Socialdemokraterna tenderar att skylla alla samhällsproblem från segregation till skolresultat på Alliansens skattesänkningar. Men trots åtta år vid makten har skatterna knappt höjts alls. Socialdemokraterna tror helt enkelt inte på vad de själva säger, skriver John Gustavsson.

Magdalena Andersson och hennes parti älskar att prata om de skattesänkningar som Alliansregeringen genomförde under sin tid vid makten, 2006–2014. Skattesänkningarna under denna period beskylls av Socialdemokraterna för att ha orsakat i princip alla problem Sverige har idag: hög brottslighet, vårdköer, segregation och mediokra skolresultat beror alla enligt Socialdemokraterna på att Alliansen sänkte skatterna och satte välfärdsstaten på svältdiet. Frågan som Magdalena Andersson borde tvingas svara på är om hon verkligen vill gå tillbaka till det skattetryck Sverige hade innan Alliansen tog makten.

Kan vårt Sverige bli bättre via kraftigt höjd inkomstskatt? Foto: Johan Nilsson/TT

Trots åtta år vid makten har skatterna knappt höjts alls. Socialdemokraterna tror helt enkelt inte på vad de själva säger.

Gustavsson: Vill S höja din skatt med 3 000 kronor i månaden?

Knivhuggen mot Salman Rushdie för en dryg vecka sedan berodde givetvis främst på den fatwa Ayatollah Khomeini utfärdade 1989, men hade inte Västvärlden ålagt sig tystnad eller rent av medhåll hade världen förmodligen sett annorlunda ut i dag.

Bollywoodstjärnan Gibreel Farishta har börjat få konstiga drömmar. Medan han flyr Indien inkognito på ett flyg som kapas och sprängs i luften över Engelska kanalen, där Gibreel mirakulöst överlever och lyckas ta sig i land på den engelska kusten, övermannar honom ibland tröttheten och drömmarna kommer när han sover dagar i sträck. Till slut vet han inte om han drömmer eller är vaken. Verklighet och drömmar flyter i varandra.

Cricketmatch i Bradford, England, i fredags, med stadens stora moské i bakgrunden. Cricket kan nog göra mer för integration än moskén. Foto: Lee Smith/TT

Västvärldens tystnad och multikulturalismens uppmaning till skillnader har skadat Salman Rushdie och vårt samhälle mer än Khomeinis fatwa.

Korn: Salman Rushdies och mångkulturalismens tragedi

De nästan åtta åren i regeringsställning med drivankaret MP runt anklarna har inte gett mersmak alls, och vem vill regera med Lööf och Dadgostar? Jan Sjunnesson har tagit en titt i kristallkulan och spår en ren minoritetsregering och ett avsked från hetlevrade ideologer och återkomst för pragmatikerna vid socialdemokratisk valvinst.

Att Magdalena Andersson har trivts sedan MP under förvirring och dramatik lämnade regeringen i november har inte undgått någon. Hon har hållit alla dörrar öppna för en regeringsbildning efter den knappa valvinst som ser ut att komma för det rödgröna blocket.

Tar pragmatiker som Magdalena Andersson och Mikael Damberg över ruljangsen vid socialdemokratisk valvinst? Foto: Christine Olsson/TT

De nästan åtta åren i regeringsställning med drivankaret MP runt ankeln har inte gett mersmak alls, och vem vill regera med Lööf och Dadgostar? 

Sjunnesson: Socialdemokraterna dumpar sänkena vid valvinst

Miljöpartiets valmanifest är en färdplan som pekar ut riktningen mot det fossilfria fattighuset.

Miljöpartiet har presenterat sitt <a href="https://www.mp.se/just-nu/valmanifestet-alla-ska-med-nar-sverige-staller-om/">valmanifest</a>. Det bär titeln “Alla ska med när Sverige ställer om”. Allmänheten är därmed varnad.

Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi och Per Bolund presenterar partiets valmanifest. Foto: Marko Sääväla/TT 

Miljöpartiet har presenterat ett valmanifest. Det är precis så verklighetsfrånvänt som man kunde förvänta sig.

Skogkär: Valmanifest för klimatcharlataner

Ju närmare valdagen kommer desto tydligare blir splittringen bland de rödgröna. Det handlar om mer än en hetsig valspurt, det handlar om djupgående ideologiska sprickor i det som ska föreställa Magdalena Anderssons (S) regeringsunderlag.

Det är nästan så man tycker synd om Magdalena Andersson (S). Men mest synd lär det bli om Sverige ifall Andersson blir den som ska bilda regering efter valet den 11 september.

