Efter mordet på Salwan Momika hyllas han av många som en försvarare av yttrandefriheten. Men fallet väcker viktiga frågor om både migrationspolitik och hur yttrandefriheten kan missbrukas, skriver Birgitta Sparf.

Salwan Momika beslöt sig 2018 för att flytta från Irak till Sverige och lämnade in en asylansökan. Tre år senare, efter ett ”gediget” och långvarigt utredningsarbete på Migrationsverket, klassades han 2021 som skyddsvärd konventionsflykting och beviljades ett tillfälligt treårigt uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige, som skulle ha löpt ut i april 2024.

Salwan Momika mördades 29 januari. Foto: Johan Nilsson/TT

”Vi vet ännu inte vem Momika egentligen var eller vilka syften och motiv han hade med sitt agerande”

Sparf: För vem är vår yttrandefrihet avsedd?

Det svenska skoltvånget och samhällets enkelriktade satsning på bokliga studier riskerar att missgynna ungdomar med bristande förmåga för teoretisk skolning. Nu krävs en debatt om systemet, skriver Torsten Sandström.

Det finns en god historisk förklaring till införandet av skoltvång. I det förkapitalistiska samhället var skolor normalt eliternas institutioner. Dessutom förstod inte vanliga människor betydelsen av skolning.

”En ökad generell studietid för alla unga tenderar att sänka de genomsnittliga resultaten”

Sandström: Skoltvånget och morden i Örebro

Tisdagens massaker på en skola i Örebro var den värsta i svensk historia. Nu måste politiker visa att de kan föra en ansvarsfull debatt om vägen framåt för att förhindra att något liknande händer igen, skriver John Gustavsson.

De av oss som bor i Örebro känner oss såklart särskilt skakade. Jag själv bor ett par kilometer från Risbergska skolan, och min första reaktion när jag hörde om det då pågående attentatet var att ringa min fru som då just varit och hämtat våra barn från dagis. Jag kom ihåg att hon tänkte handla, och ringde henne för att försäkra mig om att hon inte gått till Lidl-butiken som låg i samma riktning som Risbergska. Det hade hon lyckligtvis inte.

Massakern på Risbergska är den värsta skjutningen i svensk historia. Foto: Claudio Bresciani/TT

”Vem om någon som Richard Andersson inspirerades av vet vi inte, och kanske får vi aldrig veta”

Gustavsson: Massakern i Örebro ställer krav på handling

Beslutet att lägga ner det amerikanska biståndsorganet USAID har redan fått svenska debattörer att skrika högt. Världens behov av hjälp anförs som argument för USAID. Men frågan som borde ställas är att om man vill hjälpa, varför riskerar man i så fall verksamheten genom politisering och slöseri?

Beslutet att lägga ner den amerikanska biståndsorganisationen USAID kommer att väcka stor debatt under lång tid. En sådan fråga är vad som händer i det vakuum som uppstår när USA drar sig tillbaka. Kommer Ryssland och Kina att ta chansen att öka sitt globala inflytande? Men framförallt kommer användandet av biståndspengar att diskuteras.

Det enklaste sättet för SIDA att trygga sin framtid och finansiering är att avpolitiseras och visa goda resultat. Foto: Pontus Lundahl/TT

Hjort: Ska biståndspengar gå till politik? 

Äntligen fick Sverige en alldeles egen Breivik! Så folk har längtat! Det som borde vara en samlingens tid då politiska meningsskiljaktigheter läggs åt sidan blir i stället ett tillfälle till mer splittring.

Det tog inte många minuter efter massakern i Örebro innan de första självsäkra uttalandena kom i sociala medier. ”Jaha! Vad var det jag sa? Detta har jag varnat för i åratal. Ytterligare ett islamistiskt terrordåd”. Ungefär så stod det i ett snabbt spritt och snabbt borttaget inlägg.

