I en debattartikel i Aftonbladet ondgör sig 30 tunga vänsterkvinnor – ledda av Annika Strandhäll och Amineh Kakabaveh – över lönegapet mellan män och kvinnor. Nationalekonomen John Gustavsson har undervisat i ämnet, och ger nu sitt svar.

På Aftonbladet Debatt skriver 30 debattörer, bland dem Annika Strandhäll och Amineh Kakabaveh, att kvinnor från och med klockan 16:11 varje arbetsdag slutar få betalt. Så stor är nämligen löneskillnaden mellan män och kvinnor, omräknat i minuter arbetstid baserat på en åttatimmarsdag. Tyvärr bygger debattartikeln på floskler och faktoider, mer än på empiriska fakta.

Det är inte lätt att vara diskriminerad. Foto: Maja Suslin/TT

Sexistiska lönegap är sällsynta, förutom när de orsakas av vänsterpolitik

Gustavsson: Strandhäll och Kakabaveh har fel om lönegapet

I sin outtröttliga kamp mot antisemitismen har Expo gjort en chockerande upptäckt – Jimmie Åkesson är kompis med någon som skrivit elakheter på internet. Tyvärr verkar Expo ha missat de skränande horderna av palestinaaktivister, skriver Bitte Assarmo.

Just nu skrivs det febrilt om att Jimmie Åkesson <a href="https://www.gp.se/nyheter/sverige/akessons-van-spred-rasism-behover-en-ny-hitler.004d5862-cbfc-51f4-83aa-05705e0bb30e">är mångårig vän med en man som hetsat mot judar på sociala medier</a>. Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin rasar och kräver grötmyndigt att Ulf Kristersson ska sätta ner foten mot Sveriges näst största parti och på Expo granskas den sverigedemokratiska antisemitismen med lupp. 
 Det är bra. Judehat ska granskas. Men det hade varit betydligt mer hederligt om Baudin, och för den delen grävarna på Expo, hade varit konsekventa i sitt fördömande av antisemitism och förintelseförnekelse. I över två år har det offentliga rummet ockuperats av brölande horder av judehatare som använt civilbefolkningen i Gaza som en ursäkt för att marschera och skrika efter global intifada. Och hur upprörd har Baudin varit över det? 
 Inte särskilt upprörd, faktiskt. Förutom att han deltog i en solidaritetsmanifestation för Israel några dagar efter Hamas anfall har han varit förvånansvärt tystlåten när det gäller antisemitismen som frodas bland de så kallade palestinavännerna. När hans partiledare Magdalena Andersson snyftade fram ett hyllningstal till partikamraten Jamal El-Haj och beskrev honom som en hjälte som ägnat hela sitt liv åt att bekämpa terrorister, slöt Baudin lojalt upp vid hjältens sida och använde sina djupaste brösttoner för att fördöma El-Hajs kritiker. Han hade ”förtroende” för sin Hamasanstrukna partivän ända tills det inte längre blev möjligt att dölja sanningen. Men inte ens då var Baudin särskilt upprörd. Han sa i stort sett bara att El-Haj uttryckt sig ”dåligt” och orsakat skada för partiet. 
 Expo intar samma märkliga förhållningssätt till antisemitism och tolerans för terror. De har förvisso erkänt att det var judehat som låg till grund för Hamas attack den 7 oktober men när det gäller palestinademonstranterna i Sverige är de betydligt mer överseende. När de uppmärksammar antisemitismen i Sverige är det främst när den kommer från högerextrema grupperingar och de förmår inte ens nämna antisemitism utan att också ta in islamofobin i ekvationen.

Tobias Baudin har upptäckt att det finns antisemitism i Sverige. Foto: Jessica Gow/TT

Assarmo: Det är skillnad på judehat och judehat

”Sexhundratusen kronor i återvandringsbidrag! Sådant slöseri!” Tvärtom, visar Paul Holmgren, det är långt billigare än alternativet. Återvandringsbidraget lönar sig på mindre än ett år.

Sverige står vid ett vägskäl. Vi bär idag en strukturell arbetslöshet som i hög grad koncentreras till grupper som inte kommit in på arbetsmarknaden. Frågan är inte bara moralisk, den är också matematisk: vad kostar långvarigt bidragsberoende – och hur står det sig mot en engångsersättning för frivillig återvandring?

