Mordet i Skärholmen har utlöst en storm av sorg och oro som är starkare än det mesta vi sett förut. Jag frågar mig varför den stormen inte har synts tidigare. Det har inte saknats tecken på att det här skulle kunna hända när som helst. Jag frågar mig också varför ledande medier väljer att fokusera på sorg och oro. För mig ligger ursinne närmare till hands. Det finns mer av den varan på sociala medier.

Läs även: Brinkemo: Den klankulturella tidsandan och säkerhetsbranschen

Talesättet att man inte bör jämföra äpplen och päron betyder att man inte ska behandla två saker som är ojämförbara som om det handlar om samma sak. Det är just det som är problemet med mediernas och politikernas kommentarer till Skärholmsmordet.

Rapporteringen och kommentarerna kopplar mordet till den organiserade brottsligheten och det kriminella gängvåldet. Man tycks se händelsen som den senaste och värsta händelsen i den serie av skjutningar och sprängningar som under lång tid har plågat Sverige. Och det som förslås är typiskt åtgärder som tar sikte på den organiserade brottsligheten, från satsning på fritidsgårdar till att sätta in militär. Och naturligtvis att ”vi” måste kraftsamla och stoppa våldet.

Vilka då ”vi”? Är det jag, och vad skulle jag konkret göra för att kraftsamla och stoppa? En polis förklarar i TV att det är naturligt att händelsen har utlöst en viss oro i närområdet och att det är viktigt att den som ser eller hör något oroande tar kontakt med polisen. Oklart vad det i sin tur kan leda till. Av nyhetsrapporteringen förefaller det som om det är just det som Mikael gjorde, för att han inte ville att hans son skulle behöva växa upp där narkotikahandel florerar.

Kriminella gäng är ingen ny företeelse. Tidigare har det handlat om motorcykelgäng, därefter om före detta jugoslaver. Narkotikahandel och utpressning har länge varit källor för gängens ekonomi. I dag handlar det mest om människor från Mellanöstern och norra Afrika. Narkotikahandel är fortfarande en viktig del av verksamheten men olika slag av bedrägerier uppges ha passerat knarket som viktigaste intäktskälla.

De kriminella gängen konkurrerar med varandra. Våld är en del av kampen om marknaden. Våld är också ett sätt att behålla makten över den egna organisationen, så att medlemmar inte går egna vägar. Det är därför man skjuter. Det är därför man spränger. För att eliminera dem som hotar den egna verksamheten och för att skrämma dem som kan utgöra ett hot.

Läs även: von Seth: Skärholmen och en ungdomsgeneration i fritt fall

Mikael var varken en del av eller en konkurrent till ett kriminellt gäng. Det var inte därför han sköts. Och därför handlar mordet om något annat än alla de andra skjutningarna och sprängningarna. Mordet på Mikael faller i stället in i en helt annan företeelse, nämligen kampen om kulturell dominans.

I Sverige och resten av västerlandet är folk vana vid att det finns olika uppfattningar. Det är en effekt av det öppna samhället med yttrandefrihet och fri opinionsbildning. Om jag tycker något så finns det oftast någon som tycker att jag har fel. Det kan jag leva med.

Så är det inte i de länder som har bidragit med lejonparten av det senaste decenniets invandring till Sverige. Där är det inte legitimt att ifrågasätta den etablerade ordningen, inklusive religionen; den som gör det betraktas som en brottsling. Det leder i sin tur till att de flesta uppfattar de egna normerna och uppfattningarna som objektivt riktiga och att de bör gälla i hela världen. Den attityden tar man med sig också när man flyttar till annat land, exempelvis Sverige.

I klanbaserade kulturer är det också viktigt att kräva ”respekt”. Inte respekt i betydelsen att bli beundrad utan respekt i form av underkastelse. En klan är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför blir en medlems förlorade heder inte bara ett nederlag för individen, i stället utgör det ett hot mot hela klanen. Och den som framstår som stark utgör ett skydd för klanen.

Övertygelsen om den egna kulturens överlägsenhet över den svenska och de dominansbeteenden som syftar till att tvinga fram ”respekt” ligger bakom mycket av det som upprör och skrämmer de flesta av oss: Förnedringsrån mot barn och ungdomar. Gruppvåldtäkter och sexuellt ofredande. Busliv på bibliotek. Upplopp och stenkastning mot polis och annan blåljuspersonal. Hot mot personal på offentliga inrättningar, på sjukhus och i skolan. Och tendensen att möta kritik och ifrågasättande med hot om våld. Eller, som i Skärholmen, med dödligt våld.

Naturligtvis finns länkar mellan den organiserade brottsligheten och kampen för kulturell dominans. Det handlar i många fall om samma personer. Och det råder säkert en viss grad av växelverkan mellan de två problemen. Men det är ändå viktigt att skilja mellan äpplen och päron – att se att det inte handlar om samma sak – eftersom åtgärderna som krävs är olika.

Att krossa den organiserade brottsligheten kräver en uppsättning av polisiära verktyg som säkert kan göras mer verkningsfulla än de hittills varit. När det gäller de olika uttrycken för kulturell dominans går det att ingripa mot beteenden som utgör brott. Men det är inte lika lätt med det som bara klassas som stök, bus, hot och hån.

Även om det blir svårt att utrota det som är uttryck för kulturell dominans måste vi hantera också den biten. Att välja underkastelse får inte vara ett alternativ.

Läs även: Brinkemo: Skärholmen och en perverterad liberalism