Efter tjugo år som partiledare och femton år i riksdagen fick Jimmie Åkesson nyligen ett glatt besked – han är äntligen partiledaren med störst förtroende. Är det dags att sikta på toppjobbet? Nej, svarar John Gustavsson.

I den senaste mätningen från <a href="https://bulletin.nu/aftonbladet-demoskop-akesson-gar-om-andersson-i-fortroende">Demoskop</a> har Jimmie Åkesson numera högre förtroende än Magdalena Andersson. Skillnaden är inom felmarginalen, men utvecklingen är häpnadsväckande: För bara ett halvår sedan skilde det 10 procentenheter, till Anderssons fördel. För Ulf Kristersson återstår nu att ta ett allvarligt samtal med Liberalerna för att säkerställa att inte Åkesson lanserar sig som statsministerkandidat.

Trägen vinner! Foto: Christine Olsson/TT

Dags för Kristersson att ta ett allvarligt samtal med Mohamsson

Gustavsson: Statsminister Åkesson?

Ryssland är ett land med stora problem, mestadels självförvållade. Det största problemet är korruptionen, som har ökat massiv från en redan hög nivå sedan Ukrainakriget började. Detta skriver Jakob Sjölander.

Ryssland förlorade Ukrainakriget redan i februari 2022. Åtminstone på så vis att man passerade den gräns som gjorde det omöjligt att komma ur kriget som ett mäktigare, tryggare och mer välmående land. Idag har Ryssland en haltande krigsekonomi, över en miljon döda och sårade, en förödmjukad krigsmakt, ett ekonomiskt beroende av Kina, och ett fientligt Europa som väpnar sig till tänderna. Detta är allvarliga problem, men än värre är att själva Ryssland har erövrats och ockuperats – av Vladimir Putin.

Putin har personligen haft ett bra krig. Snart har han kanske till och med råd med en ny telefon. Foto: Mikhail Metzel / AP / TT

”Putins makt har ökat sedan krigsstarten och är nu i det närmaste total, större än någon enskild ledare sedan Stalin dog i sitt eget piss”

Sjölander: Ryssland under rysk ockupation

Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, talade om ”vi och dom”. Detta känns obehagligt för vissa, men beskriver verkligheten som den är. Att blunda gör det bara värre, skriver David Lega i sin första Bulletinkrönika.

Ann Heberlein skriver i Expressen den 21 januari <a href="https://www.expressen.se/kronikorer/ann-heberlein/carl-oskar-bohlins-retorik-ger-mig-kalla-karar/?fbclid=IwY2xjawPeLDNleHRuA2FlbQIxMABicmlkETFwNnlnUmhGTzBaWnZJYWtBc3J0YwZhcHBfaWQQMjIyMDM5MTc4ODIwMDg5MgABHosFonQEF7TxyDnWVSymYzqRLO-6DRyn3g2LJnPj-NBH7aXnwyaROiCj1pqz_aem_3plQWeP-cMGoz7gR86sCHw">att Carl-Oskar Bohlins tal om ”vi och dom” ger henne kalla kårar</a>.

Trettiotalet är tillbaka. Foto: Johan Nilsson/TT

Heberlein skjuter budbäraren – det finns redan ett Vi och ett Dom

Lega: Svenska judar trygga så länge de inte syns

Länge varnade vänstern för 30-talets återkomst och högerns antisemitism. Nu är det istället antisemitismen som är politiskt korrekt, åtminstone i den islamistiska varianten. Expressens Ann Heberlein verkar dock ha missat detta, skriver Birgitta Sparf.

Numera är det allom bekant att ”alla människors lika värde” är en felöversättning av allas rätt till ”värdighet” från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Vilket inte på något sätt har hindrat politiker och andra aktörer att använda denna tomma klyscha för att rättfärdiga allsköns vansinnigheter – där vår tidigare ansvarslösa invandringspolitik utgör det värsta och mest förödande exemplet.

Ann Heberleins varningar var modemässiga för tolv år sedan. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Att varna för antisemitism är ute – att varna för islamofobi är inne

Sparf: Om vikten av att varna för rätt saker

Islamism är inte något väsensskilt från islam. Uppdelningen mellan ”religion” och ”extremism” fungerar i praktiken som ett intellektuellt skydd mot behovet att se islam i vitögat. Detta skriver Paul Holmgren.

