Om och om igen har ryssvännerna haft fel om Ukrainakriget. Ukraina dominerar drönarkriget och det ser allt mer ut som om det är Ryssland som kommer att få slut på kraft först, skriver John Gustavsson.

Det är många som frågat sig vad vi får för pengarna vi ger till Ukraina. Det är dock sällan personer som faktiskt är intresserade av att få höra svar på den frågan. Det finns en lång lista skäl, och sedan kriget i Iran har den blivit betydligt ännu längre. Plötsligt vill alla länder, även avlägsna nationer som inte hotas av Ryssland, vara kompis med Ukraina. Anledningen? Först och främst drönarförsvar.

Det moderna kriget vinns av nördar och drönare. Foto: ChatGPT

Ukrainska drönarinvesteringar lönar sig ordentligt

Gustavsson: Ukrainsk plugghäst biter rysk björn

De superrika ska äntligen betala. Så kan man tänka sig att finansminister Dadgostar (V) säger efter en rödgrön valvinst. Därefter presenterar hon en skattehöjning som träffar alla som tjänar över 50 000 kronor i månaden, men de superrika sitter redan på planet till Dubai, skriver Samuel Fornäs i en krönika.

Tänk dig att det är slutet av 2026. Valet är avgjort, regeringsbildningen klar. Magdalena Andersson (S) blir statsminister. Nooshi Dadgostar (V) blir finansminister. MP sitter med på ett hörn. Tidningarna skriver om ett maktskifte, en ny era.

Att beskatta de rika låter fint, men det är alltid mekaniken som är problemet.

Fornäs: Rödgrön skattekaka gräddas i ugnen

Bulletins krönikör Linn Johansson Leinonen har nu flyttat till Israel med sin familj. Det är ett land med fred, frihet och välstånd, men med en ständig oro att det när som helst kan ta slut.

För en vecka sedan var familjens flytt till det förlovade landet, Israel, färdig. Efter mycket byråkrati och många hinder på vägen så sitter vi nu här i vår lägenhet på femtonde våningen och tittar ut över skyskraporna i Tel Aviv och Bat Yam. Känslan är på ett sätt surrealistisk, på ett annat sätt fullt verklig, men frågan är om jag verkligen har förstått att vi nu bor här, i oljudet och kaoset.

Det gäller att hålla avundsjukan i schack... Foto: Ynhockey, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Linn Johansson: Min första vecka i Israel

Birgitta Sparf har gett sig ut på ondskans och korruptionens väg, och har nu sjunkit så lågt att hon till och med tar Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki i försvar. Hur ska detta sluta?

Många i min så kallade vänskapskrets på Facebook stoltserar med att de minsann aldrig skulle läsa Dagens Nyheter, det är de allt för smarta för. Vilket är helt okej, det är ett fritt val vad man betalar för och läser.

Birgitta Sparf envisas med att tänka själv, och är inte så politiskt inkorrekt som det är korrekt att vara. Foto: Dagens nyheter, 22-04-2026

Sparf: Läs först, kommentera sen

Krig är dåligt – men ibland är fred värre. Frågan har ställts på sin spets av Irankriget. Vissa påstår att krig aldrig är rätt, men de har sällan räknat på konsekvenserna, skriver Paul Holmgren.

