Det har inte saknats kritik mot polisens organisation från forskarhåll de senaste åren – organisationen har kallats ”post-sovjetisk”. Men forskning som inte bekräftar polisledningens egna narrativ om polisens förträfflighet ignoreras konsekvent. Gång på gång bekräftas det när rikspolischef Anders Thornberg och andra höga polischefer uttalar sig med nytt svammel, skriver Peter Springare.

I P1 morgon i radion i tisdags kunde man höra rikspolischefen Anders Thornberg återigen höja sin stämma i den konstanta kakafonin av svammel. Om orsakerna till den eskalerade brottsligheten och om varför svensk polis så totalt tappat greppet. Jag är så trött på detta nu.

Peter Springare är trött på att lyssna på rikspolischef Anders Thornberg. Foto: Privat / Pontus Lundahl/TT 

Svensk polis har blivit väldigt bra på att inte låtsas om forskningsrapporter om polisens tillkortakommanden.

Springare: Polisen struntar i kritisk forskning

Den uppblåsta självsäkerhet som i mycket kännetecknat Sveriges hantering av coronapandemin har kallats folkhälsonationalism. Men frågan är om detta är nationalism. Snarare är det imperialism av ett särskilt svenskt slag.

Coronakommissionens andra delbetänkande innebär, som Per Gudmundson skrev i sin <a href="https://bulletin.nu/gudmundson-ansvar-maste-utkravas">ledare i går</a>, en förintande kritik mot regeringen. Man skulle kunna tycka att det är orättvist, för vem kunde veta på förhand hur det skulle gå? Det som gör att kritiken är berättigad är den självsäkra ton som både regering och experter använde, kanske mest tydlig i Johan Gieseckes pompösa uttalande för <a href="https://www.di.se/nyheter/giesecke-alla-andra-lander-gor-fel/">Dagens Industri</a> i april förra året: ”Alla andra länder gör fel”.

Skrifter från 1890-talets debatt om storsvenskhet.

Folkhälsonationalismen är detsamma som det Bjørnstjerne Bjørnson kallade storsvenskhet.

Dan Korn: Folkhälsonationalismen är gammal vanlig storsvenskhet

Senfärdighet. Haveri. Undermålig. Coronakommissionens kritik mot regeringens hantering av pandemin är förintande. Kommissionen visar till och med att regeringens vägval ligger bakom Sveriges höga smittspridning jämfört med grannländernas. Ansvar måste utkrävas.

Hanteringen av pandemin ”har präglats av senfärdighet”. Att provtagningen dröjde var ”ett haveri”. Regeringens dröjsmål med skyddsutrustning innebar ”förlorad tid”. Smittspårningen ”dröjde alltför lång tid”.

Statsminister Stefan Löfven, socialminister Lena Hallengren och Folkhälsomyndighetens Johan Carlsson. Foto: Christina Olsson, TT.

Coronakommissionen förklarar en stor del av skillnaden mot grannländerna med regeringens vägval.

Gudmundson: Ansvar måste utkrävas

Ger man sig i leken får man leken tåla. Men valet av lek sker inte i ett vakuum, utan i en miljö skapad av blundande politiker och medier, av kravlös flumskola och av en radio som marknadsför asociala livsval, skriver gästkrönikören Jonathan Kärre.

