Bomberna faller över Iran, men folket jublar. Tyvärr finns det många i väst som inte delar deras glädje över förtryckets fall, och det handlar ofta om erfarna statsmän som borde veta bättre, skriver Paul Holmgren.

När bilderna från Teheran sprids över världen och människor dansar på gatorna med en frenesi som bara kan uppstå när ett kollektivt tryck äntligen släpper, då hör jag en gammal låt i bakhuvudet, Dancing in the Street. Det är den klassiska Motown-låten som fick nytt liv när Mick Jagger och David Bowie tolkade den tillsammans, en sång som i årtionden har stått för gemenskap, upprorisk glädje och den där enkla men kraftfulla känslan av att människor som samlas i takt också upptäcker sin styrka.

Alla revolutioner behöver ett bra soundtrack. Foto: Hamid Nadimi, Public Domain / Anonym, Fair Use, båda Wikimedia Commons

Holmgren: Dancing in the Street – Förtryckets era möter folkets rytm

För sju år sedan drevades det rejält mot Swedbank och dess vd Birgitte Bonnesen över ännu obevisade penningtvättsanklagelser, till stor skada för Sverige. Än idag fortsätter drevet på Svenska Dagbladet. Detta skriver Jakob Sjölander.

De ansvariga för karaktärsmordet på Swedbanks före detta vd Birgitte Bonnesen år 2019 har mestadels tystnat. Nog har det något att göra med hur de sågades av Jan Söderqvist i hans bok Avrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben. Det är därför med viss förvåning jag läser Birgitta Forsbergs text i Svenska dagbladet 28/02, där hon diskuterar Högsta domstolens kommande prövning av hovrättens dom mot Bonnesen för grovt svindleri.

Högsta domstolen ska pröva om man kan dömas för att ha sagt sanningen. Foto: News Oresund, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

Swedbanks före detta vd i Högsta domstolen

Sjölander: SvD duckar sitt eget ansvar i Bonnesenaffären

Det är svårt att vara jude i Sverige, och ännu svårare att samtidigt vara politiskt aktiv. Förhoppningsvis går det lättare för Linn Johansson Leinonen i Israel. Här delar hon med sig av sin berättelse.

Under fredagen satt jag med Negar Josephi och åt lunch i Sundbyberg. Ni förstår, Negar och jag ska båda flytta till Israel och är någonstans mot slutskedet. Jag själv saknar ett dokument, medan Negar tvingas ta en kamp mot byråkratin då hon själv kommer från Iran och inte kan presentera de nödvändiga dokumenten som krävs för att göra aliyah till Israel. Processen för aliyah (migration till Israel) är fylld av smärtsam byråkrati och kan innebära höga kostnader.

Dags för ”aliyah”. Foto: Israel Belkind & Fanny Abramovitch, Public Domain, via Wikimedia Commons

”Jag kan inte undgå att känna mig sviken av Sverige”

Linn Johansson: Farväl, Sverige! Jag flyttar till Israel

EU:s ”Democracy Shield” presenteras som ett skydd mot desinformation och hybridpåverkan. I praktiken etablerar det en ny maktarkitektur för kontroll över det politiska samtalet inom unionen. Detta skriver Paul Holmgren.

EU-kommissionens satsning ”Democracy Shield” presenteras som ett försvar av valprocesser mot desinformation, hybridkrig och AI-manipulation. Initiativet beskrivs som ett skydd för demokratins integritet i en tid av geopolitisk osäkerhet.

En sköld FÖR demokratin eller en sköld MOT demokratin? 

Holmgren: Democracy Shield – en ny maktarkitektur i EU

Massinvandringen har gjort frågan om vad som är svenskt högst aktuell. Men det nya kriget i Mellanöstern har satt fingret på något som förenar oss alla: höga förväntningar på statlig hjälp. Detta skriver Birgitta Sparf.

Som alltid sitter det ”tusentals svenskar fast i Mellanöstern” som nu inte kan ta sig hem på grund av krigsliknande tillstånd, allmänt kaos och inställda flyg.

Tack vare Donald ”Semestersabotören” Trump blev det inte många lugna dagar vid stranden. Foto:  Mehr News Agency, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Både svenskar och ”svenskar” beter sig lika barnsligt när Trump förstör semestern

Sparf: Ny heltäckande definition av svenskheten!

