CAMBRIDGE. Just som 2020 gick mot sitt slut meddelade EU och Kina att man slutit ett omfattande investeringsavtal (Comprehensive Agreement on Investment, CAI). Detta utgör ”det mest ambitiösa avtal Kina någonsin slutit med ett tredje land”, enligt Europeiska kommissionens officiella, något malliga, tillkännagivande.

CAI ger europeiska företag större tillgång till den kinesiska marknaden. Det undanröjer (eller mildrar) den kinesiska regeringens krav på samverkan och tekniköverföring inom vissa sektorer. Avtalet utlovar likabehandling för Kinas egna, statsägda företag och större öppenhet kring regleringar. Kina har dessutom accepterat vissa skyldigheter vad gäller hållbar utveckling och arbetsrätt. Värt att notera är framför allt att Kina har gått med på ”fortsatta och beständiga ansträngningar” för att ratificera Konventionen mot ofrivilligt och påtvingat arbete.

På pappret är detta en seger. Inte bara för europeisk tillverkningsindustri, utan också för mänskliga rättigheter. Men CAI har inte mottagits enbart positivt. Reaktionerna i USA har varit allt från besvikna till direkt fientliga. De som föredrar en hårdare linje, däribland tjänstemän i Trumps utgående administration, ansåg att Europas beslut innebar en eftergift åt Kinas ekonomiska styrka och att det gav landet en viktig, diplomatisk seger.

Men också många i mitten, däribland blivande president Joe Bidens kommande rådgivare i säkerhetsfrågor, var bestörta. Bidens tillträdande administration skulle ha föredragit en enad front mot Kina efter att först ha kommit överens med Europa i ekonomiska frågor.

Ingen kinesisk underskrift om mänskliga rättigheter är värd pappret den skrivits på.

Andra stördes av EU:s synbara naivitet inför Kinas löften om mänskliga rättigheter. Guy Verhofstadt, före detta premiärminister i Belgien och medlem av Europaparlamentet, twittrade att ”ingen kinesisk underskrift om mänskliga rättigheter är värd pappret den skrivits på”.

Avtalet mellan Europa och Kina sätter ljuset på en grundläggande fråga för den post-pandemiska världsordningen. Hur bör man hantera strategiska och ekonomiska relationer mellan stormakter med mycket skilda institutionella och politiska ordningar? Och i just det här fallet, kan demokratier förbli trogna sina värderingar och samtidigt handla med och investera i Kina?

För att besvara den frågan måste vi vara på det klara med två saker. För det första: de västliga ekonomierna kan inte bryta med den kinesiska i någon substantiell mening utan att det leder till ekonomisk katastrof. För det andra: det finns inte mycket länderna i väst kan göra, på egen hand eller tillsammans, för att omvandla Kinas statsstyrda, ekonomiska modell eller förändra landets repressiva hållning vad gäller arbetsrätt och mänskliga rättigheter.

Handels- och investeringsavtal kan inte förvandla Kina till en västerländsk marknadsekonomi eller göra landet demokratiskt. Vårt bästa hopp är därför att sträva mot ett nytt, globalt, ledarskap som erkänner ekonomisk och politisk mångfald utan att alltför mycket underminera vinsterna av internationell handel och investeringar. 

USA och Europa bör eftersträva mer avgränsade, mer åtkomliga och, ytterst, mer försvarbara mål.

Inget av detta betyder att väst bör lägga mänskliga rättigheter eller politiska överväganden åt sidan i den ekonomiska interaktionen med Kina. Det betyder helt enkelt att USA och Europa bör eftersträva mer avgränsade, mer åtkomliga och, ytterst, mer försvarbara mål.

Två sådana mål är av särskild vikt. För det första: att regleringar för handel och investeringar garanterar att västerländska företag och konsumenter inte görs direkt medskyldiga till kinesiska övergrepp på mänskliga rättigheter. För det andra: dessa regleringar bör skydda demokratiska länder från kinesisk verksamhet som kan underminera institutioner för arbete, miljö, teknologi och säkerhet. Snarare än att exportera dessa värderingar bör västs mål vara att upprätthålla dem på hemmaplan. 

