Det spelar ingen roll om staten eller regionerna är huvudman för sjukvården. Offentligfinansierad vård innebär att permanenta vårdköer till olika behandlingar blir en förutsättning för bibehållna eller utökade budgetar, och ett konkurrensmedel mellan olika verksamheter om begränsade resurser, skriver Erik Lidström.

Summan pengar som den svenska vården får har, inom vida gränser, liten betydelse för patienterna eller för det allmänna hälsoläget. För att förstå varför är det nödvändigt att diskutera köer och varför vi köar. Två kategorier ska behandlas här: köer på grund av prisrestriktioner och köer inom offentlig verksamhet. Det är viktigt att inte blanda ihop de två.

Svenska läkare behandlar mycket få patienter på årlig basis – varför? Foto: Claudio Bresciani/TT

Japanska läkare behandlar åtta gånger så många patienter per år som svenska läkare – varför?

Lidström: Vårdköer blir en naturlag med offentlig vård

Vare sig Kina är den framtidens gigant många ser den som eller en paranoid pappersdrake som under Xi Jinpings ledarskap fortsätter skjuta sig i foten, finns det grava skäl att ta Kinas, Rysslands och andra auktoritära staters ambitioner på allvar. Liksom den absurda ideologiska allians som uppstått mellan Västs politiska ytterkanter och kinesiska, ryska och islamiststaters intressen, skriver Ann Charlott Altstadt och går full Per Ahlmark.

Jag är nog inte ensam om att känna mig lite orolig inför Kina. Ekonomiskt inflytande, politiska påtryckningar och soft power över populärkulturen. Enpartistatens globala bläckfiskarmar sträcker sig över jorden medan vi i Väst lallar omkring i kvartalskapitalism och identitetspolitik. Kina utbildar ingenjörer medan vi massproducerar genusvetare och kommunikatörer. Läskigt! Ja, ni förstår mina fördomar eller stereotypa farhågor. Kina är ungefär som Sovjettidens forna förstafemma i hockey medan vi lirar på Hawaii-nivå.

Xi Jinpings Kina – magnifik gigant eller paranoid pappersdrake? Foto: Karl Gabor / Ju Peng/AP/TT

Den absurda ideologiska allians som uppstått mellan Västs politiska ytterkanter och kinesiska, ryska och islamiststaters intressen måste bekämpas.

Altstadt: Hatet mot Väst skapar märkliga bäddkamrater

Danmark har uttryckt sin vrede över hur befolkningen dödas i demonstrationer eller döms till avrättningar i Iran. Sverige borde sluta vara mesiga och också tala klarspråk med Iran.

Masha Amini var 22 år gammal när hon dog. Officiellt var det en naturlig död. Men inte minst omständigheterna, att hon hade gripits av Irans sedlighetspolis gör det långt troligare att hon misshandlades till döds. En ensam flicka, knappt ur tonåren, som inlåst misshandlas av flera vuxna män. Det är svårt att föreställa sig något fegare.

Före detta utrikesministern i Sverige, Jan Eliasson, har ett förtroligt samtal med sin iranske motpart Javad Zarif på Sipri. Foto: Janerik Henriksson/TT

Även Sverige borde visa vrede mot förtryckets Iran. 

Hjort: Billström borde också vredgas

Nyligen delade kung Carl XVI Gustaf med sig av sina tankar kring 1980 års ändring av successionsordningen och dess retroaktiva effekter, något som fått sociala medier och journalister att gå i taket. De borde begrunda att deras förlöjliganden sargar en grundpelare i det svenska statsskicket och en trygg och neutral institution i en orolig och föränderlig tid, skriver August von Seth.

I ett antal nyligen uppmärksammade intervjuer delar kung Carl XVI Gustaf med sig av sina tankar kring de förändringar av tronföljden som trädde i kraft 1980. Enligt kungen borde successionsordningen, reglerad i grundlagen, ha gällt först från att den formellt inskrivits i svensk lag, och han är kritisk till att hans son prins Carl Philip berövades titeln som kronprins till förmån för den nuvarande kronprinsessan Victoria. Reaktionerna från stora delar av offentligheten har varit att förlöjliga och smutskasta kungen utifrån olika perspektiv – ibland till den milda grad att man propagerar för republikanism. Sveriges kung har fått utstå tillräckligt med förlöjligande och förnedrande retorik i samhällsdebatten de senaste åren. Nu kanske vi kan vända på skutan, mot ett stabilare, monarkistiskt statsskick som respekterar statschefen.

Kungen har utsatts för kritik efter intervjuer. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Kampanjen mot Sveriges kung är en attack på statskicket och på en gemensam och viktig institution i en orolig och föränderlig tid. 

von Seth: En skamlig påverkanskampanj mot vår kung

Polisen har ett kraftigt sjunkande förtroende. Den akuta orsaken är hur polisen skött, eller misskött, affären kring Linda Staaf och Mats Löfving. Men i bakgrunden finns ett polisarbete där den grova kriminaliteten biter sig fast och förvärras. Där uppklarningen är låg och de kriminella alltför ofta kommer undan och begår nya brott. Justitieministern borde ta tillfället i akt som uppstått när folkets förtroende sjunker och ge polisen en ny ledning. En ledning som både kan återupprätta förtroendet och lösa brotten.

Polisen har tappat stort i förtroende hos allmänheten. Som en reaktion på skandalerna kring Linda Staaf och Mats Löfving tappade polisen ungefär elva procentenheter i stöd. Nu är det ungefär varannan svensk som har stort förtroende för polisen. Det är dåliga siffror. Pinsamt dåliga.

Tre av dem som har raserat förtroendet för polisen när det uppdagades hur chefsjobb tillsats, hur interna anmälningar hanterats och en relation som förvånat alla. Men också en rikspolischef som aldrig satt stopp och började agera när media började komma med avslöjanden. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Ledningen för polisen behöver bytas ut.

Hjort: Sparka rikspolischefen! 

Vi pratar alldeles för lite om hur vänstern och högerextremisterna faktiskt kunde enas om rätt mycket: En osund besatthet av hudfärg och etnictet, en förkärlek för islam, ett relativiserande av antisemitism och ett förakt för olikheter, skriver Luai Ahmed.

<div>
 Mina inkorgar och notiser på sociala medier är en fascinerande plats. Kommentarerna utgör ett kalejdoskop av alla möjliga synpunkter. Som tur är brukar de flesta kommentera på ett sakligt och respektfull sätt. Men med somliga – not so much.
</div>

Foto: Maja Suslin / TT, Timmy Augustsson 

En osund besatthet av hudfärg och etnictet, en förkärlek för islam, ett relativiserande av antisemitism och ett förakt mot olikheter förenar vänstern och extremhögern.

Ahmed: Vänstern och extremhögern är förvånansvärt lika

Tidöpartierna misslyckas ofta i sin kommunikation och blir både reaktiva och dåliga. Nästa strid de ser ut att förlora är angiverilagar för papperslösa och migranter utan uppehållstillstånd. Oppositionen, och media, tycks mer och mer etablera en bild som inte stämmer med vad Tidöpartierna har för avsikt att göra.

Regeringen har kommit att bli en kommunikationsmässig trafikolycka som sakta spelas upp i slow motion. Det går inte att ta blicken från eländet och det verkar inte gå att stoppa. Fråga efter fråga tappas på rena dumheter och de låter oppositionen både sätta agendan och kapa frågorna.

Sverigedemokraterna är i många frågor egentligen ganska nära sina kritiker och inte så isolerade som de framstår. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Tidöpartierna måste ta kontrollen över sin kommunikation om de ska ha en chans att bli omvalda.

Hjort: Sjabbla inte om angiveriet 

Vänsterpartiets eftervalsanalys innehåller en god beskrivning av partiets problem, men det är sämre med förslag på vad man faktiskt ska göra åt dem. Som det är dras partiet isär i ett större antal frågor, samtidigt som man tycks sakna den nödiga självbevarelsedriften för att helt enkelt sparka ut sina interna haverister, skriver John Gustavsson.

Jag har tidigare recenserat Liberalernas eftervalsanalys, som jag fann högst bristfällig. Nu har turen kommit till Vänsterpartiets, som jag måste medge är betydligt ärligare. Alla som är bekanta med mina texter vet att jag inte sympatiserar med (V), men partiets eftervalsanalys innehåller en hel del uppfriskande självkritik: Man tillstår att interna debatter inom partiet var en bidragande orsak till det dåliga valresultatet, och att Ung Vänsterns hyllande av kommunismen skadat partiet. Man tillstår också att man som parti inte ensamma kan ändra vilka ämnen väljare bryr sig om, och vad som står på agendan i valrörelsen. Tyvärr löper man inte hela linan ut.

Valaffischen med Nooshi Dadgostar rönte uppmärksamhet i valet. Foto: Vänsterpartiet

Vänsterpartiets eftervalsanalys innehåller en god beskrivning av partiets problem, men det är sämre med förslag på vad man faktiskt ska göra åt dem.

Gustavsson: Vänsterpartiet behöver en röd tråd i politiken

Verkligheten överträffar ibland dikten. Hade någon hittat på att en organisation för psykologer i ett demokratiskt land kräver att en av dess medlemmar, därför att denne gjort några uttalanden i sociala medier, ska omskolas för att inte mista sin licens, hade man väl sagt att det där bara är en tafflig stöld från George Orwells 1984, men att den romanen utspelar sig i en diktatur. I fria länder händer inte sådant. Inte det? Fråga Jordan B Peterson.

Före Youtubes tidevarv var Jordan B Peterson en klinisk psykolog och professor vid Torontos universitet, som författat en praktiskt taget oläslig bok med titeln Maps of Meaning (1999). Till stor del bygger boken på Carl Gustaf Jungs The Archetypes and the Collective Unconscious (1959), vilken inte heller är någon bladvändare, men lättbegripligare än Peterson. Men 2013 började Jordan Peterson lägga ut sina föreläsningar på Youtube och 2016 började de bli omåttligt populära. 2021 hade hans kanal 3,4 miljoner följare och över 200 miljoner visningar.

Jordan B Peterson. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Kan Ontarios psykologer verkligen vara så dumma att de angriper Jordan Peterson för en struntsak? Ja ,det kan de.

Korn: Jordan Peterson anfallen av Don Quijote

I hemtjänst och skolor syns en en smygande islamisering och miljoner skattekronor går till organisationer som certifierar halalkött utan kontroll över vart dessa pengar tar vägen. I våra grannländer Norge och Danmark diskuteras frågan, men i Sverige är det tyst, skriver Jan Sjunnesson.

Svenskarna behöver upplysas mer om islams negativa konsekvenser. I stället smyger sig islam in i vardagens alla vrår så att vi ska vänja oss.

Moskén i Fittja. Pågår en islamisering i Sverige? Foto: Henrik Montgomery/TT

I våra grannländer Norge och Danmark diskuteras frågan, men i Sverige är det tyst.