Det pågår just nu ett spektakel i riksdagen där den socialdemokratiska regeringen förefaller ha bestämt sig för att det viktigaste är att kunna föra politik, nära nog vilken politik som helst, så länge den inte beror av SD, L, M eller KD. Sveriges regering för i detta syfte på fullaste allvar förhandlingar med en marxistisk, kurdisk politisk vilde och skriver till och med politiska avtal med henne.

Läs även: DEBATT: Ingen som åstadkommit något kan bli svensk politiker

Tänk om väljarna, riksdagsledamöterna och regeringsmedlemmarna istället tog Sverige på allvar. Hur skulle de då bete sig? Jamen, visst bryr vi väl oss alla om Sverige? Väljarna gör det säkert på ett allmänt, diffust vis, men ”Sverige” känns sällan som något konkret. Och hur skulle en ordinär väljare kunna påverka Sverige som helhet?

Våra riksdags- och regeringspolitiker sitter mer eller mindre vid rodret, och säkert önskar de flesta av dem Sveriges bästa. Samtidigt lever de under två övergripande krav: Att väljas och att väljas om. Och hur ska de bäst göra det i dagens politiska system?

Ska de ta tag i våra problem med båda händerna, som havererad skola och utbildning, ett knappt existerande försvar, en sönderfallande elförsörjning, ett rättsväsende som för oss medborgare ofta liknar ett dåligt skämt, utanförskapsområden, en i praktiken oreglerad invandring och fattigpensionärer som får stryka på foten?

För att göra detta skulle det krävas rak rygg, beslutsamhet och en stor pedagogisk insats gentemot väljarna, samt också att politikerna trampar många etablerade intressen rejält på tårna. Om nu våra politiker begriper vad som borde göras, vilket inte heller det är säkert. Som jag beskrivit tidigare (här och här) är våra politiker idag synnerligen illa lämpade att leda ett land. De har nästan alla gått med i ett politiskt ungdomsförbund som tonåringar, därefter aldrig eller nästan aldrig arbetat utanför sina respektive partier och de saknar därför yrkes- och livserfarenheter. De har som regel bedrivit blygsamma formella studier och de ger inte heller intryck av att ha försökt bilda sig på egen hand.

Istället för att ta svåra beslut bestämmer sig våra politiker vanligen för att sitta still i båten. Det blir endast några små reformer, som knappt gör någon ledsen, och som inte får mycket till effekt. ”Kick the can down the road”, som det heter på engelska. Efter oss, syndafloden…

Väljarna har här faktiskt inte så mycket att skämmas över. Som regel har det på våra katastrofområden, hela tiden, under omkring ett halvt sekel, funnits stora eller massiva majoriteter mot den politik som förts, som på skolans, invandringens och rättsväsendets områden. Få väljare önskade till exempel införa grundskolan på 1960-talet. En bred majoritet har hela tiden velat kraftigt minska invandringen. Väljarna var mycket upprörda över ”daltandet” med brottslingar när det började införas under 1970-talet.

Men vi väljare är i stort sett maktlösa. En representativ demokrati är inte, som till och med en del statsvetare skriver, en tvåstegsprocess, där vi i steg ett väljer representanter, och dessa sedan, i steg två, bestämmer. Och så händer något.

Läs även: Lidström: Inkompetenta ministrar borde inte vara normaltillståndet

Istället är en representativ demokrati ett virrvarr av 7–8-stegsprocesser där det finns en kedja av val, riksdag, regering, myndigheter med generaldirektör, höga chefer, mellanchefer, lägre chefer och tjänstemän som utför. Från ord till handling, som från ett riksdagsval till en ny skolreform, kan det dessutom ta 20 år.

Det offentliga blev i Sverige under 1900-talet en absurt stor koloss som ingen förstår annat än ytligt, varken väljare, politiker eller tjänstemän. Staten, med dess bihang kommuner och regioner, är idag mer eller mindre ett självspelande piano. Att krympa det offentliga är därför en demokratifråga i sig. Statens storlek kommer dock inte att behandlas vidare i denna krönika.

Trots att vi inte kan förstå staten, och trots att vi inte kan påverka den eller våra politiker i någon högre utsträckning, deltar vi dock i den demokratiska processen. På valdagen lägger vi under högtidliga former vår röst i ett kuvert och kuvertet i en valurna. Tyvärr är dock detta nästan allt vi gör. Den representativa demokratin har blivit, av skäl som Pascal Boyer diskuterar i boken Religion Explained, en stamritual, där röstningsförfarandet är den mest centrala av kulthandlingarna.

En ordinär väljare må rösta, men han eller hon lägger inte många timmar på att informera sig inför ett val. Kanske en timme, kanske tio, men definitivt inte många hundra timmar, vilket är vad som skulle krävas för att hjälpligt förstå vad valen handlar om.

I Ilya Somins bok Democracy and Political Ignorance läser vi att omkring en fjärdedel av väljarna i USA är ”know nothings”, personer som inte besitter någon information som är av politiskt värde. Sannolikheten att andelen helt okunniga väljare skulle vara lägre i Sverige, med vår havererade skola, är liten.

Man kan här inta åtminstone två ståndpunkter. Den ena, den som dominerar, är att kulthandlingen, att stoppa en valsedel i ett kuvert, och valsedeln i en valurna, är helt central för den representativa demokratin och att övriga hänsyn är av mindre betydelse. Det är det vi hör när det talas om att ”bredda demokratin”, få folk att rösta, sänka rösträttsåldern och det är anledningen till att fängelsekunder har rätt att rösta i Sverige.