Iran slår tillbaka – men inte främst mot Israel och USA. Istället har man bombat länder som Saudiarabien, Oman och Förenade arabemiraten. Detta avslöjar den iranska regimens desperation och fientlighet, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Mitt i det pågående kriget mellan USA och Israel å ena sidan, och det iranska regimens terrorister på andra sidan, accelererar händelserna i en aldrig tidigare skådad takt de senaste två dagarna, efter att Iran genomfört attacker mot de sex gulfstaterna med drönare och missiler: Bahrain, Kuwait, Qatar, Saudiarabien, Oman och Förenade Arabemiraten, som fick den största delen av attackerna som Israels främsta allierade i Mellanöstern, tillsammans med Jordanien och Irak.

Den iranska regimen är inte en god granne för de närliggande islamiska länderna. Foto: SeaWiFS Project, NASA/Goddard Space Flight Center, and ORBIMAGE, Public Domain, via Wikimedia Foundation

Lättare att bomba arabstaterna än Israel och USA

Saad Khiralla: Irans attack mot Gulfstaterna – Politikens dubbelhet och dolda mål

Tidöpartierna ligger i underläge, och om man vill överleva gäller det att sätta hårt mot hårt. Vänsterblocket har stora svagheter, så möjligheterna finns där. Detta skriver John Gustavsson.

Eftersom jag inte stuckit under stol med att Tidös chanser är små, så vill jag nu fokusera på vad som egentligen talar för att Tidöregeringen vänder opinionsläget. Och, kanske ännu viktigare, vad man kan göra. Vilka strategier har man kvar i verktygslådan? Egentligen gäller det bara nu att kasta handskarna.

No More Mr. Nice Guy. Foto: Payam Tahery, Unsplash

Något måste kastas – handduken eller handskarna? 

Gustavsson: Tidös sista chans är att kasta handskarna

Den regelbaserade världsordningen ligger i spillror. Kanske existerade den överhuvudtaget aldrig. Men om den gjorde det så var den alltid ett skämt, en samling vaga, meningslösa och lättutnyttjade uttalanden, skriver Torsten Sandström.

Jag har skrivit mycket kritiskt om folkrätten. Det är inte så att jag motsätter mig mellanstatliga regler om centrala problem. Mina skriverier rör främst de folkrättsliga reglernas gummikaraktär. De lyder normalt som religiösa budord. Och de kan inte tillämpas som ordinära juridiska principer, där ett nät av regler med undantag läggs till grund för utlösning av påföljder.

Folkrätten räckte inte för att skydda Khamenei. Foto: Gage Skidmore, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Foundation

Sandström: Myten om ett regelbaserat samtal

Den strategiska och moraliska komplexiteten kring ett iranskt regimskifte är enorm. Två risker måste balanseras: faran med militära interventioner i Mellanöstern och faran i att låta en terrorregim skaffa kärnvapen. Detta skriver Paul Holmgren.

Debatten om Iran har blivit så låst att det nästan uppfattas som förbjudet att hålla två tankar i huvudet samtidigt, trots att verkligheten ofta rymmer just den komplexiteten. 
 För det första krävs ett betydande mått av eftertanke inför varje tal om regimskifte genom militära medel, särskilt i Mellanöstern där historien visar hur snabbt maktvakuum kan fyllas av krafter som gör situationen ännu mer instabil. Skepsis i den frågan är inte bara rimlig utan nödvändig. 
 För det andra framstår det som djupt oansvarigt att passivt se på medan en regim med dokumenterade kopplingar till terrorfinansiering och uttalade fientliga ambitioner närmar sig kärnvapenkapacitet. Att ignorera den risken vore lika oklokt som att blunda för erfarenheterna från tidigare interventioner. Varken de som fördömer attackerna kategoriskt eller de som applåderar dem med självklarhet kan med säkerhet säga hur detta kommer att sluta. Hittills har Trumps administration genomfört operationer med tydligt avgränsade mål och uppnått resultat inom dessa ramar.

Tärningen är kastad. Foto: Mass Communication Specialist 1st Class Jesse Monford, U.S. Navy, Public Domain, via Wikimedia Foundation

Vi får se vad som hänt när röken skingrat sig

Holmgren: Iran, regimskifte och den strategiska risken

Den senaste tidens händelser i Iran är nära kopplade till 7 oktober-attacken. Denna skulle knäcka Israel, men snarare verkar det ha varit det israeliska svaret som knäckt angriparna. Detta skriver Christoffer Jonsson.

Genast när USA och Israel attackerade den islamiska regimen i Iran kom fördömanden från vänstern. Fördömandena kom från debattörer och politiker som länge, på tryggt avstånd, kunnat säga att de står upp för det iranska folket.

Iranska rojalister visar sitt stöd för kronprinsen i Göteborg. Foto: Crannofonix News, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Khamenei: ”De tyranniska sionisterna: Nederlaget lördagen den 7 oktober är något ni aldrig kan höja er över – ni har orsakat denna olycka.”