Einár valde det kriminella gänglivet själv. Det är vanlig replik i diskussionerna efter mordet på den unge rapparen. Det må vara sant, men vad får en ung talangfull kille att göra det valet? Varför är det möjligt, ja, till och med åtråvärt? 
 Det är en viktig fråga att reda ut, för Einár är långt ifrån ensam, tusentals ungdomar väljer den brottsliga banan. 
 Låt oss måla tillvaron av i dag med bred pensel. Skjutningar hör till vardagen. Gängkriminaliteten är så utbredd att svenska myndigheter har tappat kontrollen. Polisen klarar inte av att lösa morden. Vittnen vågar inte delta i rättegångar av rädsla för att själva bli måltavlor. Tilliten till rättsväsendet är på väg bort. 
 Värst av allt: det behövs inga källor för dessa penseldrag, alla vet hur det ligger till. 
 Sannolikt lär det bli värre, mycket värre, innan det bli bättre. Om det någonsin kommer att bli bättre. Går det att vända utvecklingen i de utsatta områdena, där gängkriminaliteten har sina rötter? Se på USA och Frankrike, där mångkulturen (läs: segregationen) dragits ännu längre. 
 Hur hamnade vi här? Toppmoderaten Elisabeth Svantesson gav kanske ett ofrivilligt svar på den frågan i SVT:s ”30 minuter” förra veckan. Hon sade till programledaren Anders Holmberg att hon ångrar att hon tidigare kallat delar av SD:s politik för rasistisk. Att hon egentligen inte tyckte så. 
 – Varför sa du så? frågar Anders Holmberg. 
 – Ja, det var ju för att jag också, man var ju en del av hela det här liksom, alla gick åt samma håll, istället för stanna upp och tänka: ”hallå vad håller vi på med nu?” 
 Ett ovanligt ärligt svar från en toppolitiker. 
 Sverigedemokraterna har länge varnat för konsekvenserna av vår rekordhöga invandring. Det har de varit ensamma om. Och konsekvent har de avfärdats som rasister. 
 En som inte delade denna uppfattning var alltså Elisabeth Svantesson. Men hon kallade dem rasister ändå, eftersom alla andra gjorde det, på bekostnad av sin egen moraliska kompass, på bekostnad av tryggheten i landet. 
 Frågan är hur vi vill ha det nu: Ska Svantesson och andra kappvändare få fortsätta styra vårt land? 
 Nej. Det här beteendet, som alla rumsrena partier ägnat sig åt i något slags outtalad maskopi med massmedia, bör bestraffas – bör röstas bort. Det räcker inte att pudla, som Elisabeth Svantesson. Eller att skylla på Reinfeldts öppna hjärta. I stort sett hela etablissemanget har varit en del av den mångkulturella lögnen. Och den har pågått för länge för att glömmas nu när diskursen tar ny riktning.

Gästkrönikören Jonathan Kärre. Minnesljus för mördade Einár. Foto: Emma Franzén / Jessica Gow/TT

Samhället i form av politker, media, flumskola och oansvarig Public Service bidrog till Einárs död. 

Jonathan Kärre: Samhällets skuld i Einárs död

Det finns saker vuxna måste prata om när inte barnen hör. Men varför ska vi lära barnen att förstå sådant som inte bör accepteras? Man borde istället lära dem att världen är god och kan påverkas, skriver Lars Åberg.

Många framtidsvisioner är bottenlösa eller bottenfrusna – tänk på Orwell, Huxley, Burgess, Atwood eller Cormac McCarthy – men få målar scenbilden så samtidigt sinnestung och svängigt lätt som Leonard Cohen. I’ve seen the future, sjöng han för trettio år sedan, and it’s murder.

Förskolebarn – borde få lära sig att världen är god. Foto: Lars Strandberg / Hasse Holmberg/TT

Varför ska vi lära barnen att förstå sådant som inte bör accepteras?

Åberg: Barn behöver inte lära sig om världens ondska

Efter sju år i regering ska Socialdemokraterna nästa vecka hålla kongress. Programmet ska signalera nystart – men partiet vill helst inte ändra något alls.

I nästa vecka håller Socialdemokraterna partikongress. Arrangemanget är mastodontiskt. Fem dagar är vikta – ungefär dubbelt så mycket som i andra partier. Det är väl snart bara kinesiska kommunistpartiet kvar som har större kongresser än så.

Magdalena Andersson väljs till ny S-ledare på torsdag. Foto: Anders Wiklund, TT.

S-kongressen ska signalera nystart – men partiet vill helst inte ändra något alls. 

