Folkhälsomyndighetens scenarier för andra vågen var oanvändbara för planeringen. Ändå låter regeringen myndigheten fortsätta som hittills.

När Sverige under våren misslyckades att minska spridningen av covid-19 försökte statsepidemiolog Anders Tegnell vända det till något positivt. Då hette det att vi istället skulle få en mild andra våg:

Statsepidemiolog Anders Tegnell. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Boscanin: Gång på gång har Folkhälsomyndigheten med statsepidemiolog Anders Tegnell i spetsen inte bara uppvisat inkompetens utan också arrogans.

Nu vet vi hur mycket Tegnell underskattade andra vågen

<h4>I tider då allt fler tycks omedvetna om på vilka grunder en rättsstat vilar är det dags att återgå till forna tiders tradition, allt för att inskärpa att domare är ämbetsmän som har att uttolka Sveriges rikes lag, skriver Per Brinkemo.</h4>

Vi har sett det i filmer från andra länder: rättegångsscener där domare, ibland också åklagare och advokater, bär symboliska kläder. Ofta kappor som täcker den vardagliga klädseln.&nbsp;

När gängmedlemmarna i ”Dödspatrullen” stod inför rätta i Köpenhamn förra året möttes de av sträng disciplin i rättssalen.

Brinkemo: Låt kriminella ställas inför domare i ämbetsdräkt

<h4>Den nya lagen låter bra men kommer inte att ge handlare trygghet. Om ledande politiker vill göra skillnad på allvar bör de i stället se till att uniformerade poliser är på plats i folks vardag och både kan skrämma och haffa butiksbovar.</h4>

KRÖNIKA. ”Vi kan inte ha en situation där kriminella betraktar butiken i området som sitt eget skafferi”, <a target="_blank" rel="noopener noreferrer" href="https://sverigesradio.se/artikel/7372266">sa </a>justitieminister Morgan Johansson (S) kaxigt när regeringen förra året presenterade ett <a target="_blank" rel="noopener noreferrer" href="https://www.regeringen.se/4ad4d0/contentassets/c877a3de75dd4206a78d8f4d2e3a5461/prop-202021-52.pdf">lagförslag</a> om tillträdesförbud för personer som har begått upprepade stölder i butiker.&nbsp;

Morgan Johansson (S) är stor i orden. Foto: Marko Säävälä/TT

Hellre poliser på plats än lagar som inte ger effekt.

Dahlman: Tandlöst tillträdesförbud biter inte – skurkarna snor Icas oxfilé ändå

<h4>Gång på gång vid sina anföranden talade Håkan Juholt om barnfattigdomen. Det fanns bara en hake. Den skulle inte gå att avskaffa.</h4>

Det var en annan tid. Kanske rentav en annan värld.&nbsp;Håkan Juholt, backbencher i riksdagsgruppen, fick plötsligt det socialdemokratiska partiledarskapet vältrat i knät. Eftersom han var mer av ett sista- än ett förstahandsval blev han tvungen att formulera en politisk retorik som talade till hjärtat i socialdemokratin. Det fanns inget utrymme för nytänkande.

Det socialdemokratiska löftet om barnfattigdomen gick inte att förena med invandringspolitiken.
Foto: OLA TORKELSSON / TT

Gudmundson: Med en annan politik hade barnfattigdom som samhällsproblem inte funnits.

Därför avskaffar vi inte barnfattigdomen

Gästtext. Medan världen som vi känner den faller isär förskansar vi oss i våra hem, i ensamhet eller i den snäva krets som kärnfamiljen utgör. Det går på tvärs med alla våra intuitioner, inte bara i juletid. När krisen och katastrofen kommer vill vi samla vår flock. Ann Heberlein, teologie doktor i etik och författare, skriver om gemenskap och utebliven julstämning.