Somliga frågar sig varför, som denna skylt vid minnesplatsen utanför skolan i Örebro. Men andra vet redan svaret utifrån förutfattade meningar Foto: Christine Olsson/TT

Förutfattade meningar delar upp folk innan vi har fakta

Korn: Behovet av en egen Breivik

En av de viktigaste funktionerna för media i en demokrati är att granska makthavare. 30 minuter kunde ha granskat civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, men valde i stället att älta ett par år gamla tweets. Det som kunde ha blivit en bra granskning blev i stället en påminnelse om varför SVT oftast är bortkastad tid.

Det kanske mest rättvisa omdömet man kan ge SVT:s 30 minuter med civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin är att det var pedagogiskt. Programmet är en mycket pedagogisk illustration av varför förtroendet för SVT skiljer sig markant mellan höger- och vänsterväljare.

För den som ville lära sig mer om Bohlin eller civilförsvaret var det 30 bortkastade minuter. Foto: Jonas Ekströmer/TT 

Media ska granska politiker, men Holmberg fastnar i privat polemik. 

Hjort: 30 plågsamma minuter med SVT

Efter tjugo år av subventionerad utbyggnad visar vindkraften stora förluster och en ohållbar affärsmodell, skriver Björn Törnvall.

För mer än tjugo år sedan började Sveriges naturmiljö förstöras av vindkraften. Våra riksdags- och kommunpolitiker gick på bluffen, som endast gynnade etableringskonsulterna, byggarna och tillverkarna av dessa väderberoende, lågeffektiva och kortlivade elverk.

Vindkraftsparken i Markbygden. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

”Vindkraftens akilleshäl är att el inte kan lagras”

Törnvall: Vindkraften går med miljardförlust – vem ska betala notan?

När kulturminister Parisa Liljestrand talade på en filmfestival i Göteborg möttes hon av burop för att hon var tydlig. Men bortom den snäva kretsen i kultureliten uppmärksammades och uppskattades hon.

Över en natt, eller kanske under en filmfestival, blev kulturminister Parisa Liljestrand något av regeringens stjärna. Om hon lyckas behålla sin position är för tidigt att säga, men det är uppenbart att hon träffade en nerv hos sina väljare.

Kultursektorn upprördes av att behandlas som andra delar av samhället. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT 

Kristersson blir aldrig älskad av S, men han kan bli det av sina väljare

Hjort: Kristersson borde lära av Parisa Liljestrand

Ett resultat av senare års omfattande invandring är att Mellanösternbaserade normer lever sida vid sida med de traditionella svenska normerna. Det går att hantera om alla accepterar att det i Sverige är den svenska modellen som gäller. Lennart Göranson skriver att vi har brustit på den punkten och att mångkultur, i betydelsen blandning mellan svensk och Mellanösternbaserad samhällsmodell, är en omöjlighet.

Efter ett drygt kvartssekel med ena foten i Frankrike börjar jag inse hur annorlunda vi svenskar är. Eller hur annorlunda de flesta andra är. ”Vår Kalle är den ende som går i takt”, som den stolta modern konstaterade när truppen paraderade förbi.

”På mycket kort tid har Sveriges befolkning fått ett stort tillskott av människor från andra kulturer”

Göranson: Olja och vatten blandar sig inte

När myndigheter och politiker ger pekpinnar om hur vi ska leva våra liv skapas det en klyfta mellan folket och eliten. Flykten från verkligheten via dagens vänsterliberala etik är dåligt anpassad för politiska lösningar, skriver Torsten Sandström.

Hanne Kjöller skriver som vanligt en fin text i <a href="https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2025-01-18/a/lat-patienterna-slippa-aja-baja-doktorer/1001/1809367/60055045">SvD</a> om ett av mina favoritämnen. Det rör sig om myndighetssveriges ovana att utfärda pekpinnar till svenska folket.

”Som förblindade har den politiska klassen fortsatt i gamla hjulspår”