Partiledardebattens största förlorare var tittarna, skriver John Gustavsson.

En partiledardebatt i oktober ett icke-valår är normalt sett inte en särskilt spännande historia.

SVT fortsätter med meningslösa jippon istället för seriös debatt.

Gustavsson: Tittarna var partiledardebattens stora förlorare

Det svenska systemet med fyraprocentsspärren innebär en demokratisk katastrof som bara väntar på att ske. Lösningen bör dock vara enkel: inför ett andrahandsval. Det skriver John Gustavsson.

När var senaste gången en valrörelse inte handlade om fyraprocentsspärren? Jag tror att det måste ha varit 2006. I valen 2010 och 2014 pratade man om huruvida SD respektive FI skulle komma in, och 2018 och 2022 om huruvida MP, L eller KD skulle åka ur. Det är lätt att förstå varför: Om ett parti åker ur Riksdagen förlorar deras block nästan automatiskt.

Inför denna mycket välbehövliga demokratireform – innan katastrofen är här

Gustavsson: Utan andrahandsval väntar demokratisk katastrof

Simona Mohamssons nej till Sverigedemokraterna är inte principfasthet utan klassförakt. Liberalerna vill inte dela maktens finrum med EPA-folket från vischan. Nu hoppar partiet frivilligt utför ättestupan, skriver John Gustavsson.

Simona Mohamssons debattartikel i Dagens Nyheter slog igår ner som en bomb. Beskedet – nej till SD – var oväntat, då signalerna i flera månader gått åt andra hållet. I slutändan segrade tyvärr liberalt klassförakt över pragmatism, och detta blir tveklöst Liberalernas död. Mohamssons debattartikel måste vara svensk politiks längsta självmordsbrev, från ett parti som uppenbarligen är trötta på livet (i Riksdagen).

Simona Mohamssons besked om nej till SD får John Gustavsson att konstatera: Liberalerna hoppar frivilligt utför ättestupan. Foto: Privat/Claudio Bresciani/TT

Liberalernas klassförakt mot SD blir partiets politiska självmord i svensk politik.

Gustavsson: Mohamsson skriver svensk politiks längsta självmordsbrev

Av de riksdagspartier som dansar kring fyraprocentsspärren ser utsikterna olika ut att ta sig tillbaka in i riksdagen, ifall de skulle åka ur. John Gustavsson rankar vilka som skulle ha lättast att göra comeback, och vilka som skulle få det svårast.

Sveriges riksdag har som bekant åtta partier, men hälften av dem ligger mindre än två procent från spärren i opinionsmätningarna. Att antalet partier skulle halveras i nästa val är såklart extremt osannolikt. Likväl skulle en taskig valrörelse eller en illa tajmad skandal (tänk; valstugereportaget 2002) kunna leda till att något parti trillar ut.

Foto: Privat/Fredrik Sandberg/Lars Schröder/Pontus Lundahl/Christine Olsson/TT

Rankning av riksdagens småpartier • ”Råd att köpa sig reklamutrymme” • De skulle få det svårast

Gustavsson: Vilka partier skulle kunna göra comeback i riksdagen?

Medierna hänvisar allt oftare till experter för att föra ut budskap som väcker läsarnas, tittarnas och lyssnarnas intresse. Det ger slående rubriker. Lennart Göranson varnar för att okritiskt anamma allt som så kallade experter hävdar. Vetenskap handlar om att söka efter sanning, inte att tro att man slutgiltigt har hittat den.

Med början i ett framträdande inför USA:s kongress i september 2019 har Greta Thunberg krävt att vi alla ska lyssna på vetenskapen, på forskarna, på experterna. Det förefaller inte troligt att Greta själv har gått tillbaka till källan, till de grundläggande forskningsresultaten. Det hon hänvisade till inför kongressen var IPCC:s rapport från oktober 2018 om hur jorden påverkas av en temperaturhöjning på 1,5 grader.

Vetenskap handlar om att söka efter sanning, inte att tro att man slutgiltigt har hittat den

Göranson: Lyssna inte på ”experterna”

Imamens uppmärksammade utspel i Kristianstad riktar strålkastarna mot en viktig fråga. Det är dags att sluta vara blåögda, och införa en demokratisk tillsyn i de trossamfund som erhåller offentliga bidrag, skriver Paul Holmgren.

När imamen i Kristianstad nyligen talade om hur en man kan slå sin hustru väckte det starka reaktioner. Politiker fördömde, medier fylldes av rubriker och moskén avskedade imamen.

Paul Holmgren och Stockholms moské på Södermalm i bakgrunden. Montage. Foto: Privat/Fredrik Sandberg/TT

Imamen i Kristianstad visade inte något unikt

Holmgren: Sluta vara blåögda – inför demokratisk tillsyn i trossamfunden

Den politiska propaganda som finns inbakad i mediernas rapportering lär inte bero på slughet. Snarare handlar det om att åsikterna har blivit en så naturlig del av journalisternas tankevärld att de är just åsikter, skriver Torsten Sandström.

En söndag i somras, vid mitt morgonkaffe, möttes jag som vanligt av mediernas vänsterbrus. Jag talar om den löst inlindande politiska propaganda som vanligtvis sprids i vårt land.

Torsten Sandström och Åsa Wikforss. Foto: Privat/Caisa Rasmussen/TT

Åsikterna har blivit så naturliga i journalisternas tankevärld att man inte inser att det rör sig om politik

Sandström: Vänsterpropaganda till ett hukande folk

Finns det i överhuvudtaget en verklig höger? Den frågan ställer sig Stig Fölhammar, som efterlyser en politisk kraft i Sverige som vågar stå upp för individen och för individens rättigheter.

Högern, hallå! Finns ni? Var finns den? Högern menar jag.

Finns det i överhuvudtaget en verklig höger?

Fölhammar: Högern, hallå?

När antisemitism och terrorromantik får fäste inom medier och hos myndighetsanställda är det ett tecken på en oroande trend. Då påverkar det samhället i grunden – och skapar en ännu större otrygghet för judar i Sverige, skriver Christoffer Jonsson.

Slagorden ”Inga sionister på våra gator”, ”Krossa sionismen” och ”Intifada revolution” har sedan den 7 oktober 2023 blivit mainstream. Att aktivister som hyllar terrorism och har antisemitiska uppfattningar förflyttar sina gränser och skapar otrygghet för företag och politiker – som enligt dem har kopplingar till Israel – förvånar mig inte längre.

SR-huset och Aftonbladets Jonna Sima. Foto: Christine Olsson/TT/Bengt Oberger/CC BY-SA 4.0 (Wikimedia Commons)

Människor som bär judiska symboler misstänkliggörs

Jonsson: När antisemitismen breder ut sig

Under tre decennier har europeiska väljare matats med en berättelse: att invandring är nödvändig för ekonomin, att välfärden behöver fler händer, att pensionerna kräver nya skattebetalare. Men när forskningen nu äntligen följs upp visar siffrorna något helt annat, skriver Ola Källqvist i en gästkrönika.

<article>
 I Danmark har man redan länge talat klarspråk. En analys från Finansministeriet 2023 visar att invandrare och deras barn från MENA-länder kostar staten 24 miljarder danska kronor per år, med ett genomsnittligt nettobidrag på –74 000 kronor per person. Bara 13 procent i gruppen bidrar positivt till de offentliga finanserna.
</article>

Migranter i Malmö. Arkivbild. Foto: Johan Nilsson/TT

”I Danmark har man redan länge talat klarspråk”