I den europeiska debatten används begreppet islamism som en intellektuell säkerhetsventil. Det ger intrycket av att problemet är begränsat, avgränsningsbart och i grunden skilt från religionen islam. Islam, säger man, är en privat tro. Islamism är extremism. Därmed kan man försvara religionsfriheten och samtidigt fördöma våld, utan att behöva ta i den svåra frågan om samband. 
 Men denna uppdelning är i grunden västerländsk – och teologiskt tveksam. I stora delar av den muslimska världen betraktas den som konstgjord. Där finns en betydligt mer brutal klarhet: islam är inte bara tro, utan också lag, samhällsordning och politiskt anspråk. När religionen tas på allvar upphör den att vara privat. Det är därför allt fler röster – både inom islam och bland dess skarpaste kritiker – säger det som i Europa närmast är tabu: det finns egentligen ingen tydlig gräns mellan islam och islamism. Det som i väst kallas islamism är ofta inte ett avsteg från religionen, utan ett uttryck för dess mest konsekventa och bokstavstrogna tolkning. Skillnaden mellan den sekulariserade, kulturella muslimen och den salafistiske är inte att den senare har lämnat islam – utan att han har gått djupare in i den. 
 Detta är den punkt där den europeiska förståelsen brister. I väst utgår man från att radikalisering är ett tecken på marginalisering, trauma eller socialt utanförskap. I verkligheten visar både empirisk forskning och religiös praktik något helt annat: det är ofta de mest religiösa, mest texttrogna och mest övertygade som driver kraven på sharia, könssegregering, inskränkt yttrandefrihet och i förlängningen jihad. Ideologin växer inte trots religionen, utan genom den. Just detta är välkänt i muslimska samhällen. Därför agerar flera muslimska stater med en vaksamhet som Europa saknar. De övervakar moskéer, kontrollerar imamer och förbjuder politisk islam. Inte för att de är okunniga eller intoleranta – utan för att de vet exakt vad som händer när religiös övertygelse får utvecklas till politiskt system utan statlig motmakt. De har sett konsekvenserna, ofta på nära håll. 
 Det är i detta ljus man måste förstå varför exempelvis Förenade Arabemiraten nu betraktar brittiska universitet som potentiella radikaliseringsmiljöer. Det handlar inte om rädsla för västerländska värderingar, utan om insikten att vissa miljöer är särskilt mottagliga för religiös purism kombinerad med politisk aktivism. Campusmiljöer erbjuder unga människor i identitetssökande, akademiskt skydd mot granskning och en kultur där kritik av väst belönas medan kritik av islam ofta tystas. För den som känner den islamistiska rörelsens historia är detta ingen överraskning. Europa däremot vägrar dra de nödvändiga slutsatserna. Man håller fast vid uppdelningen mellan islam och islamism, inte för att den är intellektuellt hållbar, utan för att den är politiskt nödvändig. Att erkänna att islam, vid strikt efterlevnad, rymmer ideologiska krav som kolliderar med liberala samhällen skulle tvinga fram svåra beslut. Det skulle innebära att man måste säga att alla religioner inte är likadana. Att tolerans har gränser. Att idéer också måste granskas, inte bara handlingar. 
 Istället väljer man självbedrägeriet. Man förklarar bort våldet som socialt, psykologiskt eller ekonomiskt betingat. Man skyddar religionen från analys och bekämpar endast dess mest brutala uttryck. Resultatet blir att man alltid ligger ett steg efter – och alltid är förvånad när nästa attentat, nästa parallellstruktur eller nästa krav på särlagstiftning dyker upp. Den obekväma sanningen är inte att alla muslimer är farliga. Det är att islam, som system, alltid bär på en inneboende spänning mot sekulära och liberala samhällen. Den spänningen ökar i takt med ökad religiositet, större numerär och politisk beröringsskräck. Detta är inte rasism. Det är systemanalys. 
 När muslimska stater, med all sin erfarenhet, varnar Europa för något vi vägrar se, borde vi lyssna. Inte för att de är moraliska förebilder – utan för att de vet vad ideologi gör med ett samhälle när den tas på allvar. 
 Europa har lärt sig att vara tolerant. 
 Men har glömt att vara vaksamt. 
 Och priset för den blindheten är högre än vi ännu vill erkänna.

