Jag bor i en liten stad i nordöstra Skåne. Knappt ens en stad egentligen; badidyll på sommaren, lite ödsligt på vintern. Ett skäl till att jag och min familj flyttade hit var den fina gamla skolan ett par kvarter bort från huset vi köpte. Byggd 1907. Kommunal. Lagom stor, med elever av alla åldrar, från förskoleklass till högstadium. Känd för god ordning och god stämning. 

Men så började det klia i fingrarna på politikerna. Här fanns en möjlighet att effektivisera, att omorganisera, att bygga nytt och modernt, slå samman. Eller ja, slå sönder, snarare.

Så de byggde en ny skola, politikerna, ful som stryk, och föste in nästan 1 000 låg- och mellanstadieelever från hela den nordskånska tätorten. På den skolan är stämningen inte god. Inte ordningen heller. Atmosfären är hård, bråkiga elever tillåts dominera på lektionerna. Mellan klassrummen står glasväggar – som om barn inte är lättdistraherade, som om lättdistraherade barn inte blir extra stökiga av att utsättas för ännu fler intryck än de som redan finns i ett klassrum. 

Lärarna äter inte lunch med barnen och finns inte ute på skolgården, utan matsalen övervakas av särskilda måltidsvärdar, rasterna av rastvakter. Opersonligt – och det perfekta upplägget för kaos och mobbning.

I skolans atrium hänger ett konstverk som kostade kommunen någon miljon kronor. ”Sand” heter det och liknar mest av allt en mobil, en sådan där grej man sätter upp över bebissängar – fast inte lika rolig. Kommunen skriver på sin hemsida: ”Konstnären hämtade inspiration från den omgivande naturen runt Åhus och Hanöbukten, med sitt landskap av sanddynor [sic!] som ständigt förändras av vinden och sandens rörelse. Den kreativa samverkan som uppstår, när sandpartiklar av olika färg och form spontant sätts i rörelse och omformar dynorna fick henne att associera till barnen på skolan som med en liknande kraft formar framtiden.”

Själv associerar jag till kommunpolitikers outhärdliga oförmåga att hålla fingrarna borta från verksamheter som fungerar bra, deras okontrollerbara behov av att styra och ställa och skapa nytt, effektivisera och modernisera, riva ner det avgränsade och välstrukturerade och skapa verksamheter där allt är storskaligt, flytande och flexibelt och där ingen trivs.

Det senaste halvåret har skoldebatten huvudsakligen handlat om friskolorna, om vad vinstintresset gör med läraryrket, undervisningskvaliteten och segregationen. Det är bra att det diskuteras. Ska det finnas möjlighet att göra vinst på offentligfinansierad skolverksamhet ska det vara för att företagen bidrar till att fler barn får en bättre skolgång och fler ges en rimlig möjlighet att byta skola utifrån preferenser och personliga omständigheter.

Men medan detta debatteras går klåfingriga skolpolitiker under den rikspolitiska debattradarn, särskilt de som befinner sig på visst avstånd från storstädernas storskaliga och cementerade boendesegregation. De kan relativt ostörda leka byggherrar och experimentera med barn, hitta på lite vad som helst.

Dåliga lösningar på verkliga problem är en sak. Men dåliga lösningar på problem som inte finns, det är ren destruktion.