För första gången på många år ser jag på adventskalendern. Varje morgon, strax efter sju, sitter jag och min artonåriga dotter i soffan framför teven, med brinnande ljus, kaffe och frukost. Ingen av oss har bråttom på morgonen numera. Vi ska ju ingenstans: Jag tillbringar dagarna med ändlösa zoommöten vid mitt skrivbord och hon har distansundervisning på sitt rum. 
 När dagens lucka öppnats följer nyheter och härom morgonen berättades det att julgransförsäljningen startat rekordtidigt i år. I tidningen läser jag att försäljningen av julpynt ökat rejält och kulturradion berättar att julmusiken klättrat på topplistorna sedan september. I flödet på Facebook flimrar vörtbröd och knäck förbi sedan länge. Kontrasten till delade nyhetsartiklar om antal döda och en sjukvård på bristningsgränsen, bilder på vårdpersonal i skyddskläder och visir, personliga berättelser om långvarig feber, kraftlöshet och andnöd är makaber. I år har jag inte sett en enda rubrik om ”julstress”. Den här julen är det inte de hembakta mandelmusslorna som stressar oss. I år är det en annan sorts stress som gör sig påmind: En oro för framtiden, en sorg över allt som gått förlorat under ett år som inte liknar något vi tidigare varit med om. 
 Vi är många som längtar efter julen just i år, efter något som känns välbekant. När världen skälver söker vi oss till det trygga, det vi känner till och känner igen: Det vi förstår. Vi bakar samma julkakor som mamma och mormor gjorde, plockar fram lådan med julpynt och minns tidigare jular när vi hänger upp samma stjärnor och smällkarameller som då. Med varje ljus vi tänder, varje pepparkaka vi dekorerar besvärjer vi det som hotar julfriden. Julen är upprepningarnas och traditionernas tid. Ordet ”tradition” kommer ur latinets ”tra’do”, 
 ”överlämna”, och det som överlämnas är ett socialt och kulturellt arv, berättelsen om vilka vi är, från en generation till nästa. Vi befinner oss mitt i en pågående kris: En pandemi rasar. Ingen av oss går opåverkade genom detta. Ett tidigare okänt virus angrep oss och på några få månader blev tillvaron främmande. Våra liv förändrades i grunden, och sådant vi tagit för givet är plötsligt omöjligt. Det är då vi behöver traditionen, berättelsen om vilka vi är. 
 Vi griljerar skinkan, pyntar och kör Mariah Careys All I Want for Christmas Is You på repeat men julstämningen infinner sig ändå inte riktigt. Förklaringen till den uteblivna julstämningen finner vi i de julfilmer som många av oss överkonsumerat under december: Julen handlar inte om julklappar, inte om mat, granar eller ens tända ljus. Julen handlar inte om vad vi gör utan om vilka vi har i våra liv. Det är sensmoralen i varenda julfilm, från Love Actually till Grinchen: Julen är gemenskapens högtid. Julen ska vara stor, varm och bullrig, fylld av skratt och kramar. När det är jul ska alla, också främlingen, välkomnas in i gemenskapen, ty när det är jul ska ingen vara ensam. 2020 blev året då vi lärde oss att helvetet, det är de andra, som Sartre uttrycker det i Inför lyckta dörrar. Vi har lärt oss att hålla avstånd, undvika all form av kroppskontakt, hålla oss hemma, stänga dörren och stänga ute de andra, de som hotar vår hälsa och våra liv. Vi har lärt oss att se på varandra med misstänksamhet. En hostning eller en snorig näsa är ett potentiellt hot. Medan världen som vi känner den faller isär förskansar vi oss i våra hem, i ensamhet eller i den snäva krets som kärnfamiljen utgör. Det går på tvärs med alla våra intuitioner, inte bara i juletid. När krisen och katastrofen kommer vill vi samla vår flock. Vi vill sitta tillsammans runt samma bord, se varandra i ögonen, hålla om varandra, vara nära.

Ann Heberlein. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Heberlein: Medan världen som vi känner den faller isär förskansar vi oss i våra hem.

Julen då det var glest runt bordet 

Det är förstås inget fel med en ljusfestival. Det verkar festligt. Men ger det hopp? Skapar det någon verklig gemenskap?&nbsp;

Det var fredagen före första advent i Norrköping. För sjätte året i rad invigdes stadens ljusfestival och temat var ”tillsammans” – och det kunde ju knappast ha varit något annat detta år när vi tvingats leva isolerade, separerade, distanserade. Sveriges Radio var på plats och rapporterade. En präst hördes reflektera kring vad ljuset betyder för människor. Lägereld, sa hon, och avsåg något behov nedärvt från människans förhistoriska tid, ljuset är något att samlas kring, en symbol för hopp, och i år mer än någonsin behöver vi påminnas om ljuset, om hoppet, om att vi är tillsammans. Ungefär så sa hon. Det vanliga.