Eller så kan man ta både den representativa demokratin och Sveriges väl och ve på allvar och anse att det faktiskt vore fördelaktigt om vi väljare visste vad vi röstade om och varför.

Statsvetare och andra tänkare har brottats med detta problem under minst 2 500 år. Det ställdes tidigare krav på väljarna, som att de ägde viss egendom, eller att de genomfört värnplikten, eller att de betalade skatt, för att göra det troligt att de var ansvarsfulla och någotsånär kompetenta. En del föreslår istället ett kunskapsprov, likt det som en person måste genomgå för att bli amerikansk medborgare.

Hade man behövt kunna svara på frågor som ”hur beror regeringen av riksdagen?”, ”hur mycket betalade du i skatt förra året till respektive kommunen, regionen och staten, inklusive moms, punktskatter och arbetsgivaravgifter?” skulle det ha vänt upp och ner på svensk politik de senaste 75 åren. Väljaren i gemen tror till exempel att hon betalar i skatt endast omkring hälften av vad hon faktiskt betalar.

Vända upp och ner på svensk politik skulle också innebära krav på att kunna svara på frågor om dagsaktuella ämnen som ”hur fungerar ett kärnkraftverk?” och ”beskriv Gotlands strategiska läge”.

Inga sådana krav torde idag vara möjliga att införa i Sverige, inte ens de mest grundläggande kunskapskrav, inte ens ett krav att kunna läsa, skriva och tala svenska, för övertygelsen att demokrati till större delen handlar om att få lägga en valsedel i ett kuvert är mycket stark.

Samtidigt, om vi väljare verkligen tog vårt politiska system på allvar, och verkligen brydde oss om vad som sker i Sverige, så skulle mycket hårda krav på oss väljare vara en självklarhet.

Ett alternativ till att lägga krav på väljarna för att få delta i politiken är att istället göra politiken relevant, konkret och mer lättfattlig, så att väljarna frivilligt går ut och söker information.

Personval i enmansvalkretsar skulle bidra. Sådana skulle inte bara för det första radikalt höja kvalitén på våra politiker. De skulle också för det andra radikalt minska antalet politiska partier i riksdagen och därmed göra politiken mer överblickbar. För det tredje skulle personval göra det möjligt för väljarna att bättre veta vilken politiker som gjorde vad och, om man inte är nöjd med detta, rösta bort honom eller henne vid nästa val.

Att se till att våra politiker faktiskt är ansvariga för vad de väljs till, och inte för något annat, skulle också dramatiskt öka överblickbarheten. Kommunerna bör därför vara helt och fullt ansvariga för sina verksamheter. Om då väljarna i en kommun, som Malmö eller Filipstad, väljer politiker som för en ansvarslös politik så kommer kommunen att haverera, utan att staten träder in med pengar eller annan assistans.

Vi väljare tvingas då välja kompetenta och ansvarsfulla politiker om vi vill se våra kommuner blomstra. Om vi framhärdar med att välja politiker som de som idag styr i städer som Malmö och Filipstad, så kommer en stor del av de mest initiativrika invånarna att flytta någon annanstans; de kommer att rösta med fötterna. Att rösta med fötterna är också en form av demokratiskt deltagande, och ett mycket viktigt sådant. Kommunal utjämning är med andra ord anti-demokratiskt på ett antal olika vis.

Om landsting ska driva sjukvård så ska dessa på samma vis kunna drivas oerhört dåligt, utan att några statliga instanser träder in och bestämmer hur vård ska utföras, eller sanktionerar dålig vård, eller åtgärdar brister. Väljarna ska kunna veta vilka politiker det var som bestämde vad och vad utfallet blev så att de kan rösta bort dem i nästa val.

Dagens jättelika regioner är också antidemokratiska. Inte endast för att de är stora, utan också därför att de fråntar vissa väljare deras inflytande.

Politiker som sitter i till exempel Luleå och Sundsvall, där många väljare bor, bestämmer idag över vården i Kiruna och Sollefteå, tar skattepengar från medborgarna på de mindre orterna och köper sig röster där väljarna är som talrikast. Ett liknande fenomen ser vi när kommuner lägger ner skolor ute i byar och tvingar barnen att åka buss till tätorter. Våra kommuner bör ur demokratisk synpunkt radikalt minska i storlek.

De politiska enheterna i Sverige bör sammanfattningsvis på lokal nivå vara små, så att de blir överblickbara, styras av klart identifierbara politiker, var och en ansvarig för sin sak, och inget annat, och inte kunna ”räddas” av staten ifall väljarna utser fel politiker. Med sådana åtgärder blir väljarna mycket mer ansvarstagande och angelägna om att informera sig själva, om att informera andra, och att engagera sig politiskt.

Slutligen borde våra politiker inte bero så mycket av att vara politiker. De borde bokstavligt talat befinna sig på vår sida och leva under samma förhållanden som sina väljare. I äldre tider samlades riksdagen ungefär vart tredje år, satt i några månader, ibland upp till sex månader, löste de problem den hade att lösa, och upplöstes sedan för att inte samlas åter förrän efter nästföljande val.

En sådan reform skulle inte vara så väsensfrämmande som den kanske låter. Fram till och med 1949 hade våra riksdagar endast en vårsession om 10–15 veckor.

Läs även: Sandström: Högerpopulism och demokratiförakt är våra eliters fel

Riksdagsarbetet och politiken var därför förr inte ”en process” utan en form av problemlösning. Riksdagsmännen återgick sedan efter väl förrättat värv till sina arbeten och till sina företag, tjänade pengar, betalade skatt, och påverkades i allt personligen av den politik de beslutat om.