Hur kommer Europa se ut om 20 år? Inte som Europa, påstår en amerikansk säkerhetsrapport. Kommer alliansen med USA att bestå? Och om den gör det – har vi något att erbjuda? Detta skriver Paul Holmgren.

När USA i november presenterade sin nya National Security Strategy var det inte bara ett säkerhetspolitiskt dokument. Det var en ovanligt öppen varning till Europa. Den amerikanska regeringen beskriver nu Europas utveckling som ett av västvärldens största strategiska problem – och pekar ut tre huvudorsaker: okontrollerad migration, demografisk kollaps och politisk svaghet. Tonen är ovanligt direkt. För första gången antyder USA att man är beredd att omvärdera sitt historiska engagemang i Europa om denna utveckling fortsätter.

Foto: Thomas Cole, ”The Course of Empire – Desolation”, 1836, Public Domain, via Wikimedia foundation

Holmgren: USA:s nya strategidokument – Europa står inför existentiell kris

Om opinionsläget förblir stabilt kan S+M bli den enda möjliga regeringskoalitionen. Det finns tecken på att partierna förbereder sig för en sådan situation. Det finns dock stora faror med detta, skriver Lennart Göransson.

Att regeringsbildningen hösten 2026 blir en delikat historia framstår nu allt tydligare. Oppositionen har fortfarande ett övertag i opinionsmätningarna. Men om valresultatet blir en spegelbild av dagens opinionsläge skulle det ändå inte vara möjligt att få stöd för en regering med alla fyra oppositionspartierna. V kräver nämligen plats i regeringen samtidigt som C lovar att fälla varje regering med ministerposter för V. Och en regering med S, MP och antingen V eller C skulle inte nå upp till de nödvändiga 175 mandaten.

Sann kärlek? Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT

Göranson: Sveriges framtid med S+M-regering

Barn ska inte sitta i fängelse – men det ska vara för att de inte begår brott. Om de begår brott, åtminstone grova eller många brott, så har vi inget val. Detta skriver Bitte Assarmo.

Modeordet nummer ett bland liberala och vänstersinnade just nu är ”barnfängelse” –självklart yttrat med skepsis och avsky. Tanken på att sänka straffåldern, så att en omyndig våldsbrottsling kan plockas bort från gatan och sättas bakom lås och bom är tydligen något av det mest hårresande dessa människor kan föreställa sig. Men vad är ett barn? Och går det verkligen att jämställa en tonårig mördare med en femtonåring som trimmar mopeden? 
 Den frågan är högst relevant att ställa sig nu, när braskande rubriker om styggelsen med ”barnfängelse” möter oss i snart sagt alla publikationer och från alla organisationer som anser sig vara humanitära. De får det att låta som om vi ska spärra in femåringar i en iskall fängelsehåla på vatten och bröd till tidens ände. Det är djupt missvisande. Det här handlar inte om barn i den bemärkelsen vi generellt föreställer oss. Det handlar om tungt kriminella tonåringar som begått många brott – de må vara tretton, fjorton eller femton men har ett våldskapital som vida överskrider det hos de flesta vuxna. 
 Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, är en av de främsta motståndarna mot denna förfärliga lagändring. Barn måste få leka, klagar han, barn måste få gå i skolan, vara med mamma och pappa, helt enkelt vara baaarn! 
 Men barn som begår grova våldsbrott har naturligtvis lämnat lekstadiet för längesen. Skolan lär de knappast heller vara särskilt begeistrade i. Och dessutom: är det verkligen så självklart att barn som begår grova våldsbrott, till och med mord, ska behandlas som andra barn? Givetvis inte. Och om Lindberg själv skulle råka ut för ett av de här ”barnen” skulle han naturligtvis inte vilja se det barnet röra sig fritt och lekfullt ute på gatan. Men Aftonbladets stolte värdegrundsriddare lever i en skyddad del av Stockholm och behöver inte befatta sig med de problem som vanligt folk drabbas av. Då är det lätt att skriva klagovisor om hur synd det är om brottslingar. 
 Han gör också hela frågan om straffålder till en fråga om hud- och hårfärg. Den nya lagen är helt enkelt rasistisk, menar han. Han gör därmed precis det som han anklagar lagstiftarna för, nämligen pekar ut en viss grupp som överrepresenterad i kriminella sammanhang. Det var förmodligen inte tanken, men det blir ju så lätt fel när man snubblar omkring för att visa sig som en särskilt god humanist. Men han har inte fel. Det finns en rad undersökningar som tydligt visar att unga med invandrarbakgrund är överrepresenterade. Frågan är varför ska det spela roll för straffåldern? Menar han att överrepresentationen bland invandrare helt enkelt är skäl att inte sänka straffåldern? Det är svårt att tolka hans brandtal på annat sätt. 
 Anders Lindberg är inte ensam om att värna brottslingar, och tala om tonåringar med extremt våldskapital som ”barn”. Det är betydligt färre som skriver om dessa ungdomars offer. I Sverige är det helt enkelt inte värdegrundsmässigt att sätta offer före gärningsmän – alla människor har ju lika värde så vem kan komma och påstå att ett offer är viktigare eller mer skyddsvärd än en gärningsman?

Ungdomsbrottsligheten går över av sig själv – det är bara att vänta några år så förvandlas den till vanlig brottslighet. Foto: Johan Nilsson/TT

Offrets säkerhet måst gå före ”gärningspojkens” bekvämlighet

Assarmo: Tack för ”barnfängelserna”!

