Kusinäktenskapens genetiska risker är egentligen det mindre problemet. Värre är att de skapar hårt tvinnade släktlojaliteter som hindrar etableringen av liberala stater med rättssamhälle, likhet inför lagen och den tillit till främlingar som krävs för moderna och demokratiska medborgarstater, skriver Per Brinkemo.

Hur många kusiner har du? Själv har jag 14 om jag räknat rätt.

Drottning Victoria och prins Albert var kusiner och gifte sig 1840. Foto: Roger Fenton (public domain)

Kusinäktenskap generar hårt tvinnade klanlojaliteter som hindrar etableringen av moderna liberala demokratier.

Brinkemo: Kusinäktenskapens korrumperande konsekvenser

Vänsterns långa marsch genom landets kulturinstitutioner är sedan länge fullbordad. Därav talet om att regeringen ska hålla armlängds avstånd till kulturen, en princip vänstern kräver att andra ska hålla sig till men aldrig skulle acceptera för egen del.

Myten om att högern startade kulturkriget – när det i själva verket rör sig om en än så länge tafatt och senkommen motoffensiv – får nu samsas med en annan myt, den om att i Sverige, här håller politikerna armlängds avstånd till kulturen.

Märta Stenevi (MP) i ordväxling med Jimmie Åkesson (SD) under partiledardebatten i Agenda. Skärmavbild från SVT.

En annan kulturpolitik är självfallet möjlig. En konservativ, till exempel.

Skogkär: Åh, vilket härligt kulturkrig!

Att det offentliga rummet alltmer används för uppfostran och provokation är en form av själviskhet. Det som borde vara för alla, där man eftersträvar något som alla kan instämma i, har i stället blivit en liten grupps arena för att provocera andra. Andra som oftast inte vill bli provocerade.

En gammal typisk regel för umgänge, som nästan alla fick lära sig, är att man orsakar inte obehag för andra. Är man i ett umgänge är det viktigaste att folk trivs. Oavsett om man vill se det som utslag för en djupare etik eller bara vanligt hyfs så är det en viktig princip.

Är resan från jobbet en resa eller ett tillfälle för andra att provocera? Foto: Jonas Ekströmer/TT

Minsta gemensamma nämnare är oftast fler som trivs med än provokation.

Hjort: Offentliga provokationer är en form av själviskhet 

Oavsett om det handlar om den eskalerande gängbrottsligheten, Sveriges märkliga förtalslagstiftning eller Uppdrag gransknings programserie om korankravallerna, så är rädslan att rakt beskriva problemens orsaker och verkligheten som den ser ut paralyserande, och hindrar oss från att formulera verkliga lösningar, skriver Björn Törnvall.

Författaren och journalisten Jan Sjunnesson twittrade om åldringsbrotten och nämnde att sådana var en specialitet för en viss folkgrupp. Han hade bland annat genom sitt arbete egna kunskaper om detta, vilka bekräftades av brottsstatistiken och av en bok, skriven av en i ämnet väl insatt person. Sjunnesson blev polisanmäld och åtalad för brottet hets mot folkgrupp, vilket efter en fällande dom ledde till dagsböter om 13 200 kronor. Han hävdade att tweeten endast var en väldigt kort sakupplysning.

Misslyckades UG i sina program att diskutera korankravallernas kärnfråga? Foto: Kicki Nilsson/TT

Ingångsvärdena för public services statliga folkupplysning i Sverige tycks otroligt nog vara att svenskarna inte tål att höra sanningen. 

Törnvall: Ingen vågar kalla en spade för en spade i Sverige

Hundratals miljoner kronor har enligt en rapport från Riksrevisionen gått till bolag, stiftelser och organisationer med kopplingar till våldsbejakande extremism och antidemokratiska miljöer. Det är bara en av anledningarna till att se över stödet till civilsamhället.

Varje år betalar staten ut cirka 20 miljarder kronor till det så kallade civilsamhället. En del av detta ymniga bidragsregn har fallit över ett par romska föreningar i Malmö, <a href="http://www.rufs.org/">Romska ungdomsförbundet </a>och <a href="https://www.rkcmalmo.se/">Romska kulturcentret i Malmö</a>. Enligt en granskning av Dagens Nyheter har de två föreningarna sedan millennieskiftet tagit emot över 100 miljoner kronor i stöd från olika myndigheter.

Varje år får civilsamhället 20 miljarder i bidrag av staten. Foto: Anders Wiklund/TT

Civilsamhället är ekonomiskt helt beroende av den stat det ska stå fritt från.