Återvandringsbidrag är en investering, inte en kostnad. Foto: Janerik Henriksson/TT

600 000 kr i återvandringsbidrag är billigt

Holmgren: När siffrorna talar – återvandring som samhällsekonomiskt ansvar

Det är inte regeringens fel att skatteverket beslutat att bostadskopplade parkeringsplatser inte längre ska vara momsfria, men det är definitivt regeringens fel att man inte gör något åt det. Detta skriver John Gustavsson.

I Sverige betalar vi moms på det mesta. Vanligtvis 25 procent, på livsmedel 12 (snart 6) procent, och på kultur 6 procent. Några saker är dock momsfria, och där hör viktigast av allt bostadshyror. Skatteverkets beslut om att parkeringsplatser som tillhör dessa bostäder inte längre ska vara momsbefriade förtjänar ett mycket tuffare svar från Kristerssons regering, som tyvärr fallit tillbaka i gamla hjulspår.

”Hyr en helikopter!” Foto: Christine Olsson/TT

Vem styr Sverige? Regeringen eller myndighetsaktivisterna? 

Gustavsson: Pinsam parkeringsmoms-paralys

Svenska industriarbetare och vårdbiträden har aldrig bett om att bli någon sorts integrationspolitiker – ändå är det på deras axlar som ansvaret har landat, skriver Samuel Fornäs i en krönika.

Under årtionden har svenska politiker upprepat mantrat om att ”vi måste ta ansvar tillsammans”. Men vilka är ”vi”?

Fjärrvärmerör läggs ner i marken och täcks över med jord och grus som packas med markvibrator. Foto: Janerik Henriksson / TT 

När politiken abdikerar återstår de som redan gör mest.

Fornäs: De som bär Sverige ska inte bära integrationen

Ända sedan Tidöavtalet skrevs under har Liberalerna tvekat, men att Kristdemokraterna gör det är något nytt. Den senaste veckan har partiledaren Ebba Busch gjort ett antal kontroversiella uttalanden, skriver John Gustavsson.

Som om det inte vore nog att Liberalerna velar, så har den senaste veckan också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch låtit ovanligt obekväm i Tidösamarbetet. Det började med att hon lovordade Magdalena Andersson och talade om vikten av samarbete i ”avgörande frågor”, för att sedan nu häromdagen hävda att de blocköverskridande energisamtalen <a href="https://www.sverigesradio.se/artikel/ebba-busch-m-och-sd-bakom-energisamtalens-kollaps">gick i kras</a> på grund av M och SD, inte S. Nej, KD håller inte på att byta sida – men man spelar ett högt spel.

Tror Ebba Busch att gräset är grönare på andra sidan? Eller vill hon bara att vi ska tro att hon tror det? Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT

Kristdemokraterna: Sverigedemokraternas och Moderaternas fel att energiöverenskommelsen gick i kras

Gustavsson: Högt spel av Ebba Busch

Friheten i ett demokratiskt samhälle förutsätter kunskap och ansvar. Okunskap, förenklade löften och medielogik urholkar folkstyret och rösträtten riskerar att bli en rätt utan plikt. Detta skriver Paul Holmgren.

