Historierevisionism om coronahanteringen
Benjamin Kalischer Wellander
Krönikörer
Historierevisionism om coronahanteringen
Statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten. Foto: Fredrik Sandberg, TT.
Statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten. Foto: Fredrik Sandberg, TT.

Påståendet att alpresenärerna spelade liten roll för smittspridningen är ännu ett led i Folkhälsomyndighetens bekväma berättelse om det egna ansvaret. Men sanningen är att vi inte vet något om omfattningen över huvud taget, skriver Benjamin Kalischer Wellander, ST-läkare och krönikör i Bulletin.

7 Apr 2021 18:00
Uppdaterad:
8 Apr 2021 07:32

Den här texten måste inledas med ett urskuldande: Den är mer teknisk, svårläst och tråkig än en typisk krönika, men detaljerna förtjänar en någorlunda välutvecklad redogörelse för att inte helheten ska gå förlorad. Den är också så försenad att aktualiteten nästan gått förlorad, men det är faktiskt inte mitt fel. Jag ville ge Folkhälsomyndigheten möjlighet att respondera först. Det visade sig emellertid dröja en hel månad innan något svar mina på kritiska frågor dök upp i mailkorgen, varpå texten kunde börja komponeras. 

De resulterande rader som här följer är ännu ett försök till uppgörelse med den pågående historierevisionismen av den svenska coronahanteringen. Sagda historierevisionism tar sig många uttryck. Det heter bland annat att vi alltid har haft som mål att pressa ned smittan så mycket som möjligt, att bred testning hela tiden ansetts integral för hanteringen, men att det samtidigt är ganska meningslöst att jämföra strategier eftersom ”smittan ökar i många länder oberoende av åtgärder”. Inget av detta stämmer förstås, men det är en tacksam berättelse för de ansvariga. 

… den monumentala felbedömningen att symtomfria inte smittar

Ännu ett led i denna berättelse är att den monumentala felbedömningen att symtomfria inte smittar, har haft ringa betydelse. Att inresande från högriskområden i fjol aldrig rutintestades eller ens ombads gå i självkarantän kanske ser illa ut i efterhand, men det var ändå inte Italien- och Österrikeresenärerna som gav upphov till samhällsspridningen, heter det.

I juni 2020 publicerades Folkhälsomyndighetens första helgenomsekvenseringsrapport. Helgenomsekvensering är en fullständig utläsning av virusets genetiska kod. Man hade sekvenserat prover tagna på hemvändande resenärer som smittats utomlands och prover från människor som smittats i Sverige. Detta kunde jämföras med sekvenseringsdata från olika länder, som visar vilka genetiska grupper av viruset som fanns representerade i respektive land.

”Vår slutsats är att smittskydden i regionerna genom isolering och smittspårning i hög utsträckning hindrade smittan från Italien att få fäste i Sverige. I stället kom smittan in i landet från en rad olika länder eftersom pandemin då redan var ett faktum”, sa Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, om rapporten.

Men hur väl stämmer något av påståendena?

Ett halvår senare har ”hindrade i hög utsträckning” bytts till ”stoppades helt”. ”Det italienska viruset, som vi kan särskilja från de andra, det etablerade sig aldrig i Sverige”, sade nämligen Anders Tegnell tvärsäkert i SVT:s coronautfrågning (17/1 -21). Samma budskap upprepades även på efterföljande presskonferenser. 

Förändringen är subtil men betydelsefull. Det är stor skillnad på ”stoppa mycket” och ”stoppa helt”, när i princip en enda undsluppen smittkedja kan starta en epidemi. Men hur väl stämmer något av påståendena? För det första finns det inget ”italienskt virus”. Alla virusstammar som cirkulerade i Italien under den första vågen fanns i andra länder också, och det finns ingen annan ”nyckelbricka” i virusets arvsmassa som helt avslöjar dess nationella ursprung. Detta bekräftar Folkhälsomyndighetens utredare i sitt mailsvar till mig: ”Inget virus med den här spridningen är helt nationsbundet”. 

De två vanligaste stammarna i Italiens första våg bär de fantasieggande namnen B.1/G och B.1.1/GR. Dessa stammar kom, enligt Folkhälsomyndighetens egen sekvenseringsdata, även att utgöra huvudparten av all smitta i Sverige under den första vågen. B.1.1/GR fortsätter även att utgöra nästan en tredjedel av alla sekvenserade fall fram till vecka 44 förra året. 

I den andra helgenomsekvenseringsrapporten tittar Folkhälsomyndigheten på mutationer av enstaka baspar i virusets arvsmassa – en så kallad SNP-analys. Genom att studera dessa mikrovariationer i arvsmassan menar man sig kunna dra slutsatser om hur pass närbesläktade enstaka virus inom samma stam är. Vad gäller gruppen B.1/G hittas fler SNP-förändringar mellan Italienresenärer och inhemskt smittade än vad man hade väntat sig på så kort tid. Eftersom viruset inte borde ha muterat så ”fort” menar man att det är osannolikt att den inhemska smittan kom från Italien. Vad det gäller gruppen B.1.1/GR ser man dock inga skillnader som det går att dra några slutsatser från. 

