avatar
Krönikörer

Per Brinkemo: Svensk byråkrati gör invandrare till utvandrare

Sverige måste välja väg. Antingen så reformerar vi vårt samhälle och skapar öppna strukturer på arbetsmarknaden eller så begränsar vi invandringen kraftigt. Utifrån vänskapsband och med stöd i forskning skriver Per Brinkemo om somalier som har valt att lämna trygga Sverige i hopp om att kunna försörja sig själva.

19 feb 2021 10:44
Uppdaterad:
19 feb 2021 10:58

Sverige måste välja väg. Antingen så reformerar vi vårt samhälle och skapar öppna strukturer på arbetsmarknaden eller så begränsar vi invandringen kraftigt. Utifrån vänskapsband och med stöd i forskning skriver Per Brinkemo om somalier som har valt att lämna trygga Sverige i hopp om att kunna försörja sig själva.

KRÖNIKA. 

Nej, inte han också!

Jag ringer min walaal (vän) Abdi-Noor Mohamed från Växjö i ett ärende. Han berättar att han har lämnat Sverige. Jag bor numera i Coventry i England, säger han. 

Vi känner varandra sedan många år. Han är journalist och författare, en sprudlande kreativ, begåvad och karismatisk person. I Somalia var han en av grundarna av ett nätverk för fred och mänskliga rättigheter. Han har skrivit flera böcker om fredsprocessen och om kvinnlig könsstympning. Som flykting i Sverige fortsatte han att skriva, bland annat medverkade Abdi-Noor i min och Johan Lundbergs antologi Klanen (Timbro Förlag, 2018). Hans text i vår bok inleds med dessa rader: ”Jag kom till Sverige, fredens land, men inuti mig råder inte fred. Min kropp är ett slagfält där motstridiga kulturer slåss mot varandra. Det utkämpas ett integrationskrig inuti mig.”

Abdi-Noor skriver vidare: ”Jag kommer från ett land där vi delade på det lilla vi hade och var stolta över det. Även när vi inte led brist på något, brukade vi gå hem till våra vänner och äta hos dem. Vi tyckte om att vara tillsammans med andra. Men jag har kommit till ett land där människor är upptagna med att göra planer, listor och scheman och håller sig på sin kant. Lider man brist på något, vänder man sig inte till en nära släkting eller granne utan till staten.” 

Med antropologens öga beskriver han skillnaden mellan klan- och statsamhället, väger för- och nackdelar mot varandra. Abdi-Noor bekänner sig i dag inte till någon klan. Han har knäckt koden för vår samhällsform och han hyllar den.

Men han har också erfarit nackdelarna, svagheterna. Trots att han har prisats för sitt arbete för integration och haft en rad kvalificerade arbeten har han och hans hustru haft det svårt att få ekonomin att gå runt. Abdi-Noors arbeten har varit tillfälliga. Och hans kreativa, ganska vilda tankar har liksom inte slagit rot i den svenska byråkratiska myllan.

Abdi-Noor har brottats med sin nya verklighet, slitit med vilsenheten mellan två kulturer. Men han har ändå förstått, delvis funnit sig tillrätta i och på många sätt lärt sig uppskatta Sverige, detta land som hävdar att det är mångkulturellt. 

När Abdi-Noor berättar om sin flytt till England ramlar minnen över mig från Somalilandföreningen i Rosengård, där jag arbetade i flera år. Jag minns den resa till Leicester och Birmingham som jag och några svensksomaliska kollegor gjorde tillsammans med professor Benny Carlson år 2011. Vi reste för att intervjua 16 personer med somalisk bakgrund som hade bott i Sverige men valt att flytta till England. Där, till skillnad från här, bedrev de olika typer av kommersiell verksamhet (om detta skrev vi sedan och en rapport åt tankesmedjan Fores).

I Sverige hade de flesta av dessa somalier – trots många år i landet – bara lyckats få praktik eller tillfälliga anställningar. De som hade skaffat sig högre utbildning hade inte fått någon avkastning på den. Få av dem hade i Sverige ens försökt starta företag, fast de hade viljan. Frågan vi ställde var: Varför där och inte här?

Samtliga intervjuade var extremt positiva till Sverige. Sjukvården, skolorna, bostäderna, utemiljöerna, den relativt låga kriminaliteten. Nästan allt var bra i Sverige. Allt, utom – arbetsmarknaden och byråkratin. Särskilt besvärligt var det när det kom till att bedriva kommersiell verksamhet. 

Trots alla fördelar i Sverige valde de att söka lyckan i England.

Detta innebar inte att man målade England i rosenröda färger: ”Bostäderna är smutsiga och kalla och fulla av råttor och här är det dyrt på universiteten”, sa en informant. ”Våra barn får inte gå ut själva eftersom det är så mycket kriminalitet”, påpekade en annan. 

En person sa: ”På ytan ser England ut att vara ett multikulturellt samhälle, men det är en chimär. Här känns det som man lever i Somalia. Här har alla etniska grupper sitt eget ghetto och engelsmännen vill inte umgås med somalier.” Ganska mycket så som många upplever situationen i Sverige, med andra ord. Likväl valde denna person att stanna. 

Dessa byråkratiska snårskogar är ytterst svåra att forcera och förstå för många invandrare. 

I England kunde han försörja sig själv. Trots ganska stora svårigheter finns en stolthet hos somalier som jag har mött i England och i USA över att ha blivit självförsörjande. 

Charlotte Melander skrev en avhandling i socialt arbete 2009 där hon intervjuade svensksomalier som flyttat till England. En av dem sa: I Sverige, är ”…den enda kontakten man har utanför familjen […] myndigheter, det är socialkontor, det är liksom bara myndighetskontakter hela tiden”.

Myndigheter är den primära kontakten för alltför många som är nya i Sverige. Enligt Alingsås kommuns undersökning (2015) har en nyanländ person 78 myndighetskontakter de första tio veckorna i Sverige!  Regelverk och strukturer har sina rötter i ”det gamla” Sverige. Det land som, i internationell jämförelse, var osannolikt homogent. Dessa byråkratiska snårskogar är ytterst svåra att forcera och förstå för många invandrare. 

I ett land som slår sig för bröstet över att vara ett mångkulturellt samhälle finns det en del att fundera över. Antingen skapar man öppna strukturer som gör det möjligt för människor att stå på egna ben och slutar vara omhändertagande i en institutionaliserad solidaritet. Eller också begränsar man invandringen kraftigt. 

Abdi-Noor Mohamed, min walaal, är en av många som hade kunnat bidra till Sverige men som till slut gav upp. 

TEXT: Per Brinkemo är journalist, författare och krönikör i Bulletin.

brinkemo@bulletin.nu

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.