För nio hundra år sedan levde en man som hette Botvid. Trots att det är så längesedan finns tidiga och trovärdiga berättelser om honom. Han hade blivit kristnad under ett besök i England och han ville sprida kristendomen också till andra länder. Han friköpte därför en slav. På den tiden brukade man kalla slavar trälar, men denne man var inte bara träl, utan han var verkligen slav, det vill säga tillhörande ett slaviskt folk. Botvid undervisade den friköpte trälen om kristendomen och tänkte skicka honom som missionär till hans hemland.

Botvid och en granne som hette Esbjörn tänkte följa mannen till Gotland på hans resa till hemlandet. På vägen övernattade de på Rågö på norra sidan om Bråviken. På natten medan de sov tog den frigivne trälen Botvids yxa och med den högg han huvudet av både Botvid och Esbjörn.

Så kan det gå om man inte är försiktig, om man tror gott om sina medmänniskor. Det gjorde Botvid. Därför betraktades han som god, så god att han betraktades som helgon. I socknen där han bott begravdes han och en kyrka byggdes, som fick namnet Botvidarkirkia, numera förkortat till Botkyrka. Kyrkan har gett namn åt kommunen som har som slagord ”Långt ifrån lagom”, numera gärna ändrat till ”Långt ifrån lagen”.

Hannah Arendt konstaterar i Människans villkor (1958) att godhet som inte utövas är meningslös. Man kan inte bara vara god utan att praktisera godhet. Och kristendomen, såväl Jesus, apostlarna som tidiga teologer, betonar att verkligt goda gärningar görs i det fördolda. Hon menar därför att för att kunna utöva sådan godhet måste man vara religiös, därför att bara den som föreställer sig att åtminstone Gud ser ens goda gärningar i det fördolda kommer att utföra dem. Det blir meningslöst annars.

Vad Arendt inte nämner är att det är ganska vanligt att människor uppfattas som goda utan att praktisera goda handlingar och att just den formen av godhet passar alldeles utmärkt också i offentliga sammanhang. Den som tror andra om gott framstår som god, medan den som tror andra om ont själv framstår som ond. I Sverige älskar vi människor som tror alla om gott. Filosofer med den läggningen har snabbt fått sina böcker översatta till svenska, ibland genom statens försorg. De med en mer pessimistisk syn på den mänskliga naturen har däremot fått vänta i många hundra år innan någon i Sverige brytt sig om att översätta dem.

John Locke (1632–1704), mannen som formulerade det numera så flitigt använda mantrat ”allas lika värde” översattes till svenska redan 1709. Andra delen av hans avhandling om styrelseskicket från 1689 översattes 1726 och bekostades av Kungliga Kanslikollegiet ”i betraktande af den särdeles nytta som Swea Rikes Innebyggare kunde hämta derutur”, som det står i förordet. Jean Jacques Rousseau (1712–1778), den schweizisk-franske filosofen som menade att människans natur i urtillståndet var god, men att ju mer av mänsklig kultur hon fick, desto sämre blev hon, översattes flitigt från 1795. Han kritiserade starkt den brittiske filosofen Thomas Hobbes (1588–1679) vars betydligt mera pessimistiska syn på tillvaron följaktligen förblev oöversatt till ända till 2004. Att den amerikanska tecknade serien Calvin and Hobbes på svenska blivit Kalle och Hobbe beror givetvis på att få i Sverige hört talas om Jean Calvin och Thomas Hobbes och ännu mindre kan förstå seriens anspelningar på deras filosofier.

Det kanske mest slående exemplet på denna slagsida är väl den på sin tid så uppmärksammade debatten mellan Thomas Paine (1737–1809) och Edmund Burke (1729–1797) där Paines optimistiska Rights of man (1791) omedelbart översattes till svenska som Menniskans Rättigheter (1792), medan Burkes mera kritiska bok Considerations on the Revolution in France (1790), som Paine hela tiden refererar till, översattes till svenska först 1982 då i en liten upplaga och först 2022 utkom i en större upplaga.

En som faktiskt översattes i historisk tid är den italienske författaren och filosofen Niccolò Machiavelli (1469–1527), vars klassiker Fursten skrevs 1513, trycktes 1532 och utkom i svensk översättning som Machiavels Prins redan 1757, visserligen över tvåhundra år efter att den skrevs men ändå för längesedan.

Machiavelli har fått ryktet att han predikar en egoistisk och maktfullkomlig lära, hur en prins eller furste ska bli en tyrann. Men ett känt avsnitt som börjar i bokens femtonde kapitel klargör att också Machiavelli vill skapa ett gott samhälle där människor lever lyckliga. Problemet är bara att ”en man, som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda”. Man kan inte fantisera om ett gott samhälle som aldrig existerat, utan man måste utgå från hur människor verkligen är, säger han. Många av oss har goda sidor, andra har det inte. Men även om de flesta är goda kan man inte bygga samhällen på den förutsättningen, därför att då kommer människor som inte är goda att utnyttja det. Men om man i stället utgår från att människor kan vara onda skapar man ett samhälle som ger trygghet och framgång åt sina människor.

I årtionden har man skyllt brottslighet på att det inte funnits tillräckligt med ungdomsgårdar. I Botkyrka kommun blev i stället ungdomsgårdarna center för brottslig verksamhet. Om man idkat lite machiavellisk misstänksamhet hade man kanske upptäckt det tidigare. Och om Botvid varit lite mer klentrogen mot sin friköpte träl kanske han hade gömt undan yxan så att han inte miste huvudet.

Men då hade han å andra sidan inte blivit ett helgon och då hade Botkyrka hetat något annat.