Facebook noscript imageRecension: Antologi om samtida svensk konservatism håller hög klass
Kultur
Recension: Antologi om samtida svensk konservatism håller hög klass
Uppsala Universitet, hemvist för  konservativa studentföreningen Heimdal. Foto: Wikimedia Commons
Uppsala Universitet, hemvist för konservativa studentföreningen Heimdal. Foto: Wikimedia Commons

Författaren Jakob E:son Söderbaum läser antologin Samtida röster om konservatismen och finner uppfriskande nya perspektiv på konservatismen från en anrik källa.

RECENSION. I den svenska konservatismens historia är Föreningen Heimdal i Uppsala en veritabel institution. En sådan där företeelse i samhället som är mycket större än dess nuvarande medlemmar, och som har förmåga att sprida ringar på vattnet även till övriga delar av svensk politik där man inte ens har hört talas om den. I år firar de 130 år, och de har förblivit den svenska konservatismens yttersta bastion medan andra har kommit och gått under de tidevarv som flytt.

Att en nyutkommen antologi med namnet Samtida röster om konservatismen (Svensk Tidskrift 2020) är skriven av ett antal skribenter med kopplingar till Heimdal, varav flera unga talanger, är därför inte bara lämpligt med hänsyn till titeln – det har nästan ett kulturhistoriskt värde.

I egenskap av att ha studerat den moderna intellektuella konservatismen, och skrivit en bok om detta som händelsevis utkom nästan samtidigt med denna antologi (Modern konservatism, Recito 2020), konstaterar jag att mina förväntningar om väl valda ämnesval och hög kvalitet på innehållet inte kommer på skam. Däremot tycker jag inte att alla antologins alster utgör röster om konservatismen. Inte om man med konservatismen menar den politiska idébildning där Edmund Burke, Alexis de Tocqueville och Roger Scruton är centrala tänkare – tre tänkare vars namn likafullt är återkommande referenser i antologin.

Läs även: Ny konservativ stiftelse vill ”rädda Sverige”

Ämnesvalen spänner över en stor och relevant bredd, och är på det hela taget mycket välfunna – ur konservativ synvinkel, liberaler och socialister hade nog föredragit andra ämnen. Röda trådar som löper genom antologin är äganderättens stora och positiva värde, problematisering av Västvärldens självpåtagna världsansvar, och hoten från den gryende stormakten Kina.

Idéhistorikern Johan Sundéen inleder med ett perspektiv på förutsättningarna för politisk konservatism i Sverige under 1900-talet och en genomgång av svenska publikationer kopplade till konservatismen som utkommit under 1900-talet. Urvalet av böcker är förstås medvetet avgränsat – bland skrifter som inte nämns hör böcker om konservatismen av politiska motståndare (t.ex. Gunnar Fredrikssons och Torbjörn Tännsjös böcker) och biografier om konservativa tänkare skrivna av svenska författare (t.ex. biografier om Harald Hjärne, Rudolf Kjellén och Edmund Burke).

Det första sakpolitiska kapitlet i antologin är Tony Gunnarssons om miljöpolitik. Det är en mycket välskriven text i ett klassiskt konservativt ämne, som behandlar t.ex. i den svenska unghögerns programskrifter innan moderpartiet (dagens Moderaterna) blev liberala och som även Scruton har behandlat i modern tid i en tjock bok. Här kan noteras att medan Scruton har ett mer socialkonservativt perspektiv inriktat på närsamhället, har Gunnarsson ett mer liberalkonservativt inriktat på individen och det personliga ansvaret. I denna fråga finns ett specifikt konservativt förhållningssätt som skiljer sig från både socialismens och liberalismens, och som likafullt inbegriper en politisk bredd.

Christoffer Anger-Håål ger ett perspektiv på den ekonomiska historien och marknadsekonomins framväxt. Han framhåller Kina och Ryssland som exempel på länder som missbrukar det globalt integrerade frihandelssystemet på ett sätt som gynnar dem själva och missgynnar Västvärlden. Historiemedvetenhet, kritik mot imperialism, och värnande av den västerländska civilisationen är konservativa kärnvärden som kapitlet ger uttryck för. Kopplingen till konservativt tänkande kunde dock ha gjorts tydligare, och något slags problematisering av idén om världskapitalism – vilket är lätt att göra ur konservativ synvinkel – hade varit värdefullt både för dess höga ämnesmässiga relevans likaom för dess potential att väcka positivt intresse utanför samhällsdebattens liberala planhalva.

