Stora teknikskiften skapar samhällsproblem – det visste redan 1800-talet. Men dagens politiska klass stämplar hellre protesterna som fiender än löser problemen bakom dem, skriver Torsten Sandström.

Dan Korn har skrivit en bra text på Bulletin den 19/7: <a href="https://bulletin.nu/korn-det-danar-uti-rattens-krater">”Det dånar uti rätten krater”.</a> Utgångspunkten är att Europas industrialisering under början av 1800-talet kommit att skriva om världsdelens politiska förutsättningar. Västeuropas huvudstäder skakades under åren kring 1848 av arbetaruppror. Men inte London. Den brittiska parlamentarismen var då hyfsat anpassad för att klara en ekonomisk-politisk omställning som skapade stora förmögenheter hos ett fåtal (och även i mindre mån för medelklassen).

Lamartine avvisar den röda fanan i Paris 1848 – eliten mot folkets uppror, då som nu. Foto: Privat/Henri Félix Emmanuel Philippoteaux/CC0

”Här intar den svenska politiska klassen rollen som Proppen Orvar!”

Sandström: Den politiska klassen som proppen Orvar

Motståndet mot dagens Pride-rörelse bottnar i en stark önskan att återupprätta en självklar gränslinje. Den gränslinjen skiljer den offentliga politiken från den privata tillvaron.

Alla människor, helt oavsett sexuell läggning, besitter en okränkbar rätt till sitt privata liv. Denna rätt utgör ett fundament för ett verkligt fritt och tolerant samhälle. När kritik framförs mot Pride som organiserad rörelse, försvarar kritikern just denna gränslinje. Rådgången har nämligen suddats ut av rörelsen själv genom årtionden av ideologisk expansion.

”Motståndet mot dagens Pride-rörelse bottnar i en stark önskan att återupprätta en självklar gränslinje”

Holmgren: Att värna gränser och individens rätt

Vi blandar ihop risk med fara, men de är inte samma sak. Från Kolingens sup till Lloyds kaffehus handlar historien om framsteg om osäkerhet som någon vågade bära, skriver Harry Margulies.

Varje verkligt betydelsefull prestation, varje resultat vi åtnjuter i dag, började med att någon tog en risk.

Barn lär sig hantera osäkerhet genom att klättra, ramla och försöka igen. Harry Margulies kallar barndomen naturens egen utbildning i risk. Foto: Pexels

Utan risktagande stannar innovationen, företagen och välståndet av

Margulies: Risk är priset vi betalar för framsteg

Migrationsminister Johan Forssells (M) uttalande om det ”humanitära priset” i Ceuta-krisen är bara tom klyscha, skriver Birgitta Sparf, som menar att ansvaret för dödsfallen på Medelhavet ligger hos politikerna själva.

Apropå att 60 000 marockaner under några dygn tagit sig in i den spanska exklaven Ceuta i Marocko och att minst ett fyrtiotal personer, enligt SvD, drunknat i havet under detta event säger migrationsminister Johan Forssell till SvD:

Foto: Privat/US Embassy Sweden, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

Politikerna själva bär ansvaret för drunkningarna i Medelhavet

Sparf: Så enkelt kan våra politiker sluta gråta

Krisen vid Ceuta är ingen tillfällighet utan resultatet av år av politisk feghet och urholkade gränser. Om Europa inte återtar kontrollen över vem som får komma in kommer hela samhällskontraktet till slut att brista, skriver Paul Holmgren.

Det som just nu utspelar sig vid Spaniens gräns mot Marocko är ingen tillfällig kris. Det är kulmen på år av politiskt fegspel, naivitet och en systematisk urholkning av varje stats mest fundamentala rätt: att själv bestämma vem som får komma in. Ändå fortsätter etablissemanget att tala om ”utmaningar” och ”humanitära ansvar” – som om det vore väderleken, inte resultatet av egna beslut.

Krisen vid Ceuta blottlägger sprickorna i EU:s gränspolitik. Foto: Privat/Skärmdump via El Tiempo/YouTUbe

Europas gränser: skyddsvall eller rekommendation?

