senare driver kommunism och den förra agerar som den politiska korrekthetens apostel och mediernas skyddsängel. Hon sitter till och med i Svenska Akademien. Hur dessas beteenden kan anses sammanfalla med filosofins primära metod – att tvivla – har jag svårt att förstå. Hursomhelst göds de båda av DN:s rimligen feta arvoden.

Lena Andersson har varit i hetluften en stor del av sommaren. Foto: Maja Suslin/TT

När Åsa Wikforss tar Lena Andersson i upptuktelse för klimatkätteri lyser tvivlet med sin frånvaro.

Sandström: Lena Anderson och DN-filosoferna som vägrar att tvivla

I början av året skickade Liberalerna upp en testballong av atombombstyp när de sökte lansera sig som ett nationalistiskt parti. Fånerierna förbigicks mestadels med skamsen tystnad när Mauricio Rojas skickades fram för att förklara konceptet, men stuntet säger en del om partiledningens desperation.

Finns det något mer patetiskt parti just nu än Liberalerna?

I början av året skickades Mauricio Rojas fram för att förklara Liberalernas nationalism. Foto: Karl Gabor / Pontus Lundahl/TT

Fånerierna förbigicks mestadels med skamsen tystnad när partiet lanserade sig som nationalister.

Altstadt: Liberalernas nationalistiska självmordsförsök

Regeringen har, trots ett av världens högsta skattetryck, inte lyckats hitta någon annan finansiering av ett jobbskatteavdrag än att slopa indexeringen av statlig skatt. Det är i sig en prestation. Men regeringens stora problem är att de valdes på löften om att lösa problem men när de får makten försöker de rädda sig genom retorik snarare än att leverera. Hade det varit en klok regering hade de kunnat prioritera och sänka skatten.

Moderaterna är ofta som ett parti som fastnat i en loop av tv-serien West wing. Kärnan i politiken är spinnet. Spinndoktorn är en modern shaman. Med rätt spinn löser sig allt. Det handlar bara om att få alla andra att se världen som Moderaterna gör. Sedan löser sig allt enkelt.

Finansministern är duktigare på one-liners än på prioriteringar. Foto: Henrik Montgomery/TT

Regeringen är duktigare på att tjafsa än på att prioritera. 

Hjort: Förtjänar regeringen förtroende? 

Regeringen, framförallt Moderaterna, sviker inte bara sitt mandat utan också sitt väsen när de höjer skatten för stora grupper genom att pausa indexeringen. Hade folket velat ha skattehöjningar i stället för prioriteringar hade de kunna välja Socialdemokraterna. Att de inte gjorde det är en tydlig indikation på vad folk vill ha.

Skattefrågan har dominerat de senaste dagarna. Det borde den göra, men på ett helt annat sätt. Med en borgerlig regering borde skattefrågan vara sänkt skatt. Inte höjd, och absolut inte på arbete.

Att höja skatten, liksom att svika ett löfte, är dumt. Foto: Henrik Montgomery/TT 

Hjort: Sluta vara en lat regering

Efter nedlagd kärnkraft och Ukrainakrig med strypt rysk gas funderar tyska politiker desperat på subventioner som ett sätt att rädda kvar industrin i landet. Men att låna till subventioner är långsiktigt osunt och EU:s konkurrenskontroll lär inte uppskatta det heller. Tänker Sverige lära av Tysklands misstag och börja ta energifrågan på allvar? frågar sig Björn Törnvall.

Rösterna för att subventionera elintensiva tyska företag och till och med ge dem fasta elpriser för längre tidsperioder blir allt högre i den tyska röd-gul-gröna regeringskoalitionen. Eftersom tyska producenter kämpar med högre el- och gaspriser efter att landet tvingades sluta använda rysk gas, har bland andra ekonomiministern Robert Habeck (De gröna) <a href="https://www.euractiv.com/section/electricity/news/germanys-habeck-proposes-eu-backed-bloc-wide-industry-power-tariff/" target="_blank" rel="noopener"> föreslagit att subventionera elpriserna</a> för energiintensiva industrier som stål- eller kemiproducenter.