Edel Irén Segersams kapitel är fantastiskt välskrivet, och både innehållsmässigt och framställningsmässigt det bästa alstret i antologin – i hård konkurrens, ska tilläggas. Här får sig Västvärldens biståndspolitik en ordentlig och konstruktiv kritik med inriktning på hur feltänkt den är i alla avseenden, med utgångspunkt i en konservativ antropologisk grundsyn understödd av redovisade fakta. Det är ett kontroversiellt ämne som kräver mod för att behandla i skrift, och liksom övriga sakpolitiska kapitel i antologin är det en stor politisk fråga i vår tid som inte alls behandlas på detta sätt i samhällsdebattens massmediala mittfåra.

Läs även: Den oförutsägbare Beethoven och hans laboratorium

Emma Jaenson skriver om liberalismens kris. Hon beskriver en mängd bakomliggande faktorer till denna kris, och menar att populismens framsteg har en viktig grogrund i dessa faktorer. Det jag saknar är någonting som tydligt kopplar ämnet till konservatismen. För konservatismen har nästan ingenting med vare sig liberalism eller populism att göra. Den moderna konservatismen ser med viss lättnad på liberalismens kris. Och i den mån konservativa uppskattar populism så har det att göra med att populistiska partier lyfter frågor i samhällsdebatten som konservativa också engagerar sig för – men populismens samhällsanalys är väsenskild från konservatismens.

Daniel Åkermans kapitel hör också till antologins verkliga guldkorn. Jag vill betona att när jag här talar om vissa kapitels särskilda läsvärde så jämför jag inte i första hand med övriga alster i antologin – alla är utan tvekan mycket läsvärda – utan med en mycket stor mängd andra konservativt orienterade texter som jag läst under de senaste 20 åren. Åkerman skriver om estetik och skönhet, ett ämne som behandlades ingående redan av konservatismens lärofader Edmund Burke, och hans fokus ligger på kontrasten mellan klassisk arkitektur och modernistisk arkitektur i dessa avseenden. Detta är den text i antologin som har flest hänvisningar till tänkare i konservatismens idétradition, däribland Burke, Platon, Hume och Scruton.

Pontus Westerholms kapitel är mitt personliga favoritkapitel – därför att det behandlar flera grundstenar inom den konservativa filosofin, och att konservatismen har detta djup är någonting av det mest spännande med konservatismen som idébildning. De filosofiska grundstenar i konservatismen som Westerholm här behandlar på ett sammanhängande sätt är: värdet av mänskliga relationer, värdet av historiskt framvuxna institutioner, vad som krävs för upplevelse av samhörighet, och vad nedbrytandet av bärande normer i samhället för med sig för dessa värden.

Konservatismen skiljer sig från liberalismen och socialismen genom att vara värdebaserad snarare än idébaserad, och den är inte alls inriktad på materialism, klasskamp och individualism utan ser snarare sådana tendenser som hot mot konservativa värden. Westerholms kapitel illustrerar allt detta klockrent. Detta är en text om konservatismens filosofiska hjärta som är så pass välskriven, kortfattad och lättbegriplig att den skulle förtjäna att spridas bland alla som har någon form av intresse av vad konservatismen i grunden handlar om.

Den välkände statsvetaren Stig-Björn Ljunggren rundar av antologin med ett kapitel dels om Heimdals betydelse för den svenska konservatismens historia, dels om den nutida socialdemokratins strukturkonservatism. Det sistnämnda är något som inte bör förväxlas med politisk konservatism, och Ljunggren gör kanske inte det eftersom han i övrigt ger en klar bild av konservatismen när han pratar om Heimdal, men skillnaden hade kunnat tydliggöras.

En av de viktigaste insikterna om den sanna, moderna, politiska konservatismen är nämligen att den inte värnar den befintliga samhällsordningen i den mån som den befintliga samhällsordningen är okonservativ. Då vill konservatismen bygga bort det negativa, och i vissa fall restaurera – ”förändra för att kunna bevara” som Burke kallade det.

Läs även: Ann Heberlein: Ålderdomen som en tillgång

Samtida röster om konservatism håller på det hela taget en innehållsmässig kvalitet som är genomgående hög och jämn, även om den kunde ha korrekturlästs noggrannare (inte minst Ljunggrens kapitel). Antologin är också vältajmad, publicerad vid en tidpunkt då intresset för konservatismen är rekordstort i Sverige. Det är som att sätta en flaska till munnen en sommardag när orosmolnen börjar torna upp sig ordentligt vid horisonten, och istället för att få en klunk av någonting berusande eller en sockerchock så får man en uppfriskande och lagom stor klunk mineralvatten från en av de äldsta källorna i landet. De liberala bubblor som förekommer retar förmodligen bara de mest konservativa gommarna.

Jakob E:son Söderbaum
Författare till boken Modern konservatism (Recito 2020)

kultur@bulletin.nu

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!