Detalj ur Emerik Stenbergs Julotta i Leksands Kyrka

Birgersson: Det finns en sträng individualism i det kristna budskapet som vi behöver, nu mer än någonsin. 

Nu tändas tusen juleljus

<h4>Att beskriva det svenska samhället som strukturellt rasistiskt hör till det mest välanpassade och minst kontroversiella man kan göra. Antirasismen är en del av systemet, och den har opinionen och pengarna i ryggen, skriver Lars Åberg.</h4>

KRÖNIKA. Fördelen med att beskriva problem som strukturella är att de då kan framstå som närmast omöjliga att göra någonting åt. Strukturer är sega och har förmodligen alltid funnits. Det går att prata oavbrutet om dem utan att precisera vare sig vad man menar eller hur man vill ändra på det hela.

Att idag vara uttalad rasist är i princip omöjligt men ändå så frodas den strukturella rasismen i samhället?

Lars Åberg: Rasisterna får själva bära sin skam

Imorgon kommer det att kännas tomt runt många julbord och det kommer att vara tomt i kyrkornas bänkrader. Ledarsidan tar inte julledigt utan kommer under morgondagen att publicera två texter om gemenskap, med två olika, men inte oförenliga, perspektiv.&nbsp;

Under normala omständigheter hade vi kanske firat gårdagens lansering med tårta på redaktionen. Men det var länge sedan omständigheterna var normala. Det har varit ett år med tomma kontor och universitet; tomma fotbollsläktare och tomma konsertlokaler. Imorgon kommer det att kännas tomt runt många julbord och det kommer att vara tomt i kyrkornas bänkrader.&nbsp;

Boscanin: Imorgon kommer det att kännas tomt runt många julbord och det kommer att vara tomt i kyrkornas bänkrader. 

Ledarsidan önskar god jul!

<h4>Att med förnumstig ton påpeka att strängare straff inte löser brottslighetens grundläggande orsaker, är som att invända mot brandkårens släckningsarbete för att det inte förebygger nya eldsvådor, menar krönikören och kriminologen Fredrik Kärrholm. “Det räcker inte med marginella justeringar i det befintliga systemet”, skriver han.&nbsp;</h4>

KRÖNIKA.&nbsp;I takt med att allt fler drabbas av det grova våldet, hävdar allt färre att längre fängelsestraff bara är populism. Sedan 2011 har 46 personer, utan inblandning i kriminella konflikter, dött eller skadats i sprängdåd och skottlossningar, enligt en inventering av kriminologen Joakim Sturup. Åtta av dem har varit barn under 15 år.&nbsp;

Antalet sprängdåd i Sverige håller sig alltjämt bland de högsta i EU. Foto: Johan Nilsson/TT

Strängare fängelsestraff hjälper – men motståndet är seglivat, menar krönikören Fredrik Kärrholm.  

Kärrholm: Behovet av straffskärpning är gravt underskattat

<h4>Det är dags för en bred politisk överenskommelse om migrationen. Men frågan är om det finns tillräckligt många vuxna i rummet. Det skriver Lars Leijonborg, partiledare för Folkpartiet 1997-2007 och utbildningsminister 2006-2007, i sin första krönika för Bulletin.</h4>

KRÖNIKA. Under många år fanns en pakt mellan socialdemokrater och moderater i migrationspolitiken. Vi liberaler tyckte ofta att den medförde hjärtlösa utvisningar. Men när den så småningom upplöstes fick det också andra, från mina utgångspunkter olyckliga konsekvenser. Det gav utrymme för Sverigedemokraterna att växa kraftigt. Det försenade förmodligen också den omläggning av migrationspolitiken som kom hösten 2015, men som borde kommit tidigare.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Centerpartiets ledare Annie Lööf 10/9. Foto: Claudio Bresciani / TT

FP konstaterade redan 2002 att liberal invandring inte skulle fungera utan en förändrad politik för integration. Den förändringen kom inte.