Angela Merkels gröna omställning vid vägs ände? Foto: Fabian Sommer/AP/TT

Det är verkligen bråttom nu att våra förtroendevalda slutar jaga politiska poäng i energifrågan.

Törnvall: ”Muttis Energiwende” vid vägs ände

Många argumenterar nu för övergång till euro därför att kronkursen är dålig. Det är att försöka gömma sig från problem som Sverige har. Men det finns också en betonad feghet att aldrig diskutera frågan om hur vi ska få upp kronkursen till önskvärd kurs.

Flera gånger på senare tid har argumentet att kronan är så svag att vi måste gå över till euro lyfts fram. Kronan anses för svag, Sverige reas ut och saker ska framför allt bli mycket bättre om vi går med. Det är faktiskt ett märkligt resonemang. Den svaga kronkursen är snarare ett argument för att stå kvar utanför än för att gå med.

Euron är inte en dröm som löser alla problem. Foto: Michael Probst/TT 

De som vill gå med i euron nu duckar frågan om hur kronkursen ska tryckas upp. 

Hjort: Feg argumentation för EMU

De första minimilönerna skapades för att stänga ute svarta och andra oönskade grupper från arbetsmarknaden. Idag motiveras de tvärtom med att söka hjälpa svaga grupper, men effekten är densamma – att förbjuda låga löner blir för många ett förbud mot att bli anställd alls, skriver Jakob Sjölander.

Historien bjuder på många vändningar, men få av dessa är så drastiska som minimilönernas. Idag motiveras dessa med att hjälpa olika grupper att få bättre lön. Exempelvis ungdomar, invandrare och fattiga. Men detta har inte alltid varit motivet. När de första minimilönerna infördes runt sekelskiftet 1900 så var det explicita syftet ofta att hålla tillbaka olika grupper.

Minnesmonument över de 17 000 kinesiska arbetare som byggde järnvägar i Kanade i slutet av 1800-talet. Foto: Shaun Merritt (CC BY 2.0)

Att förbjuda låga löner blir för många ett förbud mot att bli anställd alls.

Sjölander: Minimilöner för att stjälpa och hjälpa

Henrik Schyffert är på gång med en ny show, denna gång utan ”gnäll” och i stället med harmlösa skämt. Att berätta roliga historier är nog det klyftigaste han, som hävdade att invandringen handlar om pizza, Fanta och Netflix, kan göra.

I måndags misshandlades en man av två andra män i förorten Vårberg i södra Stockholm så pass allvarligt att han fick föras till sjukhus. Om du läst om det i tidningen är det i Bulletin, ty ingen annan tidning verkar ha skrivit om det.

Henrik Schyffert. Foto: Anders Wiklund/TT

Det klyftigaste Henrik Schyffert kan göra är att berätta roliga historier.

Korn: Det är inte roligt längre, Schyffert

Politisk korrekthet är i mångt och mycket ett gummibegrepp, men något måste man kalla det maktens förhållningssätt som söker täppa till truten på den politiska och kulturella huvudfårans kritiker. Och att bekämpa pk handlar inte heller om att utan ifrågasättande instämma i alla motvallsnarrativ, utan att med nyfikenhet och empiri försöka diskutera sin värld, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Varje samhälle har sin övergripande ideologi i ordets vida bemärkelse. Det rör sig om politik, religion, kultur, ritualer och symboler – alltså föreställningar och beteenden som betraktas som gemensamma och som kräver respekt. Det är dock tydligt att ett samhälle även normalt har en eller flera alternativa ideologier, det vill säga tankar eller rörelser som på olika plan konkurrerar med den ledande åsiktsyttringen.
</div>

Torsten Sandström driver sedan länge anti-pk-bloggen. Foto: Faksimil av bloggen

Anti-pk handlar inte om att instämma i alla motvallsnarrativ, utan om att med nyfikenhet försöka diskutera sin värld.