Demokratin vilar på en idé som alla hyllar men få orkar bära: att friheten kräver ansvar. Rösträtten har blivit ett självklart privilegium, men den borde i grunden vara en skyldighet – att tänka, att förstå, att söka sanningen. För utan kunskap blir demokratin inte ett uttryck för folkets vilja, utan för folkets okunskap. 
 Vi lever i en tid där allt finns tillgängligt, men där få orkar gräva. Där samtalet förkortas till rubriker, och där det som kräver eftertanke snabbt förlorar sin publik. Den som bara tar del av mainstreammedias översiktliga rapportering – oavsett politisk färg – riskerar att missa hela strukturen bakom. Politik handlar inte om dagsnyheter, utan om idéer, principer och konsekvenser över tid. Att förstå det är en demokratisk plikt. Redan Platon varnade för att när folket saknar insikt väljer de inte den klokaste ledaren, utan den mest underhållande. I vår tid har den faran flyttat in i varje skärm. Den som behärskar medielogiken behärskar också den politiska perceptionen. Och i ett samhälle där många röstar utan att veta hur staten fungerar, vad partierna egentligen står för, eller vad ideologierna byggt och förstört – där kan demokratin lätt bli sitt eget förklädda hot. 
 Ett färskt exempel är borgmästarvalet i New York, där Zohran Mamdani segrade med löften om fria bussar, fri barnomsorg och gratis måltider – en katalog av generositet utan täckning. Det är lockande för den som kämpar ekonomiskt, men ekonomiskt ohållbart. Någon måste alltid betala. Att människor röstar på det som låter mest generöst snarare än det som är genomförbart är inget tecken på solidaritet – det är ett tecken på politisk analfabetism. Och det är farligt. För varje gång ett folk belönar den som lovar mest i stället för den som talar sanning, dör demokratin en smula. Kommunismen föddes ur drömmen om rättvisa, men slutade i kontroll, fattigdom och skräck. Miljontals människor offrades för jämlikhetens illusion. Men även socialismen i mildare form har ofta underskattat frihetens ekonomiska grund – att välstånd kräver ansvar, risk och individuellt initiativ. Det krävs kunskap för att se dessa mönster, för att förstå varför vissa system skapar blomstring och andra förfall. 
 Ett folk som inte förstår sitt samhälles konstruktion kan inte försvara det. De som inte vet hur demokratin fungerar, vet inte heller när den monteras ned. Därför bör vi ställa krav – inte på vem som får rösta, men på att alla tar sin roll på allvar. Kunskap är ingen elitistisk lyx, den är demokratins syre. Detta handlar inte om att välja sida, utan om att välja medvetenhet. Den som söker sanningen, även när den stör den egna världsbilden, är demokratins ryggrad. Kanske borde vi alla se rösträtten som något man förtjänar på nytt varje dag – genom att läsa, ifrågasätta, förstå. 
 För det är inte de som styr som avgör demokratins öde. Det är de som röstar – och hur mycket de egentligen vet.

En socialist vid makten – vad kan gå fel? Foto: Richard Drew / TT

Holmgren: Demokratins bortglömda plikt

Ord som kan betyda vad som helst är synnerligen farliga, eftersom de ger aktivister, politiker och tjänstemän någonstans att gömma sig. Detta skriver Birgitta Sparf.

En floskel består av tomma och slitna ord och fraser som saknar varje form av betydelse men som ger höga godhetspoäng, både lokalt och globalt.

Stockholm riskerar att gå på (värde)grund. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det ständiga tjatet om ”hållbarhet” är ohållbart

Sparf: Floskelpolitik – från ”värdegrund” till ”hållbarhet”

Det finns inget nytt under solen, och vi har alla våra kulturella rötter i de stora världsreligionerna. Även när vi vänder oss mot dem blir ändå något kvar. Detta skriver Andrzej Koraszewski.

Richard Dawkins orsakade uppståndelse bland ateister när han skrev att han är en kulturell kristen. Han förklarade detta med att hänvisa till sin hänförelse vid mötet med katedralernas vackra arkitektur, sakral musik och med högtidstraditioner. Att förkasta idén om Gud tvingar honom inte att förkasta allt.

Nog lever ändå något kvar av den gamla tron. Foto: Aurelien Morissard / TT

Kristen, judisk och islamisk kultur är inte samma sak som kristen, judisk och islamisk religion

Koraszewski: Varför är jag kulturell judisk-kristen?

Att tvångsblanda eller att inte tvångsblanda, det är frågan. Socialdemokraterna verkar inte själva veta svaret. Kanske är det främst själva ordet ”tvångsblandning” de vänder sig emot. Detta skriver John Gustavsson.

Ännu en socialdemokrat har ertappats med att tala <a href="https://x.com/BuschEbba/status/1988679574356385961">lite för mycket klarspråk</a> om partiets integrationspolitik. Denna gång var det Emilia Wikström Melin i Region Stockholm som försa sig: Ja, Socialdemokraterna vill bygga mer blandat. Den som inte gillar sin nya (invandrade) granne, får väl helt enkelt flytta.

Svenskar och invandrare kommer att blandas utan tvång – efter att vissa invandrare utvisats. Foto: Henrik Montgomery/TT

Ännu en socialdemokrat råkar erkänna tvångsblandningsplanerna