Skogkär: Bidragsregnet inbjuder till fusk

Det som för tio år sedan tycktes skrattretande när Henrik Arnstad gick till storms har i dag blivit en vardaglig del av Socialdemokraternas retorik. Rörelsen har gått full Arnstad och allt från lotterier till offentliga utnämnanden är fascism eller hot mot demokratin. När det enda som faktiskt är hotat är socialdemokratins hegemoni.

Henrik Arnstad hade en kortare period av berömmelse för ett par år sedan. Han blev lite inne i kretsar som trodde att demokratins undergång var nära förestående. Ivar Arpi skapade då uttrycket ”Never go full Arnstad”, alltså att om man tror att diktaturen ständigt väntar runt hörnet så gör man sig fånig. Och meningslös i debatten. Man blir bara någon som skriker högt.

Arnstads retorik är tio år senare en del av det offentliga samtalet. Foto: MAJA SUSLIN/ TT

Magdalena Andersson har normaliserat Henrik Arnstad.

Hjort: Never go full Arnstad

Tidöpartierna har enats om att reducera reduktionsplikten. Istället för att ökas till starkspritsprocent minskas inblandningen av biodrivmedel till starkölsprocent. Det är värt en skål.

Tidöpartierna har <a href="https://bulletin.nu/tidopartierna-overens-reduktionsplikten-sanks-till-sex-procent-2">enats</a> om den omstridda reduktionsplikten. Från årsskiftet begränsas inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel till 6 procent. Enligt Tidöpartierna innebär det att dieselpriset kan bli ungefär 5,50 kronor lägre per liter nästa år.

Istället för 40 procent biodrivmedel i dieseln nästa år, som det tidigare var tänkt, blir det 6 procent. Foto: Fredrik Persson/TT

Om Sverige skulle missa klimatdelmålet för 2030 är det knappast en katastrof.

Skogkär: Det hänger inte på procenten

En gång i tiden dominerades människors föreställningar om vilka förbättringar som var möjliga att åstadkomma för våra samhällen av en judisk-kristen realism. Denna realism sveptes med början i franska revolutionen bort, vilket banade väg för 1900-talets mardrömmar, skriver Anders W. Edwardsson.

Ett benbrott har de senaste veckorna givit mig gott om tid att surfa på internet. Och en sak som slagit mig är hur många gånger man än idag snubblar över uttalanden typ ”Om det bara fungerade!” när det gäller kommunismen, dess brott och målsättningar. Jag har i 40 år försökt kontra dylika kommentarer med syrliga uttalanden som att om Hitler bara inte haft sådana problem med judar hade Nazityskland med sina storbystade blondiner, eleganta motorvägar och flashiga parader också varit himla trevligt.

Två av det utopistiska dagdrömmarnas vedervärdigaste avkommor. Ill: Clifford K. Berryman, 1939 (public domain)

När du möter någon med storslagna politiska målsättningar, påtala att deras idéer garanterat inte bara är ogörliga utan moraliskt vedervärdiga.

Edwardsson: De utopiska drömmarnas väg till slakthuset

Åkesson har helt rätt om bokstavstrogna muslimer – de är inte och kommer aldrig att kunna bli svenskar. ”Sluta skriva annars kommer din familj att avrättas”, ”Jag undrar varför ingen har mördat dig ännu” är några av de tiotals dödshot som jag fått av bokstavstrogna muslimer under åren, skriver Luai Ahmed.

”Jag vill åka till hans hem och slå sönder honom tills han inser att Allah är sanningen. Är det någon som vet hans adress?”

Hotfulla meddelanden blir legio om man ägnar sig åt att kritisera islam. Foto: Achmad Ibrahim TT, Timmy Augustsson / Skärmdump

Den som tror på fabler från medeltiden och menar att de ska tillämpas på allmänheten kan inte bli kulturellt svensk.

Ahmed: Bokstavstrogna muslimer kan inte vara svenskar 

När Sverige går mot en lågkonjuktur är risken för större kriser uppenbar. Staten bör därför tidigt sätta upp spelregler och vara tydliga i att om bolag behöver stöd, då kommer de att förstatligas och senare säljas.

Sverige står inför en lågkonjunktur. Vi är inte där ännu men det börjar att gå allt fortare. Risken för en finanskris är stor. Under lång tid har räntan varit väldigt låg och marknaden dränkts i billiga krediter.

Bo Lundgren, då på Riksgälden, tog över Carnegie. Foto: Anders WiklundD / TT

Gör det tydligt att staten räddar vid kris, men att ägarna förlorar bolagen. 