Fattigdomen sprider sig över landet. Folk drivs från hus och hem, och tvingas ta till tiggarstaven. Hungersnöden är ett faktum. Eller? Birgitta Sparf tvekar över vad hon läst i vänsterpressen.

Växer verkligen Fattigsverige? Detta påstår LO-tidningen Arbetet, vilket kanske inte är så förvånande. Men allt tal om fattigdom är betydligt överdrivet, enligt mig, och jag ska ge er ett exempel:

I stora delar av världen är man fattig om man inte har några pengar. I Sverige är man fattig om någon annan har mer pengar. Foto: Towfiqu barbhuiya, Unsplash

Sparf: Växer verkligen Fattigsverige?

Dödsmisshandeln av en 23-årig student i Lyon måste placeras i ett större europeiskt sammanhang. Ideologisk polarisering, urban otrygghet, segregation och svaga rättsliga konsekvenser samverkar för att spräcka samhällsordningen. Detta skriver Paul Holmgren.

En 23-årig man misshandlas i Lyon och avlider två dagar senare av sina skador. Händelsen inträffar i samband med en politisk aktion utanför Sciences Po.

Men vackert är det – än så länge. Foto: Valentina Paurevic, Unsplash

”Högerextrem” student mördad i Frankrike

Holmgren: Lyon och den europeiska sprickan

Den senaste tidens kontrovers om tonårsutvisningar och Emanuel-fallet följer ett gammalt mönster, som inkluderar ”skäggbarnen” och Afghan-amnestin. Vänstermedia försöker sätta agendan genom att spela på folks känslor. Detta skriver Bitte Assarmo.

Valrörelsen har knappt hunnit börja innan det står klart att det inte bara är de politiska partierna som mobiliserar. Också medierna har tagit ställning – och de gör det med en tydlighet som borde oroa alla som värnar en saklig och balanserad samhällsdebatt. Med få undantag har de stora redaktionerna anslutit sig till den rödgröna berättelsen om migrationen, och den kampanj de driver tycks i praktiken handla om en sak: mer invandring. 
 Det är svårt att förstå varför. Efter år av kommuner som gått på knäna och myndigheter som varnat för ohållbara belastningar, har Sverige äntligen börjat röra sig mot en mer ordnad migrationspolitik. De flesta partier, utom de mest migrationsvurmande (Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet) har under lång tid varit överens om att konsekvenserna av de öppna gränserna 2015–16 var allvarliga, i vissa fall direkt förödande. Ändå är vi nu tillbaka på samma mentala plats som då. Samma dramaturgi, samma språkbruk, samma känslomässiga vinklingar. Det är som om hela medielandskapet kollektivt drabbats av en déjà vu från tiden då myten om de ”apatiska flyktingbarnen” dominerade debatten. Då som nu byggdes berättelsen upp genom en kombination av starka känslor, selektiva vittnesmål och ett språkbruk som gjorde kritiska frågor närmast omöjliga att ställa. Den som ifrågasatte narrativet riskerade att stämplas som rasist och nazist. 
 Samma sak upprepades under åren med de ensamkommande ”barnen”. Trots att en majoritet av de asylsökande i gruppen var unga män i övre tonåren eller vuxna, valde många redaktioner att konsekvent beskriva dem som minderåriga. Bilder på skäggiga män ackompanjerades av rubriker om ”barn på flykt”. Den som påpekade den uppenbara skillnaden mellan bild och textbudskap anklagades för att ”avhumanisera”. Det är mot den bakgrunden man måste förstå dagens debatt om de så kallade ”tonårsutvisningarna”. För begreppet är inte neutralt eller ens korrekt – det är ett retoriskt verktyg utformat för att förskjuta fokus från lagstiftning och rättsprocesser till känslor. Genom att konsekvent kalla personer som är myndiga för ”tonåringar”, skapas en bild av ett land som utvisar barn. 
 När medierna okritiskt använder sådana ordval bidrar de till att förvandla en juridisk fråga till en emotionell kampanj. De försvårar för allmänheten att förstå vad som faktiskt sker, och förvandlar komplexa ärenden till förenklade berättelser om hjärtlöshet och orättvisa. Det är samma dramaturgi som under de apatiska barnens tid: en berättelse där staten alltid är förövaren och den asylsökande alltid är ett hjälplöst offer. 
 För varje valrörelse tycks samma mönster återkomma: reportagen blir allt mer emotionellt laddade, rubrikerna allt mer vinklade, och den sakliga granskningen allt mer frånvarande. Det är som om journalistiken, i sin iver att ”stå på de svagas sida”, glömmer bort att dess främsta uppgift är att stå på sanningens sida. Det är fullt möjligt att argumentera för en mer generös migrationspolitik för det är en legitim politisk hållning. Men det är inte mediernas uppgift att driva den linjen genom att använda språkliga konstruktioner som syftar till att väcka skuld och indignation snarare än att informera. När en nyhetsredaktion väljer att beskriva en myndighetsbeslutad utvisning av en vuxen person som en ”tonårsutvisning”, då har man blivit en politisk aktör i valrörelsen. 
 Det försvårar för politiker att föra en saklig diskussion om migrationens konsekvenser samtidigt som det undergräver förtroendet för journalistiken. Men det är inte allt – det riskerar dessutom att polarisera debatten än mer eftersom allt fler känner sig manipulerade och utless på det som sker. Sverige behöver en migrationsdebatt som bygger på fakta, inte på dramaturgi. Vi behöver medier som vågar granska alla sidor – även de som passar dåligt in i den egna redaktionella världsbilden. Och valrörelsen behöver medier som beskriver verkligheten – inte försöker forma den efter de rödgröna partiernas agenda.

