Att förlänga massflyktsdirektivet vore att i praktiken sätta asylsystemet ur spel. Föreställningen om att Ukraina skulle ligga kulturellt nära Sverige är därtill tveksam, och Sverige har sedan tidigare försatt sig i en situation som kraftigt begränsar vår integrationskapacitet, skriver dagens debattör Helen Hassan.
Efter Rysslands invasion av Ukraina verkade nästan alla, åtminstone under krigets första månader, vilja öppna gränserna för ukrainska flyktingar. Men som jag kommer att förklara är det ingen bra idé. Det finns många anledningar till att Sverige borde ta emot ukrainska flyktingar men också många skäl till varför vi inte borde det.
Läs även: Korn: Verkliga flyktingar återvänder inte
För det första: Att kvarhålla ett aktiverat massflyktsdirektiv skulle underminera och ersätta det universella asylsystemet. Massflyktsdirektivet aktiverades i EU till följd av Rysslands krig mot Ukraina. Detta direktiv innebär att de ukrainska flyktingarna har rätt till att vistas och bosätta sig i EU under ett års tid för att hämta andan. Men om vi skulle ha kvar direktivet skulle detta innebära att alla ukrainska flyktingar i praktiken skulle få uppehållstillstånd i hela EU – utan att deras asylskäl överhuvudtaget prövades – och asylrätten ska vara individuell och kan inte ges till en massiv grupp.
För det andra: utgångspunkten anses vara att ukrainare ska återvända hem vid krigets slut. Sverige bör vara konsekventa i sin flyktingpolitik, där mottagande ska ske från länder i vårt närområde och där huvudregeln skall vara återvandring så fort det är möjligt. Detta motsägs dock av en enkätundersökning som visar att endast 28 procent av de ukrainska flyktingarna är positiva till att flytta tillbaka när det är säkert nog att göra det.
Närhetsprincipen är central inom migrationspolitiken, ändå är det svårt att se att politikerna har influerats av den. Närhetsprincipen innebär att vi påverkas mer av de katastrofer som inträffar nära oss. Ett krig i ett grannland blir mer verkligt än ett krig på andra sidan jordklotet. Samtidigt anses flyktingpolitiken länge ha byggt på principen om att flyktingar ska hjälpas i krigets direkta närområde. För Sverige är detta östersjöländerna och angränsande länder inom rimligt avstånd. Ukraina ligger därför närmare till hands än exempelvis Mellanöstern. Men är det närhetsprincipen? Om det hade blivit krig i Sverige hade vi inte flytt till Ukraina, vi hade flytt till Finland, Norge eller Danmark primärt.
Ifall målet var att hjälpa så många som möjligt från Ukraina på ett effektivt sätt borde grannländerna Polen, Ungern, Rumänien, Slovakien och Moldavien ta det största ansvaret. Exempelvis har Polen tagit emot miljontals ukrainare och ännu fler har passerat Polen för att nå exempelvis Tyskland och Sverige. Jämförelsevis är det endast tiotusentals ukrainska flyktingar som sökt sig till Sverige. Det vore en god gärning om vi i Sverige hjälpte Polen och de andra grannländerna i form av ekonomiskt stöd. En humanare lösning som bygger på hjärna och hjärta och är långsiktigt hållbar, eftersom ukrainare kulturellt är närmare Polen är det lättare för dem att stanna i Polen än att komma till Sverige.
Vi i Sverige har ibland hybris och tror att alla som flyttar hit vill bli svenskar och vi säger att ukrainska flyktingar är kulturellt närmare Sverige än flyktingar från exempelvis Mellanöstern. World Value Survey visar dock på ett avstånd mellan ukrainare och svenskar. Sverige är världens mest sekulära land och ett individualistiskt samhälle enligt World Value Survey. Jämför man detta med Ukraina visar de en motsatt syn på religion och har ett mer kollektivt samhälle. Detta skapar kulturkrockar och påverkar integrationsprocessen när normer ser annorlunda ut. Det så kallade ”landet lagom” finns inte för dem som kommer hit från andra sidan jorden, många anser Sverige vara ett extremt land, vilket gör oss till ett dåligt land att ta emot flyktingar.
Läs även: Hjort: Ukrainska flyktingar integreras och vi borde lära av det
Volym spelar också roll. Sverige har redan tagit emot två miljoner flyktingar under de senaste decennierna vilket är väldigt mycket om vi ser befolkningsmängd, jämfört med andra EU-länder. Majoriteten kommer från länder i Mellanöstern, Afrika samt Centralasien, där människor har väldigt annorlunda värderingar än i Sverige. 20 procent av Sveriges befolkning är utrikesfödda (andra generationens invandrare ej medräknade). För att jämföra utgör första och andra generationens invandrare i Danmark totalt 14 procent av befolkningen.
Jag är född i Malmö, uppväxt i Rosengård. Jag vet att vi har problem med integrationen och gängkriminalitet. Till och med polisen säger att vi är i ett lågintensivt krisläge. Det är skjutningar varje dag, blod spills på gatorna på grund av den bristande integrationen, Sverige blöder. Hade Sverige haft en rimlig migrationspolitik under de senaste decennierna hade Sverige haft större kapacitet och bättre möjligheter att ta emot människor och integrera dem, med det som kunde underlätta integrationen finns inte längre.
Öppna era hjärtan och öppna era plånböcker, det är lätt sagt. Men om vi ska ta emot fler ukrainska flyktingar behövs svar på en del frågor:
Var ska dessa människor bo i ett land med bostadskris? Vilka skolor ska de gå på när vi redan saknar resurser i skolan? Vilken vård ska de få när de blir sjuka när vi redan är mitt i en vårdkris?
Sverige kan inte återigen ta sig vatten över huvudet och vara ett allemansland för alla som vill bo här. Flyktingmottagningen måste sjunka till noll för att situationen ska bli bättre. Politik handlar om prioriteringar. Därför borde Sverige inte ta emot ukrainska flyktingar. Jag prioriterar Sverige, vad prioriterar du?
Läs även: DEBATT: Flyktingar från muslimskt förtryck litar inte på kuratorer i slöja
Texten har tidigare publicerats i Konservativ debatt.