“Den som har roligast vinner”, hävdade förra Centerledaren Maud Olofsson. Magdalena Andersson (S) ser inte ut att ha så kul. Foto Fredrik Sandberg/TT

När valrörelsen nu går mot sitt crescendo blir det allt mer uppenbart hur splittrade de rödgröna partierna är.

Skogkär: Regeringsunderlaget från helvetet

Få ting är så underhållande som att se hysteriskt överkänslosamma vänsterlagda gråta över politiskt inkorrekt humor. SD:s segertåg kör vidare oavsett om man väljer att kliva ombord eller inte, skriver Luai Ahmed.

Reaktionerna på SD:s segertåg är fantastiskt roliga. Jämförelserna med 30-talet och Hitler fortsätter förstås, går som på räls vid det här laget och ilskan mot SD:s marknadsföringsmässiga fyndighet vet inga gränser. Förslag mot att förbjuda politisk reklam i kollektivtrafiken luftades av somliga politiker – detta trots att inte ett ord sades när Centerpartiet gjorde samma sak för några år sedan.

Foto: Timmy Augustsson, Skärmdump Twitter

SD är inget ”abstrakt monster”, SD är runt omkring oss: det är våra vänner, våra kollegor, och våra familjemedlemmar.

Ahmed: SD-tåget är det roligaste som hänt i valrörelsen så här långt

Magdalena Andersson gör en usel valrörelse. Partiledardebatterna går dåligt och ser ut att bli oppositionens största chans att vinna valet. För inte länge sedan sågs hon som socialdemokratins starkaste kort. Det kan ha varit mer av ett korthus.

Det sägs att en gång är ingen gång men att två gånger är en vana. Efter två valdebatter finns kanske inte ett mönster men en början på en vana. I bägge debatterna röstas högerblocket fram som 1–4 bäst och vänsterblocket som 5–8. Det är inte blandat på topp och bottenplatser men det rör sig inom halvorna.

Det sägs att Magdalena Andersson är lyckligast i svampskogen. Med hennes laguppställning förstår man att hon drömmer sig bort. Foto: Andreas Bardell/TT

Magdalena Andersson verkar inte vilja vinna valet.

Hjort: Magdalena Andersson klappar ihop

Politikerna har olika lösningar på hur de ska lösa elkrisen om åtta eller kanske tio år. Men hur man ska lösa problemen fram tills de nya kärnkraftverken eller vindparkerna är byggda saknas det diskussion om. Subventioner ska ges i år, men att skapa en mer stabil produktion på kort sikt verkar vara en ickefråga.

Regeringen har lanserat ett program för att få ner folks elräkningar. Mot det finns från oppositionen förslag om att ha ett högkostnadsskydd. I bägge fallen handlar det om att dölja hur allvarliga problemen är och att försöka lindra lite inför valet. Det stora problemet är det däremot tyst om.

Mitt i rummet finns den där elefanten ingen vill se. Eftersom det inte finns ett bra svar. Foto: Ida-Marie Odegaard/TT

Det verkar inte finnas några svar på hur man löser elkrisen de närmaste åren. 

Hjort: El-efanten i rummet

Svensken tror sig gärna individualistisk som få, men som alla homo sapiens är vi flockdjur och styrs av viljan att höra till, hur osynliga kollektivets krav än må te sig. Vi måste försöka förstå att de finns där och hindrar, men att de också fyller en viktig funktion, skriver Per Brinkemo.

<div>
 Om man tycker sig se och förstå något vill man som skribent gärna berätta om det. Det ligger liksom i uppdraget. 
</div>

Zebror i Botswana och homo sapiens i Sverige har en sak gemensam: de är bägge flockdjur. Foto: Karl Gabor / Paul Maritz (CC BY 2.5)

Svensken tror sig gärna individualistisk som få, men som alla homo sapiens är vi flockdjur och styrs av viljan att höra till, hur osynliga kollektivets krav än må te sig. 

Brinkemo: Individen, flocken och åsiktskorridoren

Annie Lööfs (C) viktigaste mål i livet är att inte ge Sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Samtidigt bygger Lööfs argument för varför en vänsterregering måste föra mittenpolitik på att SD:s mandat också räknas.

Att försöka få ett rakt svar från Annie Lööf (C) är som att försöka spika fast en smörklick på en solvarm vägg en högsommardag.

Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD). Foto: Jonas Ekstromer/TT

Utan Sverigedemokraterna finns inte den högermajoritet som enligt Lööf (C) gör en vänsterpolitik orimlig.