På 60-talet revolterades det mot tidigare pedagogiska moden som med rottingen i högsta hugg sökta uppfostra det uppväxande släktet, men överkompensationen blev stor. Och nu sitter vi här med galopperande psykiska ohälsotal, och det är egentligen inte förvånande, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Den dag som är idag har omkring 200 000 svenska barn i åldrarna 10–15 år en psykiatrisk diagnos av typen ADHD eller liknande bokstavskombination, samtliga med en påtagligt diffus symptombild. I grova drag berörs fem procent av alla unga i åldrarna 0–17 år.
</div>

Jean Jacques Rousseaus ”Émile, ou, de l’Education”, den fria fostrans portalverk. Ill: Okänd (public domain) 

På 60-talet revolterades det mot en uppfostran med rottingen i högsta hugg. Men det överkompenserades. 

Sandström: Fri uppfostran gav oss bokstavsdiagnoserna

Från Egyptens faraoner till den moderna statens uppkomst går mönstret igen: Det finns sanningar som undersåtarna inte kan hantera och frågor som inte bör ställas. Maktens anseende får inte naggas för mycket i kanten, och den har alltid kunnat räkna med grindvaktande kotterier som ser till att så inte sker, skriver Anders W. Edwardsson.

När det amerikanska smittskyddsinstitutets chef Anthony Fauci i slutet på förra året höll en sista presskonferens före sin pensionering stoppade Vita Husets talesman Karine Jean-Pierre journalister från att ställa kritiska frågor. Vilket nog var det bästa för 81-åringen, som efter 50 år i de byråkratiska skuggorna 2020 plötsligt blivit världskändis under covidpandemin. Många av hans ofta motsägelsefulla och inte sällan falsifierade inlägg om det kinesiska viruset lämnade nämligen så här i efterhand inte mycket utrymme för beröm. Snarare tvärtom. Men, detta är inte poängen här.

Aristokratin och dess grindvakter byter utstyrslar och sammansättning men funktioner förblir densamma. Ill: Okänd, 1700-tal (public domain)

Folket fortsätter att betraktas som menlösa våp som inte kan ta vara på sig själva.

Edwardsson: Nya aristokrater men samma grindvakter

Liberalerna tycks inte ha förstått skillnaden mellan rasism och religions- och idékritik. Då blir det, som de själva säger, knas. Men inte riktigt på det sätt de själva hävdar.

Sveriges politiska språk har begåvats med ett nytt uttryck: Knas. Det är Liberalerna som går i bräschen för denna förnyelse. Carl B Hamilton har i ett skriftligt uttalande sagt att ”det här blev knas” och hans partiledare Johan Pehrson har i TV4:s Nyhetsmorgon med hänvisning till Hamilton sagt att ”det här blev knasigt”.

Foto: Christine Olsson/Lars Schröder/ TT

Johan Pehrson har rätt i att det blivit knasigt, men inte så som han menar

Korn: Nog är det knasigt, Pehrson

Varför blir filmens uppföljare för det mesta en besvikelse? Varför skrev García Márquez ingen ny Hundra år av ensamhet? Varför känner vi bara till en handfull av Picassos målningar? Svaret handlar om att turen är en opålitlig följeslagare, och att alla utfall graviterar mot det medelmåttiga, skriver Jakob Sjölander.

”Regression mot medelvärdet” är inte en fras som får hjärtat att slå snabbare för särskilt många. Men fenomenet är intressant och vidspritt, inte minst inom kulturen. Bland annat förklarar det varför uppföljare tenderar att vara sämre än originalet, varför filmen är sämre än boken, och varför strålande debuter följs av det mediokra.

Det finns orsaker till att så få kan nämna andra målningar av Leonardo da Vinci. Ill: Leonardo da Vinci (public domain)

Du må vara en aldrig så skicklig målare, regissör eller musiker – ett mästerverk kräver även tur.

Sjölander: Konstens förbannelse stavas medelvärdesregression

Frågan är inte om ett nytt terrordåd kommer att drabba Sverige. Frågan är när. Det är den enkla, obehagliga men ofrånkomliga sanningen.

På fredagen brändes ännu en koran, den här gången framför Irans ambassad i Stockholm. Det lär inte minska islamisternas iver att attackera Sverige, svenskar och svenska intressen.

Vad vill Socialdemokraterna göra för att möta terrorhotet? Den som det visste. Foto: Anders Wiklund/TT

Inför terrorhoten vill Magdalena Andersson visa sig från sin mest landsmoderliga sida. 