Sammanfattningsvis: Den näst vanligaste virusstammen i Italien blev drivande i Sveriges inhemska spridning under den första vågen, och inga signifikanta skillnader mellan importerade och inhemska varianter av denna stam kan ses. 

Jag frågade således utredarna hur väl detta rimmar med statsepidemiologens kategoriska uttalande om att all smitta från Italien stoppades? Svaret liknar först en politikers: ”Stöd saknas för att enbart en källa bidrog till den tidiga smittspridningen”. Jo tack, B.1.1/GR kan mycket väl ha kommit från många länder samtidigt, men nu var ju frågan om all smitta från Italien stoppades eller inte? Det försiktiga erkännandet följer lyckligtvis: ”Det går vidare så som du skriver inte att utesluta att absolut ingen [sic!]  samhällssmitta utgick från återvändarna från Italien”.

… sanningen är att vi inte vet något om omfattningen över huvud taget.

Svaret antyder att smittan som kan ha utgått från denna grupp måste ha varit liten. Men sanningen är att vi inte vet något om omfattningen över huvud taget. Det är logiskt att anta att inte all B.1.1/GR utgick från Italienresenärerna, givet hur spridd denna variant var i hela Europa våren 2020. Men huruvida få eller många smittkedjor skapades från dessa individer vet vi helt enkelt inget om. 

Min sista fråga gällde hur stora slutsatser man egentligen kan dra från SNP-analysen av den största virusstammen i Italien, den som kallas B.1/G och kom att dominera i Sverige innan den trängdes undan av B.1.1/GR och andra varianter. Bland alla tiotusentals återvändare från Italien hittades bara några hundra med bekräftad covid-19, varav enbart 129 prover kunde sekvenseras och ingå i analysen. Eftersom symtomfria inte ens testades finns högst sannolikt ett stort mörkertal. Det är här problemet med SNP-analysen blir påtagligt. Man kan ju bara jämföra de prover man har. Huruvida de smittade av variant B.1/G som missats helt eller aldrig sekvenserats skiljer sig lika påtagligt från den inhemska smittan, kan vi alltså omöjligen ha någon kunskap om. Det går därför inte att säga särskilt mycket om härkomsten för den B.1/G som spreds i Sverige.

Utredarna på Folkhälsomyndigheten bekräftar även detta i sitt svar: ”Eftersom vi inte diagnosticerat samtliga fall och eftersom samtliga tidiga fall inte finns tillgängliga för sekvensering går det inte att utesluta att enstaka smittkedjor som lett till samhällssmitta också kan ha haft sitt ursprung från denna grupp.”

Återigen samma omotiverade optimism.

Återigen samma omotiverade optimism. Endast ”enstaka smittkedjor” går inte att utesluta. Utifrån vad som framlagts i rapporterna och svaren på mina frågor om dessa, är det dock lika tänkbart att ett stort smitt-träd kan ha förgrenat sig utifrån sagda grupp. 

Samma problem med för långtgående slutsatser gäller även smitta från Österrike. Delrapport 2 bevisar på ett tämligen trovärdigt sätt att den största delen av gruppen svensk B.1/GH (den vid tillfället vanligaste stammen i Österrike) i själva verket lär ha kommit från Storbritannien. Det går dock inte att utesluta att viss samhällssmitta av denna stam kom från Österrike. De två näst vanligaste stammarna i Österrike var B.1/G och B.1.1/GR, just de som kom att dominera i Sverige. Folkhälsomyndigheten har inte studerat huruvida de svenska varianterna av dessa stammar kan ha haft sitt ursprung i Österrike. 

Trots allt detta säger statsepidemiologen tvärsäkert att heller inga av de stammar som fanns i Österrike fick fäste i Sverige (Uppdrag Granskning 11/11 -20). 

Avslutningen på Folkhälsomyndighetens svar till undertecknad är ännu en svårbegriplig formulering: ”Sammanfattningsvis kvarstår Folkhälsomyndighetens bedömning att Italienresenärerna inte var den viktiga källan till att pandemin startade i Sverige”. Att smittan inte har kommit enbart från Italien och/eller Österrike är högst rimliga antaganden. Formuleringen ”den viktiga källan” antyder dock en falsk dikotomi. Flera källor kan ha varit viktiga samtidigt. Att vi sannolikt har fått en betydelsefull introduktion även från andra länder bevisar inte att importsmittan via alpresenärerna har varit betydelselös. Det saknas bevis för att samtliga stammar som kom att cirkulera i Sverige helt saknar koppling till Italien och Österrike, och det är fortfarande i allra högsta grad tänkbart att relativt stor spridning kan ha utgått från importsmitta från dessa länder. 

 

TEXT: Benjamin Kalischer Wellander
ST-läkare inom internmedicin, en akutmedicinsk specialitet, och verksam i sjukhusvården av coronapatienter i Stockholm sedan pandemins utbrott. Fri skribent. 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som uttrycks är skribentens egna.