Islamisterna har läst koranen betydligt noggrannare än vad vänsterliberalerna har. Foto: Yo, Public Domain, via Wikimedia Commons

Islamister är de muslimer är mer muslimska än vanliga muslimer

Holmgren: När vi låtsas att islamism är något annat än islam

Europas klimatpolitik gör oss beroende av Kina – särskilt gällande batterier, råmaterial och industriell kapacitet. Energi, handel och suveränitet hänger ihop, och Europas omställning riskerar att bli strategiskt ansvarslös snarare än hållbar. Detta skriver Paul Holmgren.

I Davos, på World Economic Forum, blev en spricka i västvärlden ovanligt synlig. Det handlade inte om räntor eller BNP, utan om statens grundansvar. När USA:s handelsminister Howard Lutnick (U.S. Secretary of Commerce) tog till orda formulerade han en kritik som träffar Europa rakt i nervsystemet: globaliseringen har inte bara flyttat jobb – den har flyttat kontroll.

Hur länge kommer solen att skina? Hur länge kommer vi ha vind i seglen? Foto: Johan Nilsson/TT

Sol, vind och vatten är / Det bästa som jag vet / Det är mina drömmar vävda av

Holmgren: Vi bygger vår klimatpolitik på kinesiska batterier

Vänsterpartiet föreslår en återinförd förmögenhetsskatt. Detta lär knappast göra varken staten eller samhället rikare, men kan ändå vara en valvinnare för Vänsterpartiet. Det gäller att hitta en gemensam fiende. Detta skriver John Gustavsson.

Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet går till val på att införa en ny förmögenhetsskatt, som man valt att kalla miljardärsskatt. Som politisk strategi är det smart, men nationalekonomiskt är det, som så ofta med Vänsterpartiet, en katastrof.

Kläm åt eliten! Nooshi Dadgostar på nobelfesten. Foto: Christine Olsson/TT

Gustavsson: Vänsterpartiets miljardärsskatt är socialistisk skåpmat

Liberalerna ligger nu inte bara under fyraprocentsspärren, utan till och med under två procent i flera opinionsundersökningar. Är detta slutet för partiet? Torsten Sandström gör bokslut och ser mot framtiden.

Efter att jag har i unga år kallat mig liberal har min vidare politiska resa skiftat rejält. Om man ska ta ordet liberal på allvar så är ideal som politisk frihet och jämlikhet naturliga. Vem vill inte vara liberal? Frågan är bara i vilka sammanhang. Problemet är således att ordet är oklart och med tiden blivit så utslitet att det närmast blivit omöjligt att använda i ett förnuftigt samtal.

Tveksamt om Mohamsson och Liberalerna går en ljus framtid till mötes. Foto: Viktoria Bank/TT

Sandström: Därför är svensk liberalism död

Trump är en mobbare, en girig och småaktig sådan. Han kommer att klösa åt sig allt han kan tills någon står upp mot honom. Svenska trupper på Grönland är steg 1, skriver John Gustavsson.

Donald Trump har tillkännagett en strafftull på 10 procent på åtta europeiska länder, däribland Sverige, för att vi skickat soldater till Grönland. Det finns bara ett rimligt svar, och Ulf Kristersson måste agera snabbt: Vi måste skicka fler soldater till Grönland. Inte bara för att detta är det enda rimliga svaret till Trump, utan också för att risken annars är uppenbar att Magdalena Andersson återvänder till Rosenbad i höst.

Danmarks sak är vår. Foto: Mads Claus Rasmussen /AP/TT

Låt inte sossarna utmåla Tidö-partierna som Trump-kollaboratörer

Gustavsson: Svenska soldater till Grönland!

Etablerade medier formar genom sin ideologiska dominans vad som uppfattas som ”sanning”. Detta sker inte konspiratoriskt, utan genom strukturell likriktning, där vissa perspektiv normaliseras och andra trängs undan. Detta skriver Paul Holmgren.

I både USA och Europa domineras den etablerade nyhetsproduktionen av stora mediehus med tydliga ideologiska lutningar. Dessa aktörer utgör vad som ofta benämns mainstreammedia. Deras inflytande ligger inte enbart i räckvidd, utan i deras förmåga att definiera vad som betraktas som legitim kunskap, rimliga tolkningar och accepterade slutsatser. När en ideologisk riktning – i detta fall vänstern – dominerar dessa institutioner, uppstår en situation där vissa perspektiv inte bara premieras utan normaliseras som ”det som är sant”.

”Ja, det du påstår kanske är korrekt, men är det POLITISKT korrekt?” Foto: Fredrik Sandberg/TT

Att tycka rätt har blivit viktigare än att faktiska ha rätt