Den relevanta frågan är huruvida EU har gett upp sin frihet.

Alltså är den viktiga frågan för CAI inte huruvida EU kommer att förändra det ekonomiska systemet i Kina eller förbättra arbetsrätten och stödet för mänskliga rättigheter. Även om Kina skulle behandla den i huvudsak muslimska, uiguriska minoriteten bättre, skulle man fortsatt förtrycka dissidenter och inskränka yttrandefriheten. Och även om Kina ratificerar Konventionen mot ofrivilligt och påtvingat arbete och lever upp till dess krav – vilket är högst tveksamt – har de kinesiska ledarna inga planer på att erkänna självständiga regioner. Den relevanta frågan är huruvida EU har gett upp sin frihet att bedriva politik som avvärjer från medskyldighet i övergrepp på mänskliga rättigheter och arbetsrätt och garanterar europeiska länders säkerhet och arbetsskydd.

Europeiska kommissionen har hävdat att CAI låter EU behålla sitt ”utrymme för politik”, särskilt på ”känsliga” områden. Då menas energi, infrastruktur, jordbruk och offentlig tjänstesektor. Inom övriga områden är EU redan ganska öppet för kinesiska investeringar.

Det leder till frågan vad Kinas ledning tror att man tjänar på avtalet. Svaret tycks vara att Kina köper en försäkring mot framtida restriktioner i Europa. Överenskommelsen innehåller ett jämkningsförfarande som gör det möjligt att lägga fram klagomål om man anser att motparten bryter avtalet. Om saken inte kan lösas med hjälp av samtal förs dispyten vidare till en jämkningspanel som ska följa en procedur för att bestämma huruvida parterna lyder avtalet. Europeiska kommissionen betraktar detta som en mekanism för att hindra Kina från att backa från sina åtaganden. Men den skulle också kunna fungera som en metod för Kinas ledning att bestrida vissa importhinder för kinesiska företag.

Men vad händer om ett europeiskt land vill stoppa ett kinesiskt företag som behandlar sina anställda illa?

Ett ramverk för att lösa dispyter är grundläggande för varje fungerande global ordning. Men vad händer om ett europeiskt land vill stoppa ett kinesiskt företag som behandlar sina anställda illa? Eller till exempel har verksamhet i Xinjiang? Frankrike kräver redan att stora, franska företag som gör affärer med utlandet respekterar internationella mänskliga rättigheter och normer för miljöskydd.

Vad händer om europeiska länder vidtar strängare åtgärder, som hindrar kinesiska företag i EU på grund av verksamhet som är problematisk i arbets- eller miljöhänseende? Skulle förlikningsmekanismen betrakta dessa regleringar som förenliga med CAI? Och, enligt samma resonemang, i vilken grad skulle hinder med hänvisning till ”rikets säkerhet” tillåtas trumfa förväntningarna på en öppen marknad? 

Det faktum att CAI inte kommer att lyckas skapa ett friare, mera marknadsinriktat Kina.

Svaren på dessa frågor är inte uppenbara. Mycket skulle bero på slutformuleringarna i CAI och i vilken utsträckning förlikningspanelerna väljer att prioritera tillgång till marknaden framför ländernas egna uppfattningar om ”offentliga ändamål”. 

USA:s vilja att få till en enad front mot Kina är inget giltigt argument mot CAI eller liknande handels- och investeringsavtal. Så är inte heller det faktum att CAI inte kommer att lyckas skapa ett friare, mera marknadsinriktat Kina. Vi bör inte döma CAI efter huruvida avtalet bidrar till att Europa exporterar sitt system och sina värderingar. Vi bör döma det efter huruvida det gör det möjligt för Europa att vidmakthålla sina egna värderingar.

Dani Rodrik är professor i nationalekonomi vid Harvard Universitys John F Kennedy School of Government och författare till Straight Talk on Trade: Ideas for a Sane World Economy (Princeton University Press, 2017).

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.