Ulf Kristersson är på väg ut – och det gäller även om han vinner valet. Hans närmaste män (och kvinnor?) börjar redan slipa knivarna. Detta skriver John Gustavsson.

Det är inte ovanligt att ett spel om partiledarposten pågår bakom kulisserna under en längre tid innan en partiledare utses, eller ens innan nuvarande partiledare avgått eller tvingats bort. Det är dock ovanligt att det sker mindre än ett år före ett val där ledaren också är statsminister och regeringsalternativet trots allt inte är borträknat. Så tycks dock vara fallet i Moderaterna, att döma av Carl-Oskar Bohlin och Johan Forssell.

Vem vinner? Hår på huvudet eller hår på hakan? Foto:	Lars Schröder/TT

Vargarna cirklar kring Ulf Kristersson...

Gustavsson: Spelet om partiledarposten (M) har börjat

Den gamla svenskbygden Minnesota i USA har på senare decennier haft stor invandring från Somalia. Nyligen exploderade en bedrägerihärva i mångmiljardklassen kopplat till detta, skriver Paul Holmgren.

Vi känner alla till de senaste skandalerna i Minnesota. En miljard dollar som försvann i matprogramsbedrägeriet. Covid-stöd som rullade ut i hundratals miljoner till samma nätverk. Autismanslag som hoppade från nio miljoner till 399 miljoner dollar utan förklaring. Bostads- och byggfonder som mystiskt rann iväg i ytterligare miljardbelopp. Ett systematiskt mönster, samma miljöer, samma klanstrukturer, samma korruption.

Av någon outgrundlig anledning har Minnesota, precis som Sverige, vissa problem med sina nya medborgare från Somalia. Foto: BpA9543, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Karl Oskars och Kristinas ättlingar har fått nya grannar

Holmgren: Minnesota blev ”Little Mogadishu” – Trump talar klarspråk

Socialdemokraterna menar att vuxna människor ska ”lotsas” genom vardagen. Priset betalas av de barn och familjer som faktiskt behöver stöd, skriver Samuel Fornäs i en krönika.

Det finns politiker som inte längre talar om lagar, rättsstat eller ansvar, utan om att vuxna människor måste ”lotsas” till språkkurs, till barnens skola och till vardagens enklaste skyldigheter. Som om Sverige plötsligt förvandlats till ett land där myndiga individer saknar förmåga att ta sig till en byggnad på egen hand. Det är en märklig syn på människan och en ännu märkligare idé om staten.

 Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson under en pressträff vid Socialdemokraternas partikongress i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Vuxna människor ska ”lotsas” – för att annars rasar allt? 

Fornäs: I Socialdemokraternas Sverige får vuxna inte gå själva

Massinvandringens konsekvenser var alltid högst förutsägbara, och har därför inte förvånat någon. Förutom de politiker och journalister som genomdrev den, förstås. Detta skriver Birgitta Sparf.

Om man låter runt 1,5 miljoner människor från oroliga dysfunktionella länder på andra sidan jordklotet flytta till ett litet sekulärt och demokratiskt land i norr med åtta miljoner invånare, styrt av till största delen naiva och välmenande politiker, är resultatet givet. Det blir kaos.

Hur gick det med mångkulturen? Foto: Johan Nilsson/TT

Det gick som det brukar göra med utopiska projekt

Sparf: Massinvandringen – Ett högst förväntat resultat

Invandrade brottslingar som har dömts till utvisning men som av olika skäl inte kan utvisas ska sättas under flera begränsningar, lovar Tidö-regeringen. Torsten Sandström välkomnar beslutet.

Migrationsminister Johan Forssell är ingen vanlig Moderat vingelpetter. Han talar klarspråk och driver med schwung kriminal- och utlänningspolitik i rätt riktning, tillsammans med den duktiga spökrösten Gunnar Strömmer. De två är skinande ljus i mellanmjölkens moderatregering.

Vi kanske inte kan kasta ut brottslingarna, men vi kan åtminstone sluta ge dem pengar. Foto: Lars Schröder/TT

Utvisningsdömda brottslingar ska inte längre få bidrag

Sandström: Äntligen gör Forsell slut på daltandet!

Politisk känslighet och rädsla för konflikt har skapat en tystnadskultur runt islam. Vi måste skilja på muslimer som människor och islam som idé för att försvara rätten att fritt granska religioner. Detta skriver Paul Holmgren.

Vi accepterar i dag som självklart att man måste få kritisera religioner. Kristendomen dissekeras, kyrkliga symboler och institutioner satiriseras, påvar karikeras. Ingen talar om ”kristofobi”. När kritiken riktas mot islam ändras däremot spelplanen. Politiker och myndigheter talar om ”islamofobi”, och utrymmet för öppen debatt krymper. För att förstå varför måste man börja i texterna.

Vissa har större problem än andra att tåla kritik. Foto: Adli Wahid, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia foundation

Rädsla för att kallas ”islamofob” viktigare än rädslan för att bli sprängd

Holmgren: Varför just islam inte får kritiseras

Det finns platser som är värre än Ukraina. Men där har vi små möjligheter att hjälpa, eftersom deras problem är självförvållade. Alltså bör vi ta chansen i Ukraina, skriver Jakob Sjölander.

Att tjuvlyssna är inte fint, men om man har fungerande öron är det ibland oundvikligt.

Sverige har nästan givit Ukraina lika mycket stöd som vi givit mördarsekten Hamas. Foto: Oscar Olsson/TT