Tonåringar? Foto: Rupinder Singh, Unsplash

Assarmo: Valrörelsen har börjat – och medierna frossar i ”tonårsutvisningar”

I cirka tre decennier har kompetensregnet fallit över Sverige, och vårt land har blomstrat. Här presenterar Birgitta Sparf ett typexempel på hur det kan se ut i den svenska folkhemsutopin.

Detta är ett typfall från mitt jobb som socionom och konsult inom socialtjänsten, och jag bryter ingen som helst sekretess:

Det förlovade landet – Little Mogadishu/Rinkeby. Foto: Johan Fredriksson, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons

Sparf: Den lönsamma massinvandringen

I USA har en kontrovers om hundar och islam blossat upp. Striden är ett utmärkt exempel på västvärldens kanske största utmaning – att integrera invandrare med mycket annorlunda värderingar. Detta skriver Paul Holmgren.

Kongressledamoten Randy Fine väckte starka reaktioner när han skrev på X: “If they force us to choose, the choice between dogs and Muslims is not a difficult one.” Han reagerade på ett inlägg från den palestinsk-amerikanska aktivisten Nerdeen Kiswani, en uttalad anhängare till Zohran Mamdani, som proklamerade: “Finally, New York City is coming to Islam.” Samma krets har markerat att hundar visserligen har en plats i samhället, men inte som inomhusdjur, eftersom de enligt religiös uppfattning är orena. 
 Reaktionerna blev kraftiga. Kritiker menade att Fine avhumaniserade muslimer. Men för många handlade hans svar om något annat än människovärde. Det handlade om gränsen för anpassning i ett samhälle som redan har sina normer, sin historia och sin kulturella grund. För att förstå varför just hundar blivit en symbolisk konfliktpunkt måste man gå till de teologiska rötterna. I Koranen finns inget generellt förbud mot hundar. De nämns neutralt, bland annat i berättelsen om Grottans folk. Den restriktiva hållningen återfinns i hadithlitteraturen, där traditioner om profeten Muhammed återger uppfattningar om rituell orenhet och om att änglar inte träder in i hus där hundar finns.

Hundar vs. katter? Islam har svaret. Foto: Patrick Hendry, Unsplash

“If they force us to choose, the choice between dogs and Muslims is not a difficult one”

Holmgren: Hundarna, islam och gränsen för anpassning

SVT har tre gäster som alla anser sig vara svenska och som alla har invandrarbakgrund. Men bara två av dessa tre har rätt, skriver Birgitta Sparf. Vad skiljer dessa från den tredje?

