avatar
Krönikörer

Dahlman: När är det slut med avföring på våra skolgårdar?

Miljontals kronor läggs fortfarande på att städa och sanera efter tiggande EU-migranters illegala bosättningar. Frågan om tiggeriförbud måste diskuteras med det i åtanke. 

5 feb 2021 06:12
Uppdaterad:
5 feb 2021 06:15

Miljontals kronor läggs fortfarande på att städa och sanera efter tiggande EU-migranters illegala bosättningar. Frågan om tiggeriförbud måste diskuteras med det i åtanke. 

KRÖNIKA. Man kan anse att det där med tiggeri borde vara okej med argumentet att vem som helst borde få be om hjälp, men att EU-migranter kommer till Sverige för att finna försörjning via tiggande medför orimligt stora kostnader för svenska skattebetalare. Vi ger långt mer än några småkronor i en pappmugg.

År efter år saneras Stockholms parker och skolgårdar efter att folk har bott där och skräpat ner. 2020 betalade Norrmalm – en stadsdel i Stockholm –­ 3,6 miljoner på att röja; en uppgång från 2,5 år 2019. Jämför det med 2015 då notan landade på 3,4 för de tre stadsdelarna Östermalm, Norrmalm och Kungsholmen. 2020 kostade saneringen totalt 7,7 för dessa. 

Förutom att det är snuskigt att parkerna fylls av skräp i stället för att vara härliga platser för folk att hänga i kunde dessa pengar ha gått till kärnverksamhet för de egna medborgarna.  

Tiggarnas boendesituation har oroat många. "Om vi inte stävjar det här riskerar vi att få kåkstäder", skrev justitieminister Morgan Johansson (S) 2017 när han presenterade en ny lag som skulle göra det enklare att avhysa. Men fortfarande finns boplatser här och där i landet. 

2019 meddelade finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) att Stockholm skulle ta krafttag mot de illegala bosättningarna. Men de finns kvar; staden känner till ett 50-tal – skjul, bilar och liknande ­– och det har sett ungefär likadant ut under de senaste åren. Hanteringen är dyr; en total siffra har varit svår att få tag i men det handlar alltså om miljoner varje år. 

Att politiker haft en tillåtande attityd gentemot tiggeri samt inte agerat tillräckligt resolut mot kringkonsekvenserna skadar både dem som måste bo i omänskliga förhållanden och skattebetalarna.

Förutom saneringen tillkommer andra kostnader:

Härbärgen. I dag finns cirka 100 härbärgesplatser för EU-migranter i Stockholms kommun. De drivs tillsammans med frivilligorganisationer och kostade 22,1 miljoner år 2020.

Ekonomiskt bistånd: Vuxna utan uppehållsrätt har generellt rätt till bistånd för att undanröja en akut nödsituation, exempelvis pengar till mat, medicin eller hemresa. Tyvärr är det svårt att få en summa då gruppen inte särredovisas. 

Hjälpande hand. Stockholm har ett så kallat EU-team om fyra heltidsanställda som kostar 2,3 miljoner kronor om året. Dess viktigaste uppgift är att söka upp och informera om rättigheter och vilka lagar man har att förhålla sig till samt om möjligheter till återvändande.

Hemresor. 2020 stod skattebetalarna för 34 bussresor hem till Rumänien och Bulgarien. Kostnaden per person var upp till 2 000. Dessutom beviljades 15 flygresor för totalt 89 000 kronor.

Tyvärr har politiker och organisationer reagerat valhänt för att minska kostnaderna. 

EU-migranterna är en fattig, utsatt grupp, men det innebär inte att det är en legitim ordning att stat och kommun tillåter människor att bygga bo på annans mark och leva enligt egna regler. 

När det 2016 rapporterades att en skolgård använts som sovplats och toalett så att vaktmästaren på morgonen tvingades städa bort skräp, avföring och kvarglömd mat, talade Åsa Lindhagen (MP), som då var borgarråd, om behovet av att föra en dialog och etablera kontakt.

Dialog och kontakt alltså… Om någon lämnar avföring på skolgårdar borde de bemötas med tydligare reprimander än så. 

I stället fortsätter makthavarna snällt att städa och stötta. Feministiskt initiativ vill att svenskarna ska hjälpa med långtidshärbärge och samhällsguidning. Amnesty vill ge både tak över huvudet, vård och skola. 

Det rimliga vore att göra precis tvärtom. Sluta ge bort rättigheter till den som är här som turist. Ställ krav och behandla alla lika.

Jag förstår om man vill hjälpa med en slant när man ser någon frysa sittande på marken, men då en stor del av de som tigger är romer och gruppen i Rumänien generellt har låg utbildning – 77 procent av de unga går inte ut gymnasiet – vore en bättre och mer långsiktig hjälp att pressa på från EU och bilateralt för att fler ska gå i skolan. Omfattande diskriminering av romer är ett faktum och många lever i fattigdom i sina hemländer. En politik för att motverka utsatthet och utanförskap måste utgå från båda delar.

Genom att se människor som starka och kapabla i stället för hjälplösa offer ger vi en puff i riktning mot trygghet på lång sikt. Att stötta dem i den kortsiktiga tiggartillvaron cementerar däremot utanförskap och fattigdom. 

Det är ingen god gärning.

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.