Skogkär: Blöta socialdemokratiska fingrar vajar i vinden

Att entusiasmen lyser med sin frånvaro när medierna har anledning att granska de rödgröna partierna inträffar för ofta för att bara vara en slump.

Den pågående politiska cirkusen om Richard Jomshofs (SD) ordförandeuppdrag i justitieutskottet är ett illustrativt exempel på hur svenska medier springer de rödgröna partiernas ärenden.

Även den politiska oppositionen – inte bara regeringen – måste granskas.

Skogkär: Medierna ger den rödgröna oppositionen fri lejd

Vem kan man lita på i klimatfrågan? Var finns de ödmjuka experterna och varför ska globala temperaturhöjningar mätas från just 1850, i sluttampen av lilla istiden – var temperaturen optimal då? Hur kedjan från forskare över aktivister till media ska generera en rimlig och genomtänkt politik i slutändan är inte helt enkelt att svara på, skriver Per Brinkemo.

<div>
 Vare sig fysik, kemi eller biologi är mina ämnen. Inte heller meteorologi, ekologi, klimatologi, termodynamik eller metallurgi. Min bristande kunskap i en av vår tids mest diskuterade frågor – miljö, klimat och energi och andra närliggande ämnen – vilar därför helt i händerna på dem som är insatta. Jag lyssnar, försöker ta till mig och förstå.
</div>

Att förstå sig på klimatfrågan är inte det enklaste. Foto: Karl Gabor / Henrik Montgomery/TT

Från forskare till aktivister och silat genom media ska fungerande politik uppstå, men fungerar det?

Brinkemo: Att söka kunskap bland klimatkättare och väderalarmister

Motståndet mot att kommuner, regioner och myndigheter ska vara skyldiga att anmäla när de kommer i kontakt med personer som uppehåller sig illegalt i Sverige visar att de rödgröna inte tänker ta itu med det växande skuggsamhället.

Alla partier i riksdagen säger sig vara för en reglerad invandring. Alla partier i riksdagen säger att ett ja ska vara ett ja och ett nej ett nej och att den som får avslag på sin asylansökan ska lämna landet.

Politikerna har låtit skuggsamhället växa ostört i decennier. Foto: Janerik Henriksson/TT

De är lagstiftare som tydligen anser att de lagar de stiftar är så usla och godtyckliga att de inte behöver följas.

Skogkär: De rödgröna är skuggsamhällets bästa vänner

Vad skulle Edmund Burke göra om han hade makten att omforma Sverige av idag? Till att börja med avveckla merparten av den välfärdsstat som initialt uppfanns av den avgjort konservative järnkanslern Otto von Bismarck. Föreställningen om Burke som konservativ bygger vidare på ett större antal missförstånd, skriver Erik Lidström i sin tredje och avslutande krönika om skillnaderna mellan liberalism och konservatism.

Vad skulle Burke ha att säga om han återuppstod idag? Burke var under sin parlamentstid Storbritanniens främste reformator. Han stödde också den amerikanska självständigheten, efter att, liksom amerikanerna själva, först försökt åstadkomma en förlikning.

Otto von Bismarck, konservativ och den moderna välfärdsstatens uppfinnare. Foto: AD.BRAUN & Cie Dornach (public domain)

Vad skulle Edmund Burke göra om han hade makten att omforma Sverige av idag?

Lidström: Skillnaderna mellan liberalism och konservatism – del 3

I takt med att allt fler får klart för sig att apokalypsen inte står för dörren den här gången heller och att kärnkraften är vida överlägsen de miljöfarliga vindsnurrorna, så har klimatismens prästerskap ytterligare höjt tonläget i det offentliga samtalet, skriver Björn Törnvall.

Regnet öser ned från lågt hängande skyar och de olikfärgade varningarna från SMHI tävlar om uppmärksamheten i alla media. Regnet är dock mycket välkommet efter försommarens alla varningar om den ”svåra torka”, som tidigare sades hota vår normala spannmålsexport, vår lättantändliga torra skog, arternas mångfald och hälsan hos våra betande djur. Nu gäller varningarna i stället översvämningar och nedrasade vägar.

Färgen på TV:s väderkartor har varit hett debatterade och uppfattats som klimatalarmistiska. Foto: Skärmavbild SVT.

När nu allt fler insett att apokalypsen inte står för dörren den här gången heller så höjs tonläget.