Om du bor i ett fattigt land i Afrika eller Asien och vill skapa dig en bättre framtid, är det smartaste du kan göra att försöka utvandra till Europa eller Nordamerika och så fort du fått ditt uppehållstillstånd engagera dig i ett migrationskritiskt parti för att försöka stoppa all invandring.

Detta kan verka höjden av cynism, men oxfordprofessorn i ekonomi Paul Collier konstaterar i sin bok Exodus (2013) att om man strävar efter att skapa sig en bättre framtid går det lättare i ett västland än i något afrikanskt eller asiatiskt land, men de som drabbas hårdast av invandring är de nyligen invandrade. Det är de som får konkurrera om låglönejobben, om bostäder i invandrartäta områden och det är de som drabbas av motvilja från de infödda. Att ta sig in men sedan försvåra för andra att göra samma sak är alltså egoistiskt, men ett fullt rationellt handlande.

Man skulle kunna lägga en känslomässig aspekt till detta också. Många av dem som invandrat till Sverige har på allvar gått och blivit förälskade i sitt nya hemland. Och just därför ser de med fasa på hur invandringen dränerar samhällsekonomin på miljarder, hur invandringen för med sig en brottslighet som tidigare var fullständigt otänkbar, hur det stigande antalet invånare tär och sliter på de gemensamma resurserna som vård, skola, infrastruktur och rättsväsende. I takt med att man börjar uppskatta svensk kultur ser man dessutom hur denna kultur ständigt förringas, förlöjligas och hånas av de svenskar som vill framstå som lite finare, just i syfte att verka mer välkomnande mot invandrare.

Å ena sidan är givetvis dessa invandrare själva en del av det problem invandringen utgör, men å andra sidan är invandrare som känner samhörighet och lojalitet med Sverige just de invandrare landet behöver. I stället för att dela upp oss i infödda och invandrare kan vi göra uppdelningen i ordning och kaos. Tillhör du ordningen spelar din födelseort eller din hudfärg ingen roll för de allra flesta svenskar – många opinionsundersökningar har visat att rasism är genuint avskydd också bland de allra flesta som är mycket kritiska till stor invandring. Men om du däremot tillhör kaos är chansen mycket stor att du är invandrad, vilket på intet sätt innebär att alla invandrare tillhör kaos. Inte heller innebär detta faktum en ursäkt eller förlåtelse för de infödda svenskar som tillhör kaos, för de finns givetvis också.

Att Socialdemokraterna ser invandrare som pålitlig valboskap är väl känt och visas bland annat av att partiet under den senaste månaden haft fler arabiskspråkiga annonser än svenskspråkiga på Facebook. Det blir lite knepigt när Magdalena Andersson samtidigt går till storms mot Somalitowns, men hon kan förlita sig på pålitliga vänner. Visserligen har en svensksomalisk S-politiker avgått i protest mot rasismen, men de allra flesta somaliska organisationerna i landet är tätt knutna till ABF och därmed till Partiet och från dem hörs inte ett knyst. Och Sveriges Radios somaliska redaktion, som så behändigt översatte ett uttalande av Ebba Busch till att fler muslimer borde ha skjutits ihjäl, de har drabbats av en egendomlig tunghäfta och har över huvud taget inte rapporterat om Anderssons ord. Vad detta egendomliga handlande – eller snarare brist på handlande – beror på behöver vi knappast gissa oss till.

Men det dånar uti rättens krater. Kåsören Kar de Mumma skrev på sin tid att svensken är en ovanligt färgstark person. Han tänker blått, röstar rött, äter grönt och jobbar svart. Det är inte bara svenskar som är så färgstarka, utan det gäller i högsta grad också invandrare. Frågan är bara hur länge de kommer att fortsätta att tänka blått och rösta rött, för det är precis det de gör.

Den brittiske författaren George Orwell skrev redan på trettiotalet om att arbetarklassen röstar på socialisterna därför att de vill ha bättre ekonomi, men att de i andra frågor ofta är konservativa, medan de socialistiska politikerna är radikala. Inbjudningar till socialistiska ungdomsläger där man skulle ange om man ville ha vegetarisk mat tog Orwell som exempel på detta, för vilka arbetarungdomar på den tiden var vegetarianer? Svarsalternativet visade att de tänkta deltagarna på ett sådant ungdomsläger inte förväntades komma från arbetarklassen, trots att partiet kallade sig Labour, det vill säga arbete.

I vår tid och i Sverige är det väl känt att sympatier för det blågula blocket dominerar bland LO-kollektivets medlemmar. Ändå satsar LO riktigt många miljoner på att propagera för att man ska rösta på Socialdemokraterna. Bland invandrarna har dock sympatierna för S och MP länge dominerat. Men det beror verkligen på vilka invandrare vi talar om. Att de äldre invandrargrupperna, inte minst från forna Jugoslavien, till stor del stödjer SD och M är välkänt.

Men det går inte att förlita sig enbart på gamla undersökningar och hörsägen. Så Bulletin har låtit Novus göra en egen väljarundersökning, där drygt tusen utlandsfödda fått svara på frågor. Då visar det sig att drygt hälften, eller 51 procent, av de tillfrågade skulle föredra en stat med lägre bidrag och lägre skatter, om de tvingades välja. Exakt hälften, eller femtio procent, har en positiv syn på Socialdemokraterna och 24,6 procent tänker rösta på partiet. 11,7 procent vill rösta på Miljöpartiet, men 14,1 procent föredrar Moderaterna.

Men om en stor del alltså röstar rött tänker de blått: 44 procent menar att det vore bra om Sverige tog emot färre flyktingar, hela 73 procent anser att Sverige borde ha hårdare straff för brott och 62 procent anser att Sverige gjorde rätt som ansökte om Nato-medlemskap. Och 9,2 procent tänker rösta på Sverigedemokraterna.

Att bara 4,1 procent vill rösta på Centern, trots att det partiet gärna framställer sig som det mest invandringsvänliga, säger mycket. Både om invandrarna som tänker blått och om Centerns verklighetsförankring.