Holmgren: Europas gränslöshet – ett politiskt självbedrägeri 

I spåren av helgens terrordåd i Berlin är vänsterns oförmåga att peka ut det verkliga hatets ursprung än en gång uppenbar. Samma mönster har upprepats efter varje liknande dåd de senaste decennierna, skriver Marcus af Jochnick.

Det kan tyckas tjatigt. Eftersom det redan har nötts och blötts om detta från konservativa håll under flera dagar. Men eftersom det aldrig verkar skönjas någon ljusning på vänsterns obefintliga förmåga till problembeskrivning så måste detta ämne även fortsättningsvis ligga kvar på dagordningen. Det är verkligen obegripligt, och farligt, hur vänstern ständigt blundar för problemets egentliga kärna. Och hur allvarligt detta hot är mot oss.

Polisavspärrningar vid Drottninggatan i Stockholm efter terrorattentatet 2017 – en händelse Marcus af Jochnick jämför med reaktionerna efter helgens dåd i Berlin. Foto: Frankie Fouganthin, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Från Drottninggatan till Berlin – samma mönster upprepas

Af Jochnick: Vänsterns oförmåga att se var hatet kommer ifrån

I den avslutande delen granskas hur inflytelserika religiösa auktoriteter behandlar frågan om att slå en trotsig hustru, från al-Azhars ledare till predikanten al-Shaarawi. Slutsatsen lämnas till läsaren, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Denna text är den andra och sista av två delar i serien ”Kvinnor bakom heliga murar”.

Al-Azhar i Kairo beskrivs ofta som sunnimuslimsk världens främsta religiösa auktoritet. Mohamed Saad Khiralla granskar hur institutionens ledare behandlat frågan om att slå en trotsig hustru. Foto: Privat/© Vyacheslav Argenberg, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Från al-Azhars ledare till Shaarawi: så motiveras slaget mot hustrun

Saad Khiralla: Så svarar de religiösa auktoriteterna om kvinnan

<div class="_chunkWrapper_yu34g_39"> Zohran Mamdani har gjort folkmordsanklagelsen mot Israel till en central del av sin borgmästarkampanj i New York. Men folkmord är en juridisk anklagelse som kräver bevisning – inte valretorik, skriver Paul Holmgren. </div> <div class="_chunkWrapper_yu34g_39"> </div>

Att anklaga en stat för folkmord är ingen politisk markör. Det är en juridisk anklagelse av yttersta dignitet – en som kräver bevisning, rättsprövning och ett omsorgsfullt prövande av uppsåt. Därför kan den aldrig avgöras på valmöten eller i sociala medier. I en rättsstat avgörs sådana frågor i domstol. Punkt.

”Folkmord är ingen slogan – det är en dom. Och den domen är ännu inte avkunnad.”

Holmgren: Folkmord kräver bevis – inte valretorik

Anna Hedenmo har bekräftat att nyheter som gynnade Sverigedemokraterna tonades ned. Men om partiet ansågs fascistiskt var vinklingen kanske inte orimlig. Frågan är vad som i stället hände med journalistiken, skriver Jan Sjunnesson.

Ponera att SD hade varit – eller fortfarande är – ett fascistiskt parti, tidigare öppet och nu i smyg. Då hade väl SVT och övriga etablerade medier inte gjort fel om de medvetet tonade ned nyheter som skulle gynna ett sådant illa sett parti?

Anna Hedenmo, tidigare programledare i SVT, uppger att nyheter vinklades till Sverigedemokraternas nackdel. Jan Sjunnesson menar att medierna därmed missade sitt egentliga uppdrag. Foto: Privat/Bene Riobó, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Hedenmos besked bekräftar vad få journalister vågade säga om Sverigedemokraterna

Sjunnesson: Medierna gjorde aldrig sitt jobb om SD

Påståendet om ”hedrandet av kvinnan i islam” upprepas ständigt i den arabiska och muslimska världen. I första delen av två prövas det mot åtta av de mest centrala texterna, utan slagord, skriver Mohamed Saad Khiralla.

Denna text är den första av två delar i serien ”Kvinnor bakom heliga murar”.

Mohamed Saad Khiralla går igenom koranverser och hadither om kvinnans ställning, och prövar hur väl de stämmer med talet om hedrandet av kvinnan i islam. Foto: Privat/Pexels

Åtta texter som sällan nämns när islam sägs hedra kvinnan