<h4>Som läsare ska du varje dag erbjudas nya, tankeväckande perspektiv i en alltmer komplex och polariserad samtid. Vi har lyckats med vårt uppdrag om du ibland håller med oss, men misslyckats om du alltid gör det. Konsensus är inget självändamål; det fria, demokratiska samtalet är för sin överlevnad beroende av olikhet.</h4>

<p><strong>Hur hade Sverige sett ut </strong>om debattklimatet varit mer sökande, mer tillåtande, mer nyfiket? Om samtalet hade tillåtits flöda, inte abrupt avslutats, vid insikten om en stundande meningsskiljaktighet? Om fler politiker hade vägletts av viljan att lyckas, i stället för rädslan att misslyckas? Om fler journalister hade funderat kring vilka perspektiv som utelämnats, vilka följdfrågor som inte ställts, vilket det journalistiska uppdraget över huvud taget ska vara? Om vi alla, på våra arbetsplatser, runt våra köksbord, i våra tankar, oftare hade vågat stanna kvar i det okända eller obekväma – i det som uppstår mellan det uttalade och det outtalade, mellan det tänkta och det som vi inte ens kommer på att vi inte har tänkt. Just det glappet ska Bulletins ledarsida utforska.&nbsp;</p>

Alice Teodorescu Måwe. Foto: Karl Gabor.

Teodorescu Måwe: Vi ska skapa och driva opinion, inte ängsligt följa den.

Teodorescu Måwe: Framtiden skapar vi tillsammans

<h4>Ställföreträdande politisk chefredaktör hälsar välkommen.</h4>

<p><strong>Med denna text </strong>vill jag hälsa dig välkommen till Bulletins ledarsida, vars beteckning är liberalkonservativ.</p>

Ställföreträdande politisk chefredaktör Aleksandra Boscanin hälsar välkommen.

Välkommen till Bulletins ledarsida!

<h4>Utanförskapet har tillkommit under flera decennier, som ett resultat av usel politik, och det kommer tyvärr att ta lika lång tid att rulla tillbaka; en generation eller så. Det kommer att behövas omfattande förändringar och reformer av skola, arbetsmarknad, bidragssystem, bostads- och socialpolitik. Det kommer också krävas en ordentlig politik om företagande och tillväxt, för att vi inte ska bli ett fattigare land samtidigt.</h4>

<p>Det finns tre politiska mytbildningar om hur vi ska få bukt med det utanförskap som har orsakats av den mycket stora invandringen till vårt land. Myterna är: i) enkla jobb/avregleringar på arbetsmarknaden, ii) utbildning samt iii) frivillig repatriering/återvändande. Dessa myter odlas i olika styrka inom de tre block som svensk politik kan delas upp i.</p>

Det finns tre politiska mytbildningar om hur vi ska få bukt med det utanförskap som har orsakats av den mycket stora invandringen.

Thomas Gür: Tre myter om utanförskapet 

<h4>I början av 2000-talet var resultaten i stadsdelen Hackney urusla och eleverna som hade möjlighet sökte sig till andra skolor, i andra stadsdelar. Men på bara ett decennium vändes utvecklingen. Betygen drevs upp ovanför rikssnittet, skolorna fick bra rykte och blev därför attraktiva även för studiebegåvade elever.&nbsp;</h4>

<p><strong>Det har blivit </strong>en sanning att dåliga skolresultat i utanförskapsområden beror på elevunderlaget: De duktiga och skötsamma har flytt och kvar finns strulpellar, bråkstakar, nyanlända och de som behöver extrainsatser. Det hörs en evig klagosång från politiker och skoldebattörer. Skulden läggs på den så kallade marknadsskolan – och det låter nästan som om enskilda skolor och kommunala skolförvaltningar inget kan göra.</p>

Birgersson: Vad lyfter skolor där en förfärande stor andel lämnar högstadiet utan godkända betyg?

Det finns ingen ursäkt för dåliga skolor

<h4>Det finns ingen anledning att vara rädd för att Liberalerna ska åka ur riksdagen. Man ska snarare oroa sig för vad som händer om Nyamko Sabuni klarar spärren.</h4>

<p><strong>Många oroar sig</strong> för Liberalernas opinionssiffror. I snart ett års tid har partiet som regel mätts in under fyraprocentsspärren. Det senaste halvåret under, eller omkring, tre procent.</p>

Per Gudmundson, ledarskribent i Bulletin. Foto: Karl Gabor.

Gudmundson: Frågan är inte hur Nyamko Sabuni ska lyfta L. Frågan är om det vore önskvärt.

Liberalerna skulle göra mer skada ovanför spärren

<h4>Plötsligt ligger brevet från Socialtjänsten på hallmattan – någon har gjort en anonym orosanmälan om att mina barn far illa. Ett par veckor senare sitter två socialsekreterare och intervjuar mina barn utan att jag får vara med i rummet, skriver Ivar Arpi i en krönika.&nbsp;</h4>

<p><strong>KRÖNIKA.</strong> Jag höll just på att hjälpa min femåriga dotter, äldst i skaran av tre, att ta på regnjackan när vi såg ett brev på hallgolvet. Vi hade bråttom till förskolan, en femminuterspromenad bort. Min fru skrattade förvånat till när hon läste brevet och räckte det till mig. <i>Det har inkommit en orosanmälan till socialtjänsten avseende era barn. Anmälaren är orolig för att era barn far illa.</i></p>

Ivar Arpi, chef för nya medier och krönikör i Bulletin. Foto: Karl Gabor.

En anonym orosanmälan släpps ned som en bomb, och vänder upp och ned på tillvaron, skriver Ivar Arpi.