Samtalet började enkelt, nästan reflexmässigt. “Det är förfärligt med kriget i Iran”, sa min vän. Jag höll med. Krig bär alltid lidande. Frågan är vad vi egentligen menar när vi säger det. Min vän lutade sig mot folkrätten, mot principen att våld mellan stater ska undvikas. Det låter självklart, nästan okontroversiellt. Samtidigt visade det sig snabbt att resonemanget saknade djupare förankring. Folkrätten blev en etikett, ett svar som markerar position snarare än förståelse. Jag valde en annan väg. Inte för att provocera, utan för att pröva gränserna för hans eget tänkande. Om ett land under decennier finansierar väpnade grupper, attackerar via ombud och öppet deklarerar sin vilja att utplåna en annan stat – pågår det då inte redan ett krig? Frågan landade inte i en tydlig motsägelse, utan i ett försiktigt medgivande. Kanske, sa han. Vi gick vidare. Om samma regim dessutom bygger kapacitet för kärnvapen, samtidigt som den uttrycker denna vilja, vad återstår då? Väntar man tills hotet realiseras fullt ut, eller agerar man innan det når en punkt där inget längre går att stoppa? Här började resonemanget skifta. Inte för att övertygelse plötsligt uppstod, utan för att verkligheten trängde sig på. Ett kärnvapenkrig låter sig inte bemötas i efterhand. Samtalet tog sedan en annan riktning, bort från juridik och in i moralens mer obekväma terräng. Vi talade om det iranska folket. Om årtionden av förtryck, avrättningar, fängslanden, kvinnor som berövats grundläggande friheter, oppositionella som tystats. Ingen invändning kom här. Lidandet var verkligt, omfattande och långvarigt. Då ställde jag den fråga som förändrade samtalet. Om ett ingripande, i ett hypotetiskt scenario, skulle kunna avlägsna denna regim utan att kosta några civila liv och samtidigt befria ett helt folk från förtryck – vore det då rätt? Svaret kom direkt. Ja. Vi justerade scenariot. Om det istället kostade hundra soldaters liv, men räddade tusentals människor från framtida lidande, år efter år – hur skulle det vägas? Nu blev svaret mer eftertänksamt, men riktningen bestod. Ja, det skulle kunna vara försvarbart. Här framträder något viktigt. Den moraliska hållningen är inte absolut. Den innehåller en implicit kalkyl. En gräns där kostnad och utfall vägs mot varandra. Min vän, som inledde i principer, landade i konsekvenser. Detta är kärnan. Moral handlar inte enbart om att undvika handlingar som orsakar lidande. Den handlar också om att förhålla sig till det lidande som följer av att inte agera. Passivitet framstår ofta som det säkra valet, men i många fall innebär den ett accepterande av ett pågående och framtida lidande. När en regim systematiskt förtrycker sitt folk, exporterar våld och samtidigt bygger kapacitet för ännu större förstörelse, uppstår en punkt där frånvaro av handling i sig får moraliska konsekvenser. Det innebär inte att varje intervention är rätt. Historien visar hur felbedömningar kan leda till katastrof. Osäkerheten är verklig och måste tas på allvar. Just därför kräver sådana beslut en nykter analys av sannolikhet, konsekvenser och alternativ. Men osäkerhet upphäver inte ansvar. Den förändrar dess natur. Det avgörande blir därför inte om kostnader existerar, utan hur dessa kostnader förhåller sig till det lidande som annars ackumuleras över tid. Ett samhälle som varje år producerar förtryck, våld och död skapar ett kontinuerligt moraliskt underskott. Frågan är när detta underskott blir så stort att även riskfyllda handlingar framstår som det mer ansvarstagande alternativet. Samtalet med min vän slutade där det borde börja. Inte i ett färdigt svar, utan i en insikt: att fred som princip saknar värde om den i praktiken innebär att lidande tillåts fortgå utan gräns. Att handling och passivitet båda bär konsekvenser. Och att moral, när den prövas på allvar, sällan erbjuder enkla vägar. Det är först när vi vågar väga dessa konsekvenser som vi närmar oss något som liknar ansvar.

Den dagen, den sorgen! Foto: AtomCentral, Public domain, via Wikimedia Commons

Vad vi än gör eller inte gör så är konsekvenser oundvikliga

Holmgren: Iran – Den omoraliska passiviteten

Män och kvinnor röstar olika. Det är inte så konstigt då vi är olika till biologin. Tyvärr lever vi nu i ett feminiserat samhälle där den kvinnliga medkänslan har gått till överdrift, skriver Birgitta Sparf.

I gårdagens Aktuellt tas frågan upp <a href="https://www.svtplay.se/video/j1qq31p/aktuellt/igar-21-00?position=646">att kvinnor och män röstar väldigt olika</a>. Om enbart kvinnor skulle gå till val idag skulle vänsterblocket få 64 procent av rösterna, om enbart män röstade skulle högerblocket få 54 procent.

Det är dags för männen att ta sitt ansvar. Foto: Joel Mott, Unsplash

Sparf: Det är männens jobb att styra samhället

År 2019 började drevet mot Swedbanks vd Birgitte Bonnesen, vilket blev startskottet för en process som nådde hela vägen upp i Högsta domstolen. Igår friades hon. Kommer drevet nu att vända? Detta undrar Jakob Sjölander.

Igår kom den bästa nyheten Sverige har fått i år – Birgitte Bonnesen frias från alla anklagelser om grovt svindleri av Högsta domstolen. Därmed har en sjuårig rättsprocess med sitt ursprung i Uppdrag gransknings grundlösa anklagelser om penningtvätt i Swedbanks Estlandskontor fått sitt slut.

Högsta domstolen stod emot drevet. Foto: Frankie Fouganthin, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Högsta domstolen slår fast att det inte är olagligt att förneka existensen av icke-existerande problem

Sjölander: Seger för Bonnesen och Sverige

Den rödgröna oppositionen är splittrad, men ligger samtidigt bra till inför valet. Detta kan leda till samma förvirring som 2018. Skillnaden är dock att vi idag inte har råd med svaghet. Detta skriver John Gustavsson.

Jag vill att ni föreställer er valnatten, 13 september. Mätningarna håller fram till valet, och de blir också valresultat, och de rödgröna vinner – dock utan att före valet kommit överens om ett gemensamt manifest, eller vem som ska sitta i regeringen. Vad blir den omedelbara följden över de kommande veckorna och månaderna? Svaret kan faktiskt vara en ekonomisk kris.

Vänsterpartiet vågmästare 2026-2030? Foto: Sollentuna, CC0, via Wikimedia Commons

Vänsterpartistisk skattepolitik, centerpartistisk invandringspolitik, miljöpartistisk energipolitik och socialdemokratisk tvångsblandningspolitik?

Gustavsson: Rödgrönt regeringskaos kan leda till ekonomisk kris

Världen står inför ett avgörande strategiskt skifte om den iranska regimen faller, vilket i grunden skulle förändra den globala maktbalansen. Tyvärr missar särskilt Europa detta på grund av kortsiktig ekonomisk oro. Detta skriver Paul Holmgren.

I analysen av kriget mellan USA, Israel och Iran framträder en avgörande skillnad mellan två sätt att förstå vad som faktiskt sker, där det ena perspektivet utgår från känslor och politiska positioner medan det andra bygger på fakta, resultat och historiska jämförelser som ger en djupare och mer hållbar förståelse. Victor Davis Hanson visar med stor tydlighet vad som händer när man studerar verkligheten istället för att reagera på rubriker.

Ett nytt Mellanöstern kan vara närmare än vi tror. Foto: Lena Taranenko, Unsplash

Hur skulle världen se ut med ett fredligt, demokratiskt och välmående Iran? Snart kan vi få svaret

Holmgren: Vi räknar kronor vid pumpen medan världen förändras i grunden

Bulgarien är det fattigaste EU-landet, och dras med stora problem. Nyligen vanns valet av Rumen Radev, som av vissa ses som en ryssvänlig Orbán-kopia. Men Bulgarien är större än dess politik, skriver Daniel Alm.

Denna krönika skrivs på flygplatsen i Sofia. Under min predikoresa i Bulgarien har jag besökt fyra församlingar, i stadsmiljö och på landsbygd. Detta EU:s fattigaste land bjuder på möten med människor som kämpar mot ekonomisk utsatthet, men som också har ett arv i det kyrilliska alfabetet som är grunden för flera slaviska språk och ortodox kristen kultur.

Rumen Radev, Putins nya bästis i Europa? Foto: Kremlin.ru, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

EU:s fattigaste land står och väger mellan öst och väst