Gudmundson: Ett recept för djupfrysning

Om migranter inte försörjer sig själva kommer barn att växa upp i fattigdom. Det är därför världsfrånvänt när Rädda Barnen skyller rekord i barnfattigdom på skolsegregation och dyra hyror. Och fräckt att kräva än mer från skattebetalarna för utjämning. Minska migrationen i stället!

KRÖNIKA. Skillnaden i barnfattigdom mellan inrikes- och utrikesfödda i Sverige är störst i hela EU. Det konstaterade Rädda Barnen i en rapport i veckan (<a target="_blank" rel="noopener noreferrer" href="https://press.raddabarnen.se/pressreleases/nya-siffror-fraan-raedda-barnen-skillnad-i-barnfattigdom-mellan-inrikes-och-utrikesfoedda-i-sverige-aer-stoerst-i-eu-3139674">27/10</a>). Barn som har minst en förälder som är född utomlands löper 43,7 procents risk att växa upp i socioekonomisk utsatthet.

Sverige slår rekord i barnfattigdom. Men varför törs inte Rädda Barnen inse att det beror på migrationen?

Dahlman: Rädda Barnen bör larma om att fattigdom beror på invandring

Sverigebilden i Tyskland hade en dålig dag den 25 oktober. Bild, Europas största tidning, utropade Sverige till Europas farligaste land. Der Spiegel menade att klaner nu dominerar hela bostadsområden i Göteborg. En svensk kriminolog bortförklarar med “otur” och “slumpen”. Tvärtom är det knappast slumpen som gör att bara svenska kriminologer och journalister är de enda som inte fattar.

Tidningen Bild, som är Europas största sett till upplagan, beskriver Sverige som “<a href="https://www.bild.de/news/ausland/news-ausland/schweden-ist-gefaehrlichstes-land-europas-78054592.bild.html">det farligaste landet i Europa i dag</a>”. Der Spiegel gör <a href="https://www.spiegel.de/panorama/justiz/kriminelle-clans-in-schweden-ballerei-statt-bullerbue-spiegel-tv-a-8f8b10ad-e76a-48e3-96b3-d383c20732df">ett videoreportage med beskrivningen</a> att “Sverige alltid har varit stolta över sin invandringspolitik. Men i metropoler som Göteborg dominerar nu utländska klaner hela stadsdelar. Med dramatiska konsekvenser”.

Foto: Bermix studio, Jessica Gow/TT och faksimil Der Bild och Bulletin

Tyska tidningar skildrar kriminaliteten i Sverige, vilket enligt svenska kriminologer skulle bero på en slump.

Lindberg: I utlandet fattar de, men inte i Sverige – knappast en slump

En journalist rapporterar, en ledarskribent tycker. Så var det en gång. Men allt fler ledarskribenter har plockat upp reporterns verktygslåda. Hur gick det till och varför? Per Brinkemo tar sig an frågeställningen.

”Nej”, sa jag till ledarskribenten, ”du är inte journalist. Du är ledarskribent. Du tycker och argumenterar. Det gör, eller ska inte, journalister göra. Det är två olika jobb.”

Aftonbladets Anders Lindberg och Expressens Anna Dahlberg. Foto: Karl Gabor / Frankie Fouganthin och scaningen (CC BY-SA 4.0)

Allt fler ledarskribenter har plockat upp reporterns verktygslåda. Hur gick det till och varför?

Brinkemo: Ledarskribenten – journalist, tyckare eller politruk?

Trots 15 000 döda uppvisar Sverige fortsatt högt förtroende för regeringen, coronastrategin och de statliga propagandaorganen. Men uppslutningen bakom misslyckandet liknar mest ett nationalistiskt självbedrägeri.

I veckan passerade Sverige 15 000 döda i covid. Så hade det inte behövt bli. Under samma period har Norge haft under 900 döda. Där agerade de styrande snabbare och valde en annan coronastrategi.

Fortsatt högt förtroende för regeringen, folkhälsopolitiken och de statliga propagandaorganen.