I del två av en serie krönikor som söker formulera en konservativ miljö- och klimatpolitik riktar Bulletins John Gustavsson in sig på de genmodifierade grödor som kommer att bli en av nycklarna till att möta en värld med ökande temperaturer. Precis som med kärnkraften är det dags att lyssna på empiri och förnuft snarare än på känslor och fördomar.

I första delen av min serie på temat konservativ miljöpolitik skrev jag om hur allvarligt hotet från den globala uppvärmningen är. Sammanfattningsvis: Allvarligt, men inte anledning till panik. Samtidigt menade jag på att vänsterliberaler har en tendens att fokusera på symboliska, godhetssignalerande åtgärder, snarare än på sådant som faktiskt kan antingen vända utvecklingen eller bidra till att anpassa oss till en varmare värld. Något som verkligen skulle kunna göra det sistnämnda är genmodifierade grödor – alltså GMO:s, Genetically Modified Organisms.

GMO-grödor är inget hot. Rapsfält i Kanada. Foto: Jeff McIntosh/AP/TT

Precis som med kärnkraft är det dags att lyssna på empiri och förnuft snarare än på känslor och fördomar.

Gustavsson: En konservativ miljö- och klimatpolitik: Genmodifierade grödor

När invandrarungdomar överfaller en transperson tiger medierna, men om ungdomarna hade haft svenskt ursprung kan man tänka sig jätterubrikerna, konstaterade Luai Ahmed i fredagens Bulletin. Vad beror detta på? En nyutkommen bok ger svar på den frågan.

För ganska exakt ett år sedan meddelades resultaten av den folkräkning som gjorts i USA året innan. Ett av de faktum som skapade rubriker var att antalet vita människor i USA sjunkit. Alltså inte enbart procentuellt, utan i faktiska tal. I sin Tonight Show kommenterade den amerikanske programledaren Jimmy Fallon detta med att för första gången i historien har antalet vita människor minskat, varpå publiken jublade och applåderade. I sin nyutkomna bästsäljare The War on the West skriver Douglas Murray att för publiken var inte detta bara en nyhet, utan en bra nyhet.

Benedict Beckeld. Foto: benedictbeckeld.com

En nyutkommen bok beskriver hur oikofobi eller självhat är en naturlig del av en kulturs uppgång och fall.

Korn: Självhatet leder till nationens undergång

Sverige står inför ett ödesval i år, mellan å ena sidan ett väl samtrimmat statskuppsblock som inte vet vilken politik de vill föra, och å andra sidan det enda regeringsdugliga alternativet i svensk politik som lovar ett rungande ja, nej eller jaså till olika sorters politik och krafttag under de kommande fyra åren, skriver Magdalena Johansson.

Statsminister Magdalena Johansson i sin valupptakt. Foto: Pressbild

Statsministern lovar i sin valupptakt ett rungande ja, nej eller jaså till olika sorters politik.

Satir: Magdalena Johansson inför valupptakten

Det finns en övertro på forskning och den auktoritet den förlänar. Men forskning emanerar alltför ofta ur små kotterier, och inom åtskilliga idag populära forskningsdiscipliner har man helt gjort sig av med externa facit – som den empiriska verkligheten – att jämföra sina resultat med. Oavsett om det handlar om genuskunskap, arkitektur eller nationalekonomi, bör vi, och inte minst staten, förhålla oss kritiska även till vad som presenteras som vetenskap, skriver Erik Lidström i en längre analys av fenomenet.

Vi läser och hör ständigt i debatten att någon ”forskare” har sagt en viss sak, eller att en ”expert” varnat för något. Dessa auktoriteter, och det arbete de utför, tillmäts stor vikt. Varför? Något som hjälper mig i mitt tänkande är <a href="https://www.amazon.se/Quality-Software-Management-Thinking-Weinberg/dp/B00DDQCG28/ref=sr_1_5?crid=2BYOB8R1J52NZ&amp;keywords=gerald+weinberg+quality+software&amp;qid=1659935875&amp;s=books&amp;sprefix=gerald+weinberg+quality+software%2Cstripbooks%2C337&amp;sr=1-5">en formulering</a> av den nyligen bortgångne datakonsulten Gerald Weinberg:

Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek och ett klassiskt center för lärdom. Foto: Fredrik Persson/TT

Vi bör förhålla oss kritiska även till vad som presenteras som vetenskap, forskning och expertis.

Lidström: Forskning är inte synonymt med framsteg

Partiet Nyans företrädare talar lent om tolerans och respekt ena stunden, sprider hat mot minoriteter den andra. Det är genom splittring och polarisering den politiska makten ska nås.

Att det islamistiska och identitetspolitiska partiet Nyans skulle visa sig innehålla judehatare och konspirationsteoretiker borde inte komma som en överraskning. Värre, ur partiledaren Mikail Yüksels perspektiv, är att tilltänkta kandidater för partiet även spridit hat mot shiamuslimer, en grupp från vilken Yüksel hoppas locka många väljare.

Nyans partiledare Mikail Yüksel i talartagen. Foto: Jessica Gow/TT

Nyans partiledning tycks se på sina väljare som röstboskap, okunniga men nyttiga idioter som kan utnyttjas för att få politisk makt.

Skogkär: Judehatet i Nyans borde inte förvåna

Kristdemokraternas fem punkter för att öka tryggheten förtjänar både ris och ros. Ros för att de redan nu är ganska nära M och de kan snabbt enas i en ny regering. Ris för att de vill ge polisen tillgång till DNA-register.

I tisdags presenterade Kristdemokraterna sitt rättspolitiska program inför valet: Fem punkter för att göra Sverige tryggare. I stort är det en närhet med M, regeringspartierna, med skärpta straff och fler poliser.

Förslaget om DNA borde åka i vasken. Foto: Focus news/TT

Kristdemokraternas önskan att ge Polisen tillgång till DNA-regerister riskerar inte bara registren utan är också en central integritetsfråga. 

Hjort: Bra rättspolitik hos KD – bortsett från DNA-register

Hade det varit vita svenska ungdomar som misshandlat transkvinnan under Pride, då hade vänstern och alla svenska medier skapat världens ramaskri. Men nu var det ortenkids som misshandlade henne så uppenbarligen borde vi tiga som vi alltid gör, skriver Luai Ahmed.

<div>
 Förra veckan gick Prideparaden av stapeln i huvudstaden Stockholm. Alla politiska partier tågade genom stan, från Norr Mälarstrand till Östermalms IP där Pride Park var beläget. Alla politiska partier tågade förutom Sverigedemokraterna. Just för att SD inte är bjudna, annars hade SD deltagit ty – tro det eller ej – en del av partiet, särskilt ungdomsförbundet, är pro-Pride.
</div>

Hade det varit vita svenska ungdomar som misshandlat transkvinnan under Pride hade media skrikit sig hesa.

Ahmed: Talande tystnad då orten attackerar transpersoner 

Det svenska mångkulturella projektet har misslyckats. Segregation och parallellsamhällen blev det faktiska resultatet. De kanske inte tar ordet i sin mun, men det är mot assimilation socialdemokraterna numera strävar.

Det är många som undrat vart integrationsminister Anders Ygeman (S) egentligen ville komma med sina halvkvädna <a href="https://www.dn.se/sverige/ygeman-max-halften-med-utomnordisk-bakgrund-i-utsatta-bostadsomraden/">visor</a> om att det är ett problem när andelen invånare med “utomnordiskt ursprung” blir för stort i ett bostadsområde.

Statsminister Magdalena Andersson (S) står bakom Anders Ygeman (S). Foto: Adam Ihse  T 

Ygemans (S) uttalande är ett erkännande av att det mångkulturella projektet även i det stora maktpartiets ögon nu nått vägs ände.

Skogkär: Slutet för mångkulturen – nu vill S ha assimilering

Det är i sig inget fel i att kortvarigt medicinera själsliga symptom, men den växande floran av diagnoser som patologiserar normala beteenden riskerar att locka föräldrar att söka diagnoser för att tillskansa barnen särbehandling. Och erbjuder ett fikonlöv för de politiker som är oförmögna att ta itu med underliggande samhällsproblem, skriver Torsten Sandström.

Ständiga rubriker om att mängder av unga och gamla lider av adhd oroar mig. Allt fler får denna sjukdomsdiagnos. Och får medicin för detta. Den psykiska ohälsan skjuter med andra ord i höjden i det svenska samhället, tycks det.

Allt fler barn diagnosticeras med adhd. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT

Den växande floran av diagnoser som patologiserar normala beteenden riskerar att bli ett samhällsproblem.

Sandström: Snart får vi alla en psykiatrisk diagnos

När Miljöpartiets språkrör Per Bolund hävdar att hans parti ogillar subventioner och tror på marknaden är det svårt att hålla sig för skratt.

Hur vet man att Miljöpartiets språkrör ljuger? Svar: Läpparna rör sig. Ja, ursäkta detta slitna och tarvliga skämt, men återvinning ligger trots allt Miljöpartiet varmt om hjärtat.

Språkröret Per Bolund älskar marknaden – när han kan ge den skulden för konsekvenserna av Miljöpartiets politik. Foto: Henrik Montgomery/TT

I valet mellan ny kärnkraft och klimatkatastrof väljer Miljöpartiet katastrofen.