I SVT:s senaste Politikbyrån pratades det om ”Något så laddat som svenskhet. Vad är det och kan alla som vill bli det?”. <a href="https://www.svtplay.se/video/jBwyJvQ/politikbyran/godkand-svensk?position=123">Från SVT:s presentation</a>:

Det går utmärkt att vara både invandrare och svensk på samma gång, men nog finns det krav. Foto: SVT, Politikbyrån 18 feb

Tre personer med invandrarbakgrund, men bara två svenskar

Sparf: Jag vet vem som inte är svensk!

Nyligen publicerades en undersökning av skolelevers attityder mot diverse grupper, och förekomsten av diskriminering. Undersökningen visar bland annat att muslimska elever i högre utsträckning ogillar samer. Varför? John Gustavsson tittar närmare.

Undersökningen som <a href="https://wp.levandehistoria.se/wp-content/uploads/2026/02/Unga-tycker-om-andra.pdf">nyligen genomfördes av Forum för levande historia</a> innehåller ett antal häpnadsväckande upptäckter. Att unga muslimer skulle vara mer negativt inställda till HBT-personer än andra grupper var väntat, men muslimer utmärker sig mer än så: De är även mest negativt inställda till samer!

Renar vs. kameler – vem går segrande ur striden? Foto: Jeltz, Public Domain, via Wikimedia Commons

Har renägare kanske blockerat byggandet av nya moskéer?

Gustavsson: Vad har muslimska ungdomar emot samer?

Kronprins Reza Pahlavi är den iranska oppositionens centralgestalt. Eller? Vissa påstår att han bara har stöd i väst och utanför Iran. Detta är en lögn som spelar mullorna rakt i händerna, skriver Irankännaren Arvin Khoshnood.

Påståendet att stödet för kronprins Reza Pahlavi i huvudsak skulle vara en produkt av botar och AI-genererat material har blivit ett återkommande inslag i debatten om Iran. Det är en allvarlig anklagelse som bland annat journalisten Elaf Ali har framfört på Threads. Den förtjänar därför att bemötas med saklighet och med fakta.

Den iranska kungafamiljen har stort stöd, både inom och utom landet. Foto: Crannofonix News, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

”Regimens svar var brutalt. Under två dagar mördades över 36 000 demonstranter”

GÄSTKRÖNIKA: Khoshnood – Oacceptabelt att förneka det iranska folkets revolt

1700-talsprästen Thomas Bayes gav oss en matematisk formel för att uppdatera våra övertygelser. Rationell politik kräver intellektuell hederlighet och uppdatering i takt med evidens – annars förvandlas den till trosbekännelse, skriver Paul Holmgren.

Det är märkligt att ett teorem från 1700-talet kan vara mer relevant för dagens politiska debatt än de flesta partiprogram. Ändå är det så. Bayes sats är inte bara en matematisk formel – den är en modell för intellektuell hederlighet.

Vissa sannolikheter är mer lika sanningen än andra. Foto: Mick Haupt, Unsplash

”Föreställ dig en politisk kultur där partiledare sa:  “Givet den nya statistiken har min sannolikhetsbedömning förändrats.””

Holmgren: Thomas Bayes och politikens blinda fläck

I början på januari trädde höjningen av återvandringsbidraget i kraft. Ganska få har nappat på det. Och varför skulle man lämna det bekväma och kravlösa Sverige för några ynka hundratusen kronor? Detta frågar sig Birgitta Sparf.

Jag läser i DN att <a href="https://www.dn.se/sverige/hundratals-har-sokt-nytt-atervandringsbidrag-ingen-har-hittills-fatt/?fbclid=IwY2xjawQCcoZleHRuA2FlbQIxMQBzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNzg4MjAwODkyAAEeOK5JWzRoTtNlBVRfCYZHOnzEpF2GYSV0OcNU7KEsx5XgoZBPqOactUHgXp4_aem_BHS-CX3OD8UiPuxplAeRgg#Echobox=1771361119">272 personer har ansökt om återvandringsbidrag i januari</a>, sedan höjningen från 10 000 kronor till 350 000 per person, eller 500 000 kronor för ett par, 600 000 kronor maximalt för en barnfamilj.

”350 000 kronor? Hah!” Foto: Jesus Monroy Lazcano, Unsplash

Inga realistiska krav på